Vem ska jag tro på

Vem ska jag tro på, tro på, tro på. Det kan man fundera på, fast den första meningen kommer från en sång av Thomas Di Leva och det hoppas jag du tror på när jag säger det, Men för att fortsätta ifrågasättandet som döljer sig bakom orden, så kan man koppla det till släktforskningen. Finns den ultimata sanningen någonstans, kan jag vara riktigt säker på det som jag plockat fram ur olika källor.  Vad kan jag tro på, och vad kan jag inte tro på. Räcker det med en notering någonstans, kanske skriven av en okänd hand, i ett brev till någon. Eller måste uppgiften finnas i det som definieras som kyrkbok för att vara något man ska tro på, Ja, det finns nog olika syn på detta, precis som så mycket annat inom släktforskningen.

Kanske är det så att det behövs trovärdiga uppgifter från mer än en typ av källa för att det ska vara sant, eller kanske ska vi skriva att det upplevs som sant, för någonstans finns det kanske ett fel i alla fall. Om en uppgift från en så modern uppfinning som DNA-test sammanfaller med en uppgift från en skumögd präst i en liten församling där alla kända alla, är det säkert då. Fast vad har egentligen prästens skumögdhet med det att göra, kunde det bli fel familj eller fel rad som ett namn hamnade på och sedan blev allt fel, eller ska vi tro att han kollade lite extra.

Foto från GFs bibliotek, i författarens ägo

Idag så hittade jag kopplingen mellan en skåning och en ung amerikan. Kanske inte så ovanligt, det händer ju både nu och då, men den här gången var det lite extra roligt eftersom vi kunde använda gamla och nya uppgifter. Ett DNA-test visar på att det borde finnas en koppling ungefär 4 generationer bort, och det kan ju inte vara så svårt. Men det hjälpte inte att kolla där eller en generation bort, för längre bort borde idet inte vara om storleken på träffen tolkas rätt. Men det fanns ju ett spår till, ett spår från Y-kromosomen, som en del påstår inte går att använda i släktforskning utan bara är av intresse för stenåldersletande. Det borde finnas på en rak faderslinje, fast det var inte en riktig fullträff. Och visst fanns kopplingen där, visserligen sju generationer bort vilket inte borde vara rätt, men kusin och dubbelkusingiften ställde till det, och där behövdes den gamla kyrkboken för att förklara det,

Och på tal om att tro på, hur är det med säkerheten i mitt träd, har jag läst rätt, har jag satt min tilltro till rätt uppgifter. Det finns hos mig ett litet gnagande tvivel ibland, om jag tolkat alla krumelurer rätt. För att bättra på min tilltro till mig själv, så försöker jag leta upp de kvinnolinjer som går långt bort, där det inte brunnit böcker eller liknande förluster, och vända vid den äldsta kvinnan för att gå framåt till nutid. Om jag hittar någon nu levande så är det intressant att försöka intressera denna för en test av mitokondrien, den som gör att vi kan följa den raka mammalinjen.   Blir det samma haplogrupp på den personens test som på startpersonen i trädet, så är sannolikheten stor att uppgifterna stämmer. Blir det en annan grupp, då vet jag med bestämdhet att jag har fel, och att jag trott på något som jag inte borde gjort. Det är en lösning för att svara på frågan om Vem ska jag tro på?