Varför letar jag?

7 augusti 2019

2596 Träffar

Oftast rullar livet vidare och med det de intressen som vi tror oss ha. Men ibland så dyker det upp en fråga och plötsligt uppstår en situation som ger eftertanke och kanske också en del funderingar.

Jag fick frågan av en yngre person: Varför sitter du och letar efter de som dött, du kommer ju inte att få träffa dem i alla fall. Kan du inte släppa det där och börja med något som handlar om framtiden istället. Där finns det ju mycket nytt att fundera på och kanske kan du hitta på något bra som kan ändra på hur vi lever idag.

En ganska bra fråga, men inte lär jag kunna komma på något revolutionerande så den delen av frågeställningen kan vi lägga på hyllan, var mitt spontana svar. Eller skulle det vara möjligt?

Men hur är det med letande efter döda och därtill hörande uppgifter, kan det ge något positivt till någon mer än mig? Kan jag förmedla något som förändrar, kan det jag tycker är en intressant sysselsättning, såsom släktforskning, ge något annat än en lista på de som jag ändå inte träffar.

Visst kan det kännas hopplöst när de jag söker, bara försvinner. När barn efter barn i den just funna familjen dör och det blir inga kvar. Varför ska jag lägga tid på sådant?

Fri bild av Evan Dennis, Unsplash.

Naturligtvis så finns det något att lära, vi ser vår plats i historien och kanske kan vi lära oss något som påverkar ett kommande beslut. För min egen del så har det definitivt ökat intresset för hur vi utvecklats, vilka lärdomar som tidigare generationer dragit och som lett fram till hur vi har det idag. Stereotypa föreställningar om hur bra det var förr, som vissa kommer dragande med, kan motbevisas. Andra som påstår att vi aldrig flyttat, att vi alltid funnits här och att allt sett likadant ut kommer ju på skam när källorna talar sitt språk. Och varför inte läsa boken Svälten, som ger en inblick i ett annat Sverige än vad vi ser idag.

Och, trots att det kan låta tjatigt, hur vi lär oss mer och mer genom att nyttja kunskaper från olika källor, de fantastiska nerskrivna dokument som finns kombineras med ny teknik. Tänk att vi kan sitta hemma i vår kammare och läsa dokument från många århundraden, från olika länder och med olika grad av information. Digitaliseringen ger oss nya, oanade möjligheter att hämta och sprida information.

Och redan första gången jag hörde om DNA så snurrade tankarna, här kommer en ny infallsvinkel. Vi kommer att lära oss mycket om det som varit, vi kommer att kunna belägga eller avföra diverse olika teorier, vi har helt nya möjligheter. Sedan att vissa kallar det humbug eller andra nersättande värderingar, det får vi ta, alla kan inte tycka om allt.

Bara en sådan sak att vi lärt oss en hel del om de förändringar som skedde innan skrivna källor, hur folkförflyttningar var mycket vanligare än vi någonsin tidigare förstått. Om vi sätter det i rätt sammanhang så ger det en större förståelse för de döingar som jag sitter och letar efter.

Så visst ska jag fortsätta leta de döda som jag inte får träffa rent fysiskt. De vävs in i historien och var och en av dem är en liten pusselbit i det stora livsmönstret.

Eller gör jag fel, ska jag sluta och bara bry mig om framtiden? Hur ska du göra?

Om författaren

Mats Ahlgren

Jag började släktforska ganska sent i livet, har nu hållit på sedan 2003, med en ökning i aktiviteterna efter att jag lämnade mitt yrkesverksamma liv inom IT-industrin 2009. Det som började med min egen släkt blev ganska snart en inriktning på emigranter, där det blivit många kontakter över Atlanten.

Ganska snart efter att jag börjat släktforska blev jag även intresserad av det föreningsliv, som på ett eller annat sätt är kopplat till olika delar av släktforskningen. Att delta i medlemsvärvning likväl som i medlemsvård blev allt mer intressant. Viljan att se vilka möjligheter det fanns på nationell nivå, likväl på lokal nivå, gjorde att jag engagerade mig i olika förningar och grupper.

En del som ligger mig varmt om hjärtat är den nya genetiska genealogin, DNA i släktforskning, som blir ett alltmer intressant komplement till den traditionella släktforskningen.

Jag är en blandning från olika delar av landet och brukar säga att jag är från Västergötland, Östergötland, Bergslagen och Roslagen. Fast med hjälp av DNA så vet jag att jag är mer blandad än så.

Författarens senaste inlägg

Fler inlägg från författaren

25 april 2024 Nu kör vi

18 april 2024 Sök

11 april 2024 Resor

Kommentarer 4

Eva Johansson den onsdag, 07 augusti 2019 14:08

Mats, det är som du skriver. De döda är pusselbitar i vår egen historia. För mig betyder släktforskningen att jag bättre kan förstå tidigare generationers liv och därmed varför jag är den jag är, eftersom jag formats utifrån dem. T ex att min mamma och pappa uppfostrade mig på ett visst sätt och skickade med mig ut i livet det de gjorde, det beror ju på hur den uppväxt de själva fått. Och så vidare...
Dessutom är arkivletningen fascinerande i sig. En utmaning, som ett spel eller en detektivhistoria som ska nystas upp.
Det finns många skäl till att vi släktforskar. Men de levande kommer ändå alltid att vara viktigare än de döda i mitt liv, och så är det nog även för den mest inbitne släktforskare. :-)

0 Svara

Ulla Comérus den onsdag, 07 augusti 2019 23:07

De som vill ägna sig åt framtiden, som vi vet väldigt lite om, ska naturligtvis göra det. Man tänker och känner olika. Jag är som du, som vill försöka få en bild av, ett grepp om, hur mina anfäder hade det. För mig är det bästa om det står något i frejdkolumnen som ger mina gamla anor "kött och blod". Jag kan inte begå våld på min tankeverksamhet - det är så JAG känner. Andra får känna som de gör.

0 Svara

BrittMarie Ek den torsdag, 08 augusti 2019 00:05

Jag tror det har med ålder att göra. Jag var visserligen som flicka nyfiken på och lite mallig över farmors anor av glasblåsare och ville väl gärna veta mer. Men det dröjde tills jag var 60+ innan jag började. Likadant var det med den svenska geografin med alla landskap, inte så intressant då, det var resten av världen som var intressant. Men nu...! För att inte tala om historia, min kära far tar säkert flera glädjeskutt där uppe i himlen när han ser vilka böcker jag läser och botaniserar bland.
Släktforskning? Då får man kunskap om släkter, geografi och historia.Vansinnigt roligt!!!

0 Svara

Lis-Beth Sagen den lördag, 10 augusti 2019 09:58

Ja, det här ämnet triggade mig. Först och främst beror det ju på vad man är intresserad av, vad man själv är bra på och ens "läggning". När det gäller mig själv är jag "forskartypen", jag gillar att sitta och grotta ner mig och undersöka. Alla gör ju inte det. Sedan att man utifrån det får fram mönster och historier och mer kunskap om sin släkt är ju väldigt spännande.

Det jag reagerade på var den unga personen som ställde frågan om varför du letar. Hur har detta med släktforskning presenterats för den yngre personen?

Jag hade ju som alla andra tänkt skriva en släktbok, och det ligger nog i planerna. Men, det blir någon gång framöver. Det får inte vara ett måste.

I somras då gjorde jag en liten släktforskningsresa i vårt östra grannland. Inspirerad av Linda Kvist, som gör små korta historiebeskrivningar för sin släkt på Instagram, tänkte jag att jag skulle försöka mig på något liknande.
Det gjorde jag fast på Facebook (jag har en begränsad vän- och släktkrets där). Jag tog bilder av gårdar (1800-tal)där mina förfäder bott. Eftersom jag också besökte ett landsarkiv tog jag också bild på mitt grävande med vita handskar och stora gamla böcker.

Det blev två inlägg med foton där jag beskrev och berättade.

Så många likes och kommentarer har jag aldrig fått tidigare, och även från de yngre.

I fortsättningen blir det den formen jag kommer att presentera mina fynd. Sen gäller det ju bara att spara inläggen och fylla ut med den ytterligare info och dokumentation som finns. Detta kan ju så småningom resultera i en släktbok, och då har förhoppningsvis intresset redan väckts hos de yngre.

Under min resa visade det sig att en släkting hade mycket information hon inte berättat om, i en s k släktbok. Men, det var ju bara sida upp och sida ner med vem som var far till den och mor till den osv. Det är ju intressant för släktforskare att titta i, men för övriga måste det ju vara en urtrist presentation.

Och i det fallet förstår jag att man ifrågasätter varför man håller på att leta efter de som dött.

0 Svara

Det jag reagerade på var den unga personen som ställde frågan om varför du letar. Hur har detta med släktforskning presenterats för den yngre personen?

Jag hade ju som alla andra tänkt skriva en släktbok, och det ligger nog i planerna. Men, det blir någon gång framöver. Det får inte vara ett måste.

I somras då gjorde jag en liten släktforskningsresa i vårt östra grannland. Inspirerad av Linda Kvist, som gör små korta historiebeskrivningar för sin släkt på Instagram, tänkte jag att jag skulle försöka mig på något liknande.
Det gjorde jag fast på Facebook (jag har en begränsad vän- och släktkrets där). Jag tog bilder av gårdar (1800-tal)där mina förfäder bott. Eftersom jag också besökte ett landsarkiv tog jag också bild på mitt grävande med vita handskar och stora gamla böcker.

Det blev två inlägg med foton där jag beskrev och berättade.
 
Så många likes och kommentarer har jag aldrig fått tidigare, och även från de yngre.

I fortsättningen blir det den formen jag kommer att presentera mina fynd. Sen gäller det ju bara att spara inläggen och fylla ut med den ytterligare info och dokumentation som finns. Detta kan ju så småningom resultera i en släktbok, och då har förhoppningsvis intresset redan väckts hos de yngre.

Under min resa visade det sig att en släkting hade mycket information hon inte berättat om, i en s k släktbok. Men, det var ju bara sida upp och sida ner med vem som var far till den och mor till den osv. Det är ju intressant för släktforskare att titta i, men för övriga måste det ju vara en urtrist presentation.

Och i det fallet förstår jag att man ifrågasätter varför man håller på att leta efter de som dött.

Ja, det här ämnet triggade mig. Först och främst beror det ju på vad man är intresserad av, vad man själv är bra på och ens "läggning". När det gäller mig själv är jag "forskartypen", jag gillar att sitta och grotta ner mig och undersöka. Alla gör ju inte det. Sedan att man utifrån det får fram mönster och historier och mer kunskap om sin släkt är ju väldigt spännande. Det jag reagerade på var den unga personen som ställde frågan om varför du letar. Hur har detta med släktforskning presenterats för den yngre personen? Jag hade ju som alla andra tänkt skriva en släktbok, och det ligger nog i planerna. Men, det blir någon gång framöver. Det får inte vara ett måste. I somras då gjorde jag en liten släktforskningsresa i vårt östra grannland. Inspirerad av Linda Kvist, som gör små korta historiebeskrivningar för sin släkt på Instagram, tänkte jag att jag skulle försöka mig på något liknande. Det gjorde jag fast på Facebook (jag har en begränsad vän- och släktkrets där). Jag tog bilder av gårdar (1800-tal)där mina förfäder bott. Eftersom jag också besökte ett landsarkiv tog jag också bild på mitt grävande med vita handskar och stora gamla böcker. Det blev två inlägg med foton där jag beskrev och berättade. Så många likes och kommentarer har jag aldrig fått tidigare, och även från de yngre. I fortsättningen blir det den formen jag kommer att presentera mina fynd. Sen gäller det ju bara att spara inläggen och fylla ut med den ytterligare info och dokumentation som finns. Detta kan ju så småningom resultera i en släktbok, och då har förhoppningsvis intresset redan väckts hos de yngre. Under min resa visade det sig att en släkting hade mycket information hon inte berättat om, i en s k släktbok. Men, det var ju bara sida upp och sida ner med vem som var far till den och mor till den osv. Det är ju intressant för släktforskare att titta i, men för övriga måste det ju vara en urtrist presentation. Och i det fallet förstår jag att man ifrågasätter varför man håller på att leta efter de som dött.

Ångra Uppdatera kommentar