Vilka minnen av barndomen och uppväxten har du och hur stämmer de med verkligheten? Det kan det finnas anledning för en släktforskare att fundera på. Vilket jag gjort, av två skäl. Det ena är ett mail jag fick i förra veckan, det andra är en poddsändning jag lyssnade på igår.

1. Mailet
I min ungdom var jag au pair i England. När jag var 18 år gammal åkte jag dit, det var i augusti 1972, och blev barnflicka i en familj. Där trivdes jag inte så bra så efter några månader tog jag i stället arbete som servitris på en pub i en gammal herrgård på engelska landsbygden och det jobbet hade jag lite längre.
I förra veckan fick jag mail från en medlem (Hazel) i den lokala hembygdsföreningen där puben låg. Hazel håller på att skriva en bok om herrgårdens historia och hade hittat mig genom min privata hemsida där jag skriver om min tid i England. Nu ville hon ställa några frågor och få med lite i boken om herrgårdens tid som pub (och hotell) från oss som arbetade där då.
Sådant här gillar jag och har full förståelse för att hon frågar. Så klart jag hjälper till med det. På den tiden skrev jag dagbok och har sparat dem.
Först skrev jag ner lite av det jag spontant kom att tänka på och sedan läste jag i dagböckerna från 1972 och 1973. Allt stämde inte. Minnet har bleknat, jag blandade ihop detaljer och personer. Så här tror jag det är för de flesta av oss.
Det fick mig också att göra en djupdykning i min ungdomstid och att reflektera över den jag var då, för 50 år sedan, i förhållande till den jag är idag. Same, same but different.
Det jag till slut svarade Hazel kommer jag att även ta med i en bok jag ska göra till mina barn och barnbarn om mitt eget liv. För dem är ju detta historia, precis som mina föräldrars och mina mor- och farföräldrars liv är historia för mig.

I mitt fotoalbum har jag bilder kvar från tiden på herrgården med puben på engelska landsbygden. Arbetskamrater, ägarens dotter med katten, det stora huset mm.

2. Poddsändningen
Igår lyssnade jag på ett avsnitt av programmet Kropp och själ (P1) som handlar om vikten av barndomsminnen och att det kan finnas flera perspektiv på minnen, inte bara en sanning. Det jag minns som sant kanske inte stämmer utan är min upplevelse av något som hände. Någon annans upplevelse av samma händelse kan vara annorlunda.
Ett mycket intressant program, tycker jag. Lyssna på det!
Det här har jag tänkt på ibland. När mina bröder och jag talar om vår barndom och uppväxt känner jag ibland det som om vi växt upp i olika familjer. Vi har delvis ganska olika minnen och uppfattningar. Det beror förstås på dels var i syskonskaran vi befinner oss och att de är pojkar (jag har bara bröder) och jag är flicka. Pojkar och flickor fick inte samma uppfostran, inte i vår familj.

Mitt fotoalbum och några lösa fotografier. När jag ser bilderna minns jag mer. Till vänster skolfoto (troligen 1965). Ett par bilder från 1956 när jag var två år, ett med dockan och ett med min mamma. Hos skolkamraten Lena 1966 och hos farmor 1967. Det här är ju svartvita fotografier men jag minns exakt färgen på den rutiga blusen (turkosblå/vit) och på den rutiga klänningen (ljusgrön/rosa). Klänningen hade mamma sytt.

Det som får mig att koppla detta till släktforskning är att de flesta av oss nog utgår från våra egna och äldre släktingars egna minnen när vi börjar släktforska. Själv har jag framför allt frågat ut min pappa så länge han levde (han gick bort 2017) men också hans och mammas syskon. Jag har också läst minnen som min morfar skrivit ner på ålderns höst på 50- eller 60-talet. Det finns detaljer i deras berättelser som ibland inte helt stämmer om jag jämför med fakta i kyrkböckerna. T ex när en flyttning skedde.
Det behöver inte betyda att pappa t ex mindes fel. Ett exempel är att han berättade att han flyttade till en gård på sommaren 1945 för att bli dräng där, men i församlingsboken står det att han var inflyttad i oktober. Min mamma var piga där och hon har skrivit i sin dagbok att de träffades första gången just den sommaren, och det minnet är så klart sant. Förklaringen är att pappa inte gick till prästen med flyttbetyget förrän efter några månader.
Sådant här kan ha betydelse om en t ex letar efter en okänd far, en man som fanns i närheten av där modern befann sig vid tiden för tillblivelsen. Det kanske inte alltid stämmer, det som står i kyrkböckerna.

Tidigare har jag varit inne på lite olika synpunkter på vad släktforskning är, den del där vissa påstår att det bara avser blodsband under det att andra menar att det kan i princip avse allt som har med någon form av släktskap, egen eller andras, att göra.  Att jag själv anser att det är den andra uppfattningen som är rätt kommer nog de flesta att förstå.

En del som jag uppskattar är att följa olika emigranter och försöka se varför de lämnade Sverige och vad det blev av dem i det nya landet. En del spännande, andra mindre roliga beskrivningar dyker upp. Och när jag tittar på deras historier så händer det lätt för mig att jag ”försvinner” iväg åt lite olika håll, beroende på vad som dyker upp. Bara nöjet att följa för mig tidigare oupptrampade stigar, och kanske stöta på en historia eller en bok som bara ligger där och väntas på att bli hörd eller läst.

Två av min farfars bröder lämnar sin pappa och sinasyskon i Brålanda 1888 för att bege sig till Amerika. Den ena kommer på båten, men den andra syns det inte ett spår av efter att han och hans bror lämnat socknen. Den sistnämnda är ett kapitel för sig och honom lämnar vi därhän just nu. Alfred, som kom iväg med båten och kom fram till USA. Han hamnade i Pennsylvania och fick bruk för de snickerikunskaper han skaffat sig hemma på gården. Med en ordnad inkomst så var det inte spå svårt att leta levnadskamrat och det fanns en del flickor som flyttat till samma plats.

Vad var då naturligare än att söka bland de som kom från ungefär samma trakt, var nog lite lättare då att skapa kontakt. Hur Alfred hittade Anna Carolina, eller om det var tvärtom, vet jag inte. Men att de blev ett par det vet jag, och Anna Carolina hade rest ut ett halvår tidigare och hon kom från Torps socken i Dalsland och det var bara runt tre mil från Alfreds hem. Och här hade jag kunnat sluta, de två levde och fick det bra, fem av deras barn skapade egna familjer och blev riktigt gamla. Det var bara sonen Carl Raymond som bara blev sex år.

Men vem var då Anna Carolina, flickan som jag inte är direkt släkt med, men som blev mor till min fars kusiner. Visst måste jag kolla lite om hennes familj. Pappa Hans Olsson och mamma Sara flyttade runt lite grann, med Anna Carolina föddes när familjen bodde i Nätjebacka, står det i kyrkboken fast jag har fått veta att det ska stå Nättjebacka. Och av Ingemar Lindhe i Färgelanda har jag fått veta att namnet kommer från det dialektala nöcka, som betyder att nyttja eller hänga upp nät. Så att det fanns en sjö i närheten är ju klart.

Kopia av framsida, bok

Det kan ju vara intressant att få lite kunskap om sådant som inte hänger ihop med kyrkböckerna. Och ännu bättre blir det när det står att pappa Hans var född i Ödeborg, en socken med alla möjliga trevliga saker, sägs det. Men det viktigaste med Ödeborg är inte orten eller dess historia, inte för mig i alla fall, utan det är boken vars första sida syns på bilden, som jag tillgång till tack vare Ingemar. Visserligen på norska, men ändå, för boken tar med den gård i Ödeborg där Hans föddes, Bråten.

Genom boken kan jag följa farfars brors frus hela släkt på hennes pappas sida. Den tidigaste noteringen om släkten i Bråten, är från 1627 och avser ett arv så de fanns där tidigare. Och går vi vidare bakåt så hamnar vi hos Anders i Ekeskär nämnd 1574. Ekeskär ligger i Lane-Ryr (nära Uddevalla). Om Hans Olssons farfar, han hette också Hans, finns det en hel del berättat, om hans driftighet och att han blev utnämnd till nämndeman. Sidorna är fyllda med personhistorier, med uppgifter om hur farfar Hans köper upp den ena delen efter den andra av sina syskon och grannar för att bygga ut gården. Det finns många historier om släktleden bakåt och när jag kan läsa mig till hur det ena livet efter det andra var är det som släktforskningen verkligen blir som bäst.

Den där sena julinatten för 13 år sedan, när maken och jag upptäckte att vi kunde hitta hans farföräldrar i kyrkboken från 1890-talet, den känns fortfarande lite magisk. Den förändrade mitt liv.

Så här var det:
Maken hade många år tidigare (innan vi kände varandra) börjat fundera på sin fars släkt och att släktforska om den. Han hade samlat lite information och visste en del. Det var bra för hans far, min svärfar, gick bort 2001 och kunde inte längre berätta om sin släkt.
På den tiden, för 13 år sedan, kostade det att använda Riksarkivets digitaliserade kyrkböcker. Vi hade tagit ett tretimmars abonnemang för 50 kronor ganska sent på kvällen, efter nio i alla fall för klockan var över midnatt innan det tog slut.
Tillsammans kunde vi följa min svärfars föräldrar i kyrkböckerna. Båda är födda 1867, fadern i Ryssby och modern i Berga i västra Småland. Ryssby kände vi till, det var i stort sett allt, plus var de bott i Västrum sedan de flyttat till ostkusten.

Min svärfar Holger Karlsson fotograferad för precis hundra år sedan, sommaren 1922. Det är han som är den yngste gossen, han var sladdbarn i familjen och född 1914. Han står alldeles till vänster om sina föräldrar Emilia och Axel Karlsson en sommardag i trädgården i Helgerum. Längst till höger sitter hans mormor Anna Lisa Carlsdotter, född 1839 och död 1929. Sex av Holgers syskon är med plus en svägerska. Vi har fotografiet både som svartvitt och som kolorerat. Jag fick möjlighet att lära känna Holger på hans ålders höst, något år innan han gick bort.

Nu ska jag inte berätta deras historia utan bara att det här var avgörande för mig. En livsavgörande händelse. Jag blev så gripen av letandet i kyrkböckerna, att kunna läsa om människor som sedan länge var döda. Jag kunde inte släppa det. Sedan dess har en stor del av mitt liv handlat om släktforskning.

Det här tänker jag på idag, när jag nu skriver mitt 400:e inlägg i Rötterbloggen. Den startades 2014 och jag blev inbjuden att vara en av flera bloggare. Det är jag verkligen glad för. Mitt första inlägg skrev jag också om hur det kom sig att jag började släktforska.
För mig är Rötterbloggen en viktig kontaktyta mot er andra släktforskare. Jag får dela med mig av mina funderingar, av de kunskaper jag tillskansat mig under 13 år med släktforskning och få ny kunskap genom kommentarer från er läsare. Tack!
Varje lördag bloggar jag här och kommer att fortsätta med det så länge jag får. Om jag lever och har förståndet i behåll om två år blir det ett inlägg nummer 500 och då får jag nog fira ordentligt och slå på stort.

Hur är det nu, vilka ska man prata med när man släktforskar.  Det finns en del uttryck som jag hör ganska ofta i samtalen runt släktforskning och det absolut vanligaste är ” Jag borde ha frågat”. Förmodar att de flesta sagt eller tänkt det några gånger. Men minst lika vanligt borde det vara att konstatera att jag borde ha lyssnat. Tänk på alla de gånger något berättats och jag kommer inte ihåg det efter en stund. Tänk om hjärnan kunde ha en knapp där man kan spela upp det man hört förr. Vilken underbar uppfinning det skulle vara.

Jag kommer ihåg att min farmor satt och berättade och några små strimlor finns kvar, men resten av alla de berättelser jag faktiskt hört, de är borta och eftersom de inte kan upprepas så är de borta för alltid. Berättelser från en svunnen tid, även om det kan tyckas kort när vi jämför med andra skeenden. Att få höra hur det var för 125 år sedan är kanske inte så revolutionerande, men alla detaljerna om de små händelserna i familjen saknar jag nu när de inte finns tillhanda längre. Hur var det smeden Melcher gjorde för att få fart på affärerna och kunna mätta alla barnen, för det blev ju några syskon för min farmor. Och hur upplevdes det när Naemi och Isak kom till världen, de var tvillingar men föddes inte samma dag. Sa farmors mamma något om den upplevelsen och hur reagerade föräldrar och syskon när ingen av dem blev mer än 15 månader.

Att ta hand om ett antal barn och sedan uppe på det få tvillingar, som sedan lämnar familjen, var det något som satte sig i minnet eller var det så vanligt att ingen kom ihåg det. Vad farmor berättade om just sina småsyskon minns jag inte riktigt, och jag kan inte föreställa hur föräldrarna reagerade, men det skulle vara mycket intressant att få veta. Och hade jag lyssnat hade jag kanske vetat det, men det får vi aldrig veta.

Egen bild. Min farmors far

Fast en del saker kommer upp i minnet, och det kanske är så när man blir äldre och något som fascinerade min farmor, men samtidigt gjorde henne lite besviken var när pappa Melcher kom hem med en cykel. En cykel till honom men ingen till henne eller syskonen. Var det bara de vuxna som skulle få ha roligt och de yngre skulle få fortsätta att ta sig fram till fots. Besvikelsen lyste igenom den berättelsen som satte sig i bakhuvudet och som dyker upp när det pratas moped till någon eller trehjuling till en annan i släkten. Ganska naturliga val idag, men då var de få förunnat. 

Undrar om man var tvungen att registrera sin cykel på 1890-talet?  Kan det finnas såna uppgifter att leta upp någonstans. Tror inte det, men vem vet kanske kan jag få fram när smeden köpte sitt åk och gjorde barnen besvikna  😊

Av en slump öppnade jag kyrkböckerna igår - det var ett tag sedan. Jag upptäckte att jag inte haft död på ett anpar på min mammas sida. Sagt och gjort. Trädgårdsmästare Tullbom med hustru, född Nyström, avhördes senast på Lövsättra gård år 1818. Stället hörde då till angränsande Vallentuna församling, men räknas numera in i Täby. 

Det är en lite säregen upplevelse att bläddra igenom husförhörslängder och skåda ortnamn som är en välbekanta sedan uppväxten, och inse att där förmodligen såg helt annorlunda ut för tvåhundra år sedan. Mitt anpar flyttade visserligen 1818 till Hägerstalund i Spånga församling, men redan året efter kom de tillbaka till Täby, denna gång till Skålhamra, där de blir kvar några år. Skålhamra upptar flera sidor i husförhörslängden. Det var tydligen en stor egendom. Idag, när man åkt världens krokigaste väg åt Arlanda till, ser man golfklubbens gula hus omgiven av hängivna golfare på grön bana. 

Grindtorp, där tillbringade jag mina första år. En sida i husförhöret. Förmodligen ett vanligt torp. Numera riksbekant för sina halvcirklar till hus. Har till och med varit med i TV! 'Skarpängen', jodå, där har jag också bott. Båtmanstorpen 'Wismar' och 'Rostock' låg någonstans i närheten, tror jag. Åtminstone hade vi både Wismarsvägen och Rostockvägen i närheten när området fortfarande var lantligt i min spädaste barndom. Inte heller det området är att känna igen idag. Min nästa boendeort, Erikslund, fanns inte alls på 1820-talet. Området hörde, gissar jag, till 'Wisinge' ägor. Det nuvarande parhusområdet stod klart 1972, vi hörde till 'nybyggarna'. Jag minns hur man energiskt satte igång att bilda olika frivilliggrupper som skulle ansvara för ditt och datt. Undrar om man gjorde liknande som nybyggare på 1800-talet? 

'Wiggebyholm' var stort redan på den tiden. Ja, gården finns ju kvar fortfarande, faktiskt. Däremot är Hästängen nuförtiden förvandlad till villaområde med pastellfärgade hus. Man har dock pietetsfullt bevarat det mintgröna hus med originell lutning som kallades 'Templet' där Carl Jonas Love Almqvist och andra litterära gäster spankulerade i trädgården, funderande på nästa alster. Och den charmanta värdinnan, Laura Grubb, är ihågkommen med en väg i området. 

Åkerby har jag också bott i. Ute vid huvudvägen halvlåg ett urgammalt äppelträd i ett dike. Jag funderade mycket på om det var ett minne från den tiden då Åkerby var en gård och inte ett trevåningshusområde. 

1822 fick jag dock en överraskning. Mitt anpar, som nu utökat familjen med en liten dotter, flyttar till Torslunda. Finns det faktiskt en plats i Täby som heter så? Jo, säger wikipedia, det gör det faktiskt. Inte långt från Skålhamra. Det har jag missat efter att ha tillbringat mina första fyrtio levnadsår i kommunen! 

1823 flyttar man igen, nu in till Stockholm. Flyttlängd finns, men inga närmare upplysningar. Slut på det roliga... 

Jag tänker nu göra ett litet semesteruppehåll med bloggandet. Trevlig sommar alla! 

Bilden: Jarlabankes bro i Täby kyrkby, äldsta delen av kommunen. Foto: författaren

Fanns det en gård som hette Afrikagården i Kopparbergs socken i Dalarna på 1500-talet? Bilden ovan kommer från Älvsborgs lösen 1571 och skattelängden gäller för Västerbergslagen och Kopparbergs socken.

Jag såg det här för ett bra tag sedan, när jag arbetade med ett släktforskningsuppdrag åt en kund med släkt i socknen, men på en helt annan gård. Men jag har inte riktigt kunnat släppa tanken på denna hustru Elin på Afrikagården (stavat med två f, Affrika) på 1500-talet. Visste hon vad Afrika var? Kanske, kanske inte.

Förresten, står det verkligen Affrikagården? Eller hette hennes gård något annat? Jag vet att ni är många erfarna släktforskare där ute som är bra på att läsa så här gammal handstil. Har jag tolkat namnet rätt? Jag kan inte få det till något annat.

Skattelängden för Älvsborgs lösen 1571 visar vad folk ägde av metaller (silver, tenn, koppar) och boskap. De skulle betala en tiondedel av detta värde till kronan för att få ihop de 150 000 riksdaler silvermynt som danskarna krävde för att släppa Älvsborgs fästning till svenskarna. Så Elin var med och bidrog, precis som övriga sockenbor. Hon måste ha varit änka, annars skulle maken ha skattat för detta.

Så vitt jag kan förstå hade hon inget silver men 1 och 1/2 (skålpund? eller något penningvärde?) tenn och 15 koppar av motsvarande vikt eller värde. Plus 3 kor och 3 getter. Vad de två nedersta raderna säger har jag inte lyckats tolka men jag antar att det är summan vad hon skulle betala. Eller?

Det är egentligent två delar i detta som fascinerar mig. Dels att vi kan få en glimt av en allmogekvinna som levde på 1570-talet, vad hon hette och var hon bodde och vilka djur hon hade. Dels att det (om jag tolkat rätt?) fanns en gård på den här tiden som hette Afrikagården. Afrika som namn på en världsdel långt borta var förstås känt. Men att ge en gård ett sådant namn? Nu hoppas jag på att någon av er läsare ska kunna ge en förklaring, antingen att jag misstolkat eller berätta om varifrån namnet kommer. Fanns det ett ord då som var affrika men betydde något annat? Givetvis har jag googlat men någon gård med detta namn verkar inte finnas kvar idag.

Tänk så mycket man kan upptäcka i arkiven.

Tjugo sidor före Elin i skattelängden kan vi läsa att detta gäller "Skattningsregister effter mantalet och längden aff Kopparbergs sockn Anno 1571".

Kan man kombinera semester och släktforskning.  En fråga som jag tycker är lätt att besvara, men samtidigt innehåller det frågor om vad släktforskning är. Jag har i dagarna läst att om man tar in de som inte har blodsband så är det inte riktig släktforskning, fast de som man tar med har ju någon form av släkt, så det kanske klargör vad jag tycker. Men det är olika uppfattningar som vi lägger på hyllan just nu.

Att tala om släkt, kan ibland innebära att man får lite nya vinklar, och det ger ofta många nya intryck. Visst är det viktigt med fakta som födelse och död, men tänk vad mycket mer man kan lära sig om de personer som finns i träden.  Det kommer upp allt möjligt om de som funnits tidigare. En fråga om en Henrysson gav det korta svaret att det var Henry som var intressant, han körde skolskjutsen med häst och vagn och alla var fascinerade av att han saknade en tumme på ena handen. Fanns den från början eller hade något hänt någon gång under hans liv.  Diskussionen om hur man höll tömmarna fortsatte och det blev frågor som ingen av kunde besvara. Men en uppgift att lägga in, om Henry den ”tumlöse”.

Att man inte kan se det på bild kan vara förståeligt för vem tog kort där sådant syntes. Men historien levde bland de som bott nära. Om hans granne hamnat på kort vet jag inte, men då hade man sett det som gjorde honom unik, han som körde de första lastbilarna hade något som syntes och som gav honom det unika namnet, Lars den harmynte.  Det fanns ingen lyteskomik i det, men eftersom den andra som körde samtidigt också hette Lars så blev den en naturlig del av identifikationen.

Eget foto , hus på Öland

Att besöka något som håller ihop en by, en hembygdsgård, en kyrka eller en prästgård kan leda till nästan vilka upplevelser som helst, så ta chansen och ta samtalen, ingen vet vart de leder!

Elisabet och Helmer Viklund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Knut Helmer Viklund föddes 1884-07-06 i Ostvik, Byske som son till Per Larsson Viklund, bördig från Drängsmark, Byske och hans hustru Sara Greta Lundström, barnfödd i Degerträsk, Jörn. Redan som fyraåring flyttade Helmer med sina föräldrar, en äldre samt en yngre bror, till Vågträsk, Malå. I Malåskogarna fick Helmer redan som 12-åring biträda sin far vid timmerkörslor. Under tiden i Vågträsk utökades syskonskaran till nio barn.

1904 flyttade familjen till Grånäs inom Skellefteå landsförsamling. 1917 vigdes Helmer med Maria Elisabet "Elise" Boman född 1895-07-12 i Loberg, Skellefteå, dotter till Greta Maglena Boman, barnfödd i Bodbacka, inom Skellefteå socken. Hon växte dock upp i Finnfors. Helmer och "Elise" bodde till en början i Grånäs, där föddes deras två första barn också, en son och en dotter. Sonen avled dock drygt ett år gammal. 1920 flyttade familjen till Långselet, Boliden. Vid sidan om det egna jordbruket, var Helmer med och uppförde bönhuset i Långselet. Han provade också på yrket som anläggningsarbetare vid Finnfors kraftstation.

Helmer och "Elise" fostrade 11 barn i sitt hem. 1943 såldes hemmanet i Långselet och den stora familjen flyttade till Norra Bergfors, nära Varuträsk där de hade köpt sig en gård.

"Tant Lisa" som Elisabet också kallades förutom Elise, utstrålade värme och förståelse. I det Viklundska hemmet fanns alltid en stor gästfrihet. Många såg därför upp till henne med stor vördnad och tacksamhet. Tant Lisa avled tyvärr redan 23 januari 1947.

Helmer var pigg långt upp i åren. Vid 75 års ålder hade han ännu en sprudlande livskraft. Godmodigheten var det inget fel på. 85 år ung promenerade han gärna. Han var stillsamheten personifierad och han gjorde inte mycket väsen av sig. De sista åren av livet vistades han på ålderdomshemmet på Sunnanå i Skellefteå. Han slutade sina dagar den 14 juni 1970, nästan 86 år ung.

I slutet av 1800-talet bodde en familj i ett torp i Halland och miste alla sina fyra barn innan barnen blev vuxna. Alla barnen dog! En ändlös tragedi som jag inte ens kan föreställa mig. Hur överlever man det som förälder?

Familjens torp låg under gården Lastad nr 4 (Bonnagård) i Ljungby socken i mellersta Halland. I Ljungby har jag växt upp, jag bodde där tills jag var 18 år och flyttade hemifrån. Ljungby är hemma för mig, och även om jag inte bott där sedan 1972 är det en viktig del av min identitet. Uppväxttiden är med en hela livet.

Här om dagen köpte jag en gammal bok från ett antikvariat (beställd på nätet). När jag hämtat ut den, öppnat paketet och slog upp en slumpvis sida mitt i boken var det första jag såg en bild från Ljungby, min hemsocken. Boken är "När byarna sprängdes", skriven av Alf Åberg och utgiven 1953. Innan jag föddes. Alltså, hur stor är chansen att råka på en gammal bild från där jag växte upp i en bok som inte alls handlar om den trakten?

Bilden är en illustration för att visa ett torpställe och i texten står inte ett ord om just detta torp eller Ljungby, bara i allmänna ordalag om villkoren kring torpbildande. I bildtexten står det att torpet låg på en utmark. Där jag bodde i Ljungby med mina föräldrar och syskon fanns ett område västerut, uppe på ett berg, och där jag vet att flera torp finns och funnits. Det här har min förre skolkamrat, hembygdskännaren Christer Torstensson, rett ut i en hembygdsbok.

Facebook är bra på många sätt och ett är möjligheten att hålla kontakten med folk hemifrån. Det gör jag i en grupp som är till för oss som kommer från Ljungby. Det är nästan 50 mil dit, sedan jag för några år sedan flyttade till Västerås, och jag har ingen släkt kvar där så det blir inte precis några spontanbesök längre. Men tack vare Christers stora kunnande fick jag veta mycket mer om torpet. Han har identifierat det, men med reservation för att det kan vara fel stuga. Så vi få se det som sannolikt, och inte bevisat, att familjen i den här stugan miste sina fyra barn. Men om Christer dragit rätt slutsats var det så här:

Torparen Johan Aron Andersson och hans hustru Johanna Katarina Petersdotter hade gift sig i oktober 1878. Först var de skrivna under granngården Lastad nr 2 (som kallas Tångagård) och Johan var arbetare. Där föddes äldsta dottern Anna Potentia 1880. Sedan kom de till torpet under Lastad nr 4, på hösten 1880. Där föddes Johan Albin 1881, Jenny Olivia 1883 och Jenny Sofia 1885. Alla de tre yngsta barnen dog innan de fyllt ett år. För ingen av dem finns någon dödsorsak i dödboken. Att små barn dog under det första året var ju vanligt men var det så vanligt att man inte ens noterade varför?

Efter de tre yngsta barnens död måste föräldrarna ändå haft stora förhoppningar på äldsta dottern Anna. Var hon deras ljus i mörkret eller hur förhöll de sig till sina stora förluster? I tio år efter de tre yngre barnens död fick Anna leva och växa upp till en halvvuxen tonåring. Var hon sjuklig eller vad drabbades hon av? Det berättar inte prästen men den 29 december 1895 dog Anna, 15 år gammal. Någon dödsorsak finns inte, så det var säkert sjukdom.

Några fler barn blev det inte, Johan var född 1836 och Johanna 1842. Hur klarar man att bära en sådan livssorg? De var ju långt ifrån ensamma om detta, många föräldrar miste sina barn, ibland flera barn i samma smittsamma sjukdom under en kort period. I min egen släkt finns en faster till min morfar, hon födde 13 barn och åtta av dem dog i späd ålder.

I en roman jag läste en gång (jag tror att författaren är Walter Dickson) dör ett ganska nyfött barn i en familj. Fadern talar med en granne om förlusten och uttrycker att det var bättre att sonen dött tidigt än senare i livet när de fäst sig vid honom. Så tung den tanken är.

Johan i torpet på Bonnagård dog 1918. 1925 flyttade änkan Johanna till en systerdotter på en gård i Töllstorp, där hon dog 1934. Johan var född i en bondefamilj i Skararp i Ljungby. Johanna var dotter till rotebåtsmannen Peter Benjamin Williamsson Ljung i torpet Genehagen under Lastad nr 2.

I dagarna presenterade FamilyTreeDNA en ny del som baseras på kopplingar av det som kommer fram när man testar sin raka faderslinje, Y-test.  Med stöd av den idag kända grupp som anges vid testet så har de tagit fram intressanta uppgifter om härstamning och andra uppgifter runt det. I samband med det så läste jag några diskussioner med personer från engelsktalande länder där de pekade på vikte av att kontrollera hur efternamnet följde med, eller inte, genom århundraden bakåt.
En diskussion som efter ett tag blev lite ointressant för mig eftersom i mitt träd så finns det inte så många som har samma efternamn två generationer i följd.

Användandet av patronymikon, där barnet oftast får pappans förnamn följt av son eller dotter gör ju att det är omöjligt att bara koncentrera sig på det som hamnar i rutan för efternamn i våra släktforskarregister. Det är ju lättare att följa genom att det pekar på föregående generations förnamn, men det vet jag inte om det finns systemstöd i någon produkt. När jag tittar bland det som finns i mina efternamnsfält, så kan man bli helt lurad om man inte är van med patronymikon. Jag har fått ett antal frågor om hur jag är släkt med det som de oinvigda tolkar som släktnamn, exempelvis alla mina Månsson.

Tänk vad spridda de var i Sverige, är en av kommentarerna när de på något sätt kollat i ett träd, men det verkar som de försvinner och dyker upp lite hur som helst. Och visst försvinner de när det inte är Måns Månsson som är inblandad, för då går de generation efter generation. Fast är någon av dem en soldat så blir det ibland ett tillägg som strular till det, heter han Månsson eller Trovärdig, både pappan och sonen heter ju Månsson. Det är inte alltid så lätt att förstå hur vi tänkte när det gäller släktnamn och sådant bland våra förfäder här uppe i norr, när de från andra länder försöker förstå mitt träd.

Bild från DNA-Rötter

Men om jag berättar vilken haplogrupp, det begrepp som man delar upp Y-resultatet i, så är det lättare att följa den raka pappalinjen bakåt. Har man tur så finns det mycket uppgifter att titta på, har man en lite mer ovanlig grupp så kan det bli mindre.  I det senare fallet så kan det kanske stå att den testade personen verkar dela ursprung med någon som levde för 12 000 år sedan, och det är ju svårt att hitta information om en sådan person. Fast i det fallet så gäller det en person från Sydamerika så det kan vara en förklaring.

Men mycket intressant kan det komma fram. Fick se ett resultat från en lokal grupp som letade kopplingar i grannskapet och det var intressant. Inte lika mycket uppgifter som det berömda Bure-trädet, men med inslag som gör att det går att se släktskap som inte syns i kyrkböckerna, eftersom de i många fall har sina brister när det gäller uppgifter bakåt. Så jag tycker att det blir mer och mer intressant med att samla ihop uppgifter om både Y och mtDNA (den raka mammalinjen) för att sedan försöka hitta idag okända kopplingar tillbaka i historien.

Vill du veta mera, och kommer till Släktforskardagarna i Skövde, titta gärna in i FamilyTreeDNAs monter, där kommer det att talas en hel del om de här typerna av tester.

Magda och Signar Söderlund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Nils Signar Söderlund föddes 1904-10-12 i Istermyrliden inom Skellefteå socken som son till Johan Leonard Söderlund, bördig från Bureå och hans hustru Hulda Karolina Nilsson också barnfödd i Bureå. Signar föddes som barn nummer fem av åtta.

1925 flyttade Signar till Brattjärn, Lövånger där han gifte sig samma år med Magda Maria Dahl född 1900-07-22 i Holmsvattnet, Skellefteå socken, dotter till soldat Anders Persson Dahl, barnfödd i Bissjön och hans hustru Sofia Evelina Olofsdotter, bördig från Vallen, Lövånger. Magda hade nio syskon. Före giftermålet hade Magda i november 1920 tjänat som piga i Vallen hos Karl och Hilma Markström. Den 14 november nämnda år hade Magda bevistat ett bröllop i Tjärn, Burträsk. På bröllopet hade hon träffat Frans Enok Frimodig från Vallen. Han hade dagen efter bröllopet besökt Magda hos Markströms i Vallen där hon tjänstgjorde som piga. Enok hade avlat henne med barn. Magda flyttade i augusti 1921 till sina föräldrar i Brattjärn, Lövånger där hon födde barnet, som var en dotter. En stor sorg för henne var nog när dottern ifråga avled vid 20 års ålder 2 november 1941. 

Magda hade under sin uppväxt bott på tre olika platser i tre olika socknar. Holmsvattnet i Skellefteå socken, Brattlund i Burträsk socken och slutligen Brattjärn inom Lövångers församling. När Magda gifte sig med Signar övertog de hennes föräldrars hemman i Brattjärn. I hemmet fostrades Magdas dotter före äktenskapet samt deras fyra gemensamma barn. Signar odlade och skötte hemmanet i Brattjärn jämte sitt arbete vid Bure AB:s såganläggning. Där arbetade han fram till 1943 när fastigheten i Brattjärn såldes och familjen flyttade till Stämningsgården i Skellefteå socken där de byggde upp en gård.

Efter flytten till Stämningsgården ägnade sig Signar åt träarbete vid Skelleftehus i Degerbyn. Som person var han fryntlig och redbar, varför han var omtyckt i sin omgivning.

Signar somnade in 25 mars 1969, 64 år ung. Magda var en skicklig husmor och en gästvänlig människa. Hon hade en hjärtegod personlighet och var allmänt avhållen. Hon hade en stor skara vänner. 1973 flyttade hon till Sjungande Dalen. Hemmet var hennes stora intresse i livet. Hon tyckte även om att koppla av med handarbete. Magda, som var en tremänning till min farmor, slutade sina dagar på sjukhemmet i Skellefteå 3 augusti 1983, 83 år ung.

Vill du veta mer om din släktgård ska du skaffa något som kallas Beskrivning till häradsekonomiska kartan. Där finns massor med fakta för varje gård. Dessa beskrivningar är inte digitaliserade, så vitt jag vet, utan finns utgivna som böcker. En hel del verkar finnas på Bokbörsen.

Häradsekonomiska kartan gjordes 1859-1934 och beskrivs på Lantmäteriets hemsida. De täcker bara 13 län i Götaland och Svealand, t ex Skåne, Halland, Västergötland, Värmland, Västmanland med flera län. De här kartorna är mycket detaljerade men tydliga och lätta att tolka. På www.kartbild.com ingår de häradsekonomiska kartorna.

Här är några bilder som visar övre delen av ett uppslag i en beskrivningsbok. Jag har delat upp bilderna för att de ska bli läsliga. Exemplet är från Götlunda socken i Vadsbo härad i Binnebergs tingslag i Skaraborgs län. Det kommer från släktforskaren Leif Lanninge. Tack för tipset och för bilderna!

Bild 1: Till vänster ser vi hur stor gården är i mantal och vilken jordnatur det är (kronogård, skattegård eller frälsegård) och om det finns soldattorp eller andra bebyggda lägenheter på gårdens mark.

Bild 2: Här ges storleken i hektar på de olika jordlotterna. Tomt, trädgård, åker, äng med och utan skog, annan duglig mark, ofruktbar mark, vägar och kala berg.

Bild 3: Storlekskolumnerna fortsätter med sjöar och vattendrag och summeringar. Därefter anges året för laga skifte och på hur många ställen gårdens jord är belägen. Anteckningarna kan nog ge en del extra information ibland.

Vill du veta mer om fastighetsforksning så har jag bloggat om det i höstas.

Sommar och sol och då kommer snuvan och hostan. Kan den komma mindre lämpligt. Och kroppen känns lite varm, är det vädret eller är det rentav feber. Feber nu, tänk om det är något annat är en sommarförkylning. Fast det finns ju en fördel, nu kan jag sitta inne utan att känna samvetskval för att jag inte tar tillvara på bad och natur. Men tänk om det är något värre som spökar, fram med febertermometer och kolla.  Och tänk om det som jag klarat mig från hittills, det som många haft senaste åren, slagit till. Ta ett test och kolla, men det blev bara ett streck på när det ska vara två om pandemisjukdomen slagit till. Och febertermometern lugnar, lite högre igår, normalt idag.  Jag klarar mig nog och kan snart gå ut igen. Blev ingen större grej av detta.

Vallmo, egen bild

När jag sitter och kurerar mig så dyker tankarna upp på hur det var för de som jag ser i min släktforskning, hur var det att få en släng av något som kanske inte kändes så mycket.  Inte fanns det tid till att stanna upp och fundera utan det var nog bara att kämpa på, det blev nog bättre av sig själv. Att det inte fanns febertermometrar eller tester säger sig själv, men hur gjorde man. En vanlig förkylning var en sak men det fanns ju andra saker som var mycket värre. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det var under de olika perioder rödsoten, det som vi idag kallar dysenteri, härjade i olika delar av Sverige.

Det finns berättelser om epidemier från 1700-talets mitt, från början på 1800-talet och från mitten på 1800-talet.  Alla visar på olika utfall i Sverige, att det fanns stora lokala skillnader och att det många gånger var barnen som drabbades. Det syns säkert i mångas släktforskning och det syns definitivt i min egen när det gäller Skaraborgsgrenen, ett område som var hårt drabbat under vissa tidsperioder. I min släkt finns historier som gör att jag funderar på hur man klarade av att leva vidare efter en period av rödsot. Ett par som har sju friska pojkar vid årets början har inga barn alls vid nästkommande nyår. De dör en efter en, ibland flera på en gång. Vid midsommar står det två kistor i kyrkan, i den ena en mellanpojk, i den andra äldste sonen och tillsammans med honom den yngste, som inte skulle behöva göra resan vidare ensam.

Hur upplevdes det att se hela sin barnaskara utplånas? Att man inte borde återanvända samma sängkläder när det första barnet dog, visste man inte. Krasst kan man säga att det blev lite bättre plats att sova på och så fortsatte det. Att kasta något var inte att tänka på, men det kanske hade ändrat lite på historien om man fått veta detta.

Det vi vet idag, hade säkert hjälpt om någon kunnat berätta det för de drabbade, men så var det inte. Och tänk om någon berättat lite mer om hur man kunde bota infektioner, ett stort gissel tidigare. Jag har fått lära mig att kunskapen fanns bland egyptier för länge sedan, men det tog ända till 1944 innan den första behandlingen med mögelbaserat medel skedde i Sverige, det vi idag kallar penicillin. Det var nog inte så lätt att övertyga folk om att det var bra med mögel, men i det här fallet hade det kanske hjälp om man varit mindre renlig. Å andra sidan finns det ju uppenbara risker med mögliga bandage och liknande så det var en naturlig reaktion att håll rent.

Efter några dagars snuva så går jag nu vidare mot en härlig sommar, något jag hoppas alla får uppleva.

Är det någon mer än jag som brukar titta på 'Skrik från förr' på TV? Igår kväll handlade det om det bestialiska mordet på mamsell Laurell i Stockholm. Plötsligt hajade jag till. Visst sa han att rättsläkaren hette Blachét? 

Då gick minnet genast tillbaka till en historia som började med en fransk perukmakare.... 

I slutet av 1700-talet var allt franskt 'inne' i Sverige. Vid hovet talades huvudsakligen franska. Och till detta franskvänliga land kom på 1760-talet två förhoppningsfulla franska bröder resande. 

Den ene hette Jacques  Nicolas/Jakob Niklas Blachét. Han försörjde sig som fransklärare i Stockholm, gifte sig med Hedvig Sofia Leuk och fick sonen Johan Ernst Blachét. Johan Ernst blev fältläkare vid Södermanlands regemente, senare lasarettsläkare i Karlstad. Hans levnadshistoria blev inte lång, han tjänstgjorde som sjukhusläkare under kriget 1808-09, och dog i fältfeber 1809. 

Men nu var det ju den franske perukmakaren. Det var den andre brodern, Louis Nicholas/Ludvig Niklas Blachét.  Och denne Louis var inte vilken perukmakare som helst, han var 'artistisk perukmakare', vilket innebar att han försåg skådespelare och sångare med fantasifulla kreationer till olika föreställningar. 

Louis gifte sig med Ulrika Littbom, bodde i Maria på Söder i Stockholm, och fick sonen Johan Ludvig. Sonen var tydligen inte intresserad av några peruker, utan blev istället kronobokhållare vid Stockhkolms Metallvåg. Han gifte sig med Sofia Magdalena Bodell, och fick två söner med henne. 

Carl Johan (1813-1876) följde i sin pappas kusins fotspår och blev andre stadsläkare i Stockholm. Han var gift med Fredrika Haeggström, och de hade en dotter Adolfina Johanna, som blev gift Nordenberg och fick tre barn. Jag misstänker att det är denne Carl Johan som fick det inte särskilt trevliga uppdraget att undersöka kvarlevorna av stackars mamsell Laurell efter det hemska mordet. 

Carl Johans bror Gustaf Vilhelm blev registrator hos Stockholms Magistrat. I sitt äktenskap med Emma Charlotta Stenberg fick han tre barn, varav ett hette Per Gustaf Ludvig Blachét. Den sistnämnde blev också han läkare i Stockholm. 

Och varför är nu jag intresserad av den här franskfödda släkten? Jo, denne sistnämnde Per Gustaf Ludvig Blachét, hade i sitt äktenskap med Hilda Matilda Jensen två döttrar. Den yngsta av dessa, Elsa Charlotta Blachét, kom så småningom att gifta sig med en viss Ernst Anderson Fuhr, som var min farfars morbror.... 

Detta är en nedkortad version av en artikel i min släkttidning An-Lunden 2007:4 

Bilden: En gammal TV... foto: Pixabay

Nils Nilsson den yngre med tredje hustrun Vendla. Flickan är okänd. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Nils Nilsson den yngre föddes 19 maj 1872 i Loberg, nära Finnforsfallet i Skellefteå socken, som ett av åtta barn till Nils Nilsson den äldre, bördig från nämnda by och hans hustru Lovisa Degerfeldt, barnfödd i Granå, Kusmark inom Skellefteå socken.
1895 vigdes Nils med Emma Fredrika Strömberg född 1/5 1873 i Svansele, Norsjö, dotter till pigan Hedda Gustava Strömberg. Nils och Emma övertog hälften av Nils faders hemman i Loberg. De uppförde i samband med övertagandet en ny mangårdsbyggnad, vilken de bebodde. I deras äktenskap föddes tre barn, det yngsta dog i späd ålder. 29 mars 1901 avled Emma i sviterna av ryggmärgslidande. Nils gifte om sig året efter med Ida Lovisa Degerfeldt, barnfödd i Granå, Kusmark 30 september 1875, dotter till Carl Eric Degerfeldt, bördig från Rönnberget och hans hustru Carolina Samuelsdotter, född i Ersmark, Skellefteå. Ida Lovisa hade från år 1900 varit piga hos familjen Boman i Loberg. I deras äktenskap föddes nio barn. Än en gång kom dock sorgen att drabba Nils. Hustrun Ida Lovisa somnade in i sviterna av magsår 17 augusti 1929.
Nils gifte sig för tredje gången 1933 med Vendla Vilhelmina Kihlström född 1894-10-02 i Helsingfors, Finland som dotter till avlidne Nils Kihlström och hans hustru Edla Maria Louhiainen. Det tredje äktenskapet blev barnlöst.
1943 fanns på gården i Loberg en häst, fyra kor, två ungdjur samt grisar till husbehov. 1945 hade Nils och Vendla sålt hemmanet i Loberg. De flyttade då till ett nybyggt hus i samma by.
Trots flera motgångar i livet bibehöll Nils alltid sitt goda humör. Han var en kärnkarl av den gamla stammen. 75 år gammal var han fortfarande pigg för sin ålder. Att ingen av barnen ville överta föräldrahemmanet var nog inte så konstigt, eftersom det är fem kilometer till närmaste landsväg. Dessutom var byvägen vissa tider på året oframkomlig.
Förutom arbete med det egna jordbruket hade Nils ägnat sig åt flottnings- och skogsarbete.
I april 1954 flyttade Nils och Vendla till Sunnanå ålderdomshem i Skellefteå. Där avled han tisdagen 20/7 samma år och hon somnade in tisdagen 8 mars 1955.

Hoppas ni har en riktigt fin midsommarhelg! Det har jag, tillsammans med make, barn, barnbarn och andra släktingar. Någon tid för släktforskning blir det inte, men prat om släkten i alla fall.

I onsdags följde jag med maken på ett ärende i Sala, mest för att det är trevligt att lära känna vår nya hembygd här i Västmanland. Vi var där för ett par år sedan och kollade läget och det är en fin liten stad. Silvergruvan väntar vi med ett tag till, nu blev det en promenad i stadskvarteren efter uträttat ärende. Dagen innan hade jag berättat för en granne att vi skulle åka till Sala. "Då ska ni väl äta på Måns Ols" sa hon. Givetvis googlade jag det och det verkade ju intressant.

Måns Ols precis väster om Sala är en restaurang som har sitt namn efter en gammal dammvaktare som hette Måns Olsson Ruwall. På restaurangens hemsida kan man läsa om dammvaktaren som hade servering här. Som släktforskare glädjer jag mig åt att en person som levde på 1700-talet har fått ge namn åt ett etablissemang idag. På en skylt i området och i en bok kan man läsa om denne Måns Olsson. Nu ska ni få veta vem han var.

Enligt Sala stadsförsamlings dödbok var Måns Olsson Ruwall 89 år när han dog av ålderdom den 16 februari 1751 och född i Västergötland 1662. Han hade varit dammvaktare i 39 år, tidigare varit handelsman, gift två gånger men var vid sin död utan arvingar och hade varit änkling i 4 år. I sin bok om om Måns Olsson skriver Mats G. Beckman att den gamle dammvaktaren i stället var född 1665, eftersom han själv uppgett i april 1748 att han då var 83 år, när han ville slippa dammvaktssysslan pga sjuklighet. Dessutom står det i husförhörslängden att han är född 1665. Så 1665 stämmer nog som födelseår.

Dödboken 1751, bildkälla: Arkiv Digital.

Husförhörslängden vid tiden för Måns Olssons död, bildkälla: Arkiv Digital.

Mats G. Beckman har inte bara läst i kyrkböckerna utan också i en hel del andra handlingar. Måns Olsson var dammvaktare vid Långforsen, den lilla sjö som ligger i västra utkanten av Sala stadsbebyggelse. Den sysslan fick han 1709 och i tjänsten ingick också bostaden, en stuga med två rum, belägen vid sjön. Båda rummen hade spis. Han fick då ett något större hus än förre dammvaktaren som bara haft ett rum. När hustrun Margareta Larsdotter dog 1747 står det att hon kom från Måns Olstorp, så stugan hade fått dammvaktarens namn.

Vi får också veta att Måns Olsson hade en bisyssla som vedgillare, alltså den som tog emot den ved som bönderna levererade till gruvan. När han på ålderns höst blev sjuklig och sängliggande fick han hjälp av sin gode vän Jacob Finne, som flyttade in hos den gamle mannen. Mer om detta, om Måns Olsson, om hans efterträdare och vad som hände med dammvaktarhusen finns att läsa i boken.

Han ska ha haft en enda dotter, som hette Kerstin, och som alltså var död 1751. Om hon fick egna barn och har efterlevande vet jag inte. Har du familjen i ditt släktträd så berätta gärna om det i en kommentar.

Långforsen är, så vitt jag förstår, både namnet på den anlagda sjön och på platsen för dammvaktarbostället där dagens restaurang nu ligger. Dammen Långforsen ska ha anlagts under tidigt 1500-tal som vattenmagasin för den vattenkraft som behövdes vid gruvdriften i Sala silvergruva.

Det är ett fint område kring Måns Olstorpet, vars byggnader är borta sedan länge. Idag är det strövområde med gångvägar, badplats i sjön och ett nyuppfört kallbadhus. På flera platser finns skyltar som berättar om platserna och om de som bott här. Några riktigt gamla byggnader finns inte kvar. I en informationsbroshyr från Måns Ols Sällskapet står det att den äldsta byggnaden är gruvarbetaren Fredrik Söderstedts gruvtorp, uppfört i början av 1900-talet. Det borde vara Adolf Fredrik Söderstedt, född 1886 i Sala, gift 1911 med Anna Hermina Andersson. Vi gick förbi torphuset, som är under renovering.

Fredrik Söderstedts gruvtorp under renovering.

Även om Måns Olsson en gång i tiden hade servering här så är dagens restaurang en helt vanlig modern anläggning. Och den verkar vara populär, det var nästan fullsatt i onsdags. Inte så konstigt med tanke på den fina utsikten från verandan. Om man uppskattade utsikten över sjön för 300 år sedan, det vet vi inte.

Samtliga fotografier är mina egna, tagna i onsdags. Då var det ganska dramatisk himmel, men trots mörka moln undslapp vi regn.

När man släktforskar så finns det många olika källor att använda. Att de som kallas kyrkböcker är de vanligaste kan nog alla hålla med om, men det finns så många fler källor och det kommer nya hela tiden. Ibland känns det som att det mer och mer tid av släktforskarens går åt till att lära sig alla nyheter, så det blir knappt något kvar att leta upp intressanta uppgifter på. 

Men om vi nu lägger alla nya digitala källor åt sidan och funderar vad som kan finnas mer att gräva i, så är efterlämnade småsaker något som vi ofta glömmer bort. Det kan vara både det ena och det andra som någon lagt ner i ett skrin, en låda eller kanske ett kuvert. Om tanken vara att spara något till framtiden eller om det var ett utslag av städning får vi kanske aldrig veta. Hur länge det vi hittar varit gömt kan vi kanske ha svårt att avgöra men ibland är det möjligt att åtminstone kunna säga att det säkerligen inte brukats efter ett visst årtal. Och det går ibland att avgränsa när det skaffats också, beroende på de kännetecken som finns.

I ett litet skrin, med sluttande lock, som säkert används som en form av skrivplats i ett enkelt hem, hittar jag en del småsaker.  Det är inga dyrbarheter men de berättar om en annan tid, när vi inte kunde kommunicera via elektroniska meddelanden och inte heller legitimera oss med Bank-ID.  Att skriva brev eller att skriva under handlingar kunde göras med namnteckning eller med ett bomärke, och var det lite viktigare så fanns det en del som hade en egen sigillstamp eller sigillstämpel.  Och det var två sådana i det lilla skrinet.  Från början var det de översta i samhället som hade det, ofta med det egna vapnet som visades när man tryckte till i lack eller vax.

Stamp i min ägo, egen bild

Sigillstampen som användes under många hundra år, naturligtvis med olika utseenden, finns det mycket skrivet om, speciellt den medeltida delen i Vapenlikhetsfällan, en bok som Genealogiska Föreningen gett ut.  Där beskrivs bland annat bruket att stampen skulle förstöras efter ägarens död, det var ju ett identitetstecken och då kunde den inte användas efter ägarens död. Nu finns det naturligtvis olika grad av denna tradition, men det viktigaste vi kan lära oss är att det var inte släkter som använde samma sigill utan det tillhörde bara en särskild person.

De två som jag hittade i lådan var av lite olika beskaffenhet, en fyra centimeter hög stam som liknade en hund, men huvudet är borta, så den ser sliten ut.  Den andra, som syns på bilden, har också en hund men den sitter på någon form av pelare. Känns gedigen och ger ett bra intryck. Och i botten finns det naturligtvis ett spegelvänt monogram, som berättar om vem som ägt detta verk. Jag kan se att det står C A N f och med tanke på var jag hittade stampen så vet jag att det är Carl Anders Nanfält som haft den.  Jag kan då med säkerhet säga att den ena skaffats tidigast 1868, för fram till dess hetta han Nilsson, och jag vet att den inte använts efter 1919 då Carl Anders avled.

Stamp i egen ägo, min bild

Men varför har Carl Anders skaffat de två stamperna. Han fick det nya efternamnet när han blev soldat i Nanberga, Götlunda. Det Götlunda som ligger nära Arboga. Kan undra om det var vanligt att man som soldat skaffade sig en stamp. Eller är de från senare tid, efter tiden på soldattorpet när han behöll sitt soldatnamn och blev brukare av egen mark och hade en del uppdrag i socknen. Var det då stampen behövdes, tillsammans med lackstången, för att underteckna dokument i socknens namn. Det får jag nog aldrig veta, men det spelar ingen större roll, jag kan titta på dem och bara njuta av att de finns kvar och att det också finns en lackstång, så jag vid något lämpligt tillfälle kan använda den för att se hur det såg ut förr, och också känna lukten av lack, för sådana upplevelser får vi inte från Bank-ID idag.

Anna och Helmer Holmqvist. Fotograf: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Jonas Helmer Holmqvist föddes 1894-02-20 i Ljusvattnet inom Skellefteå socken som barn nummer sju av tio till Jonas Olofsson Holmqvist, barnfödd i nämnda by och hans hustru Margareta Karolina "Lina" Nordin, bördig från Kåsböle, Lövånger.

Helmer övertog föräldrahemmet i samband med sitt giftermål och ägnade sig åt jordbruket på gården. Han vigdes 1917 med Anna Alice Andersson född 1891-05-14 (enligt henne själv var hon dock född 13/6) i Bureå, dotter till Anders Andersson, bördig från nämnda by och hans andra hustru Maria Persdotter Lundgren, härstammande från Östra Falmark. Anna var näst yngst av sju syskon.

Helmer och Anna blev föräldrar till nio barn, varav åtta levde till vuxen ålder. Den gamla gården brann en natt 1935. Makarna byggde sig därför ett nytt hus på samma tomt, ett stenkast från E4:an och inte långt från den natursköna sjön Ljusvattnet, Burebornas sommarparadis.

Vid sidan av jordbruksarbetet på den egna gården hade Helmer även arbetat en tid inom industrin och i timmerskogen, där fick man leta efter starkare karlar. 1952 bestod djurbeståndet på gården av en ko och en häst.

På äldre dagar drabbades Helmer av en besvärande värk vilket gjorde honom rullstolsbunden de sista 10 åren av livet. Han blev helt oförmögen till tyngre arbete och helt beroende av andras hjälp för att kunna förflytta sig. För många skulle en sådan tillvaro bli ett inferno men Helmer besatt det goda humör som kännetecknade "Holmqvistarna" från Ljusvattnet. Han hade även stort stöd av sin hustru Anna som inte tappade tålamodet i första taget. Dessutom råkade han ut för ett benbrott. Anna skötte honom tålmodigt i hemmet under sjukdomstiden.

Helmer var i yngre dagar en riktig kraftkarl och hade väl aldrig tänkt sig att bli så isolerad på ålderns höst. Han bar dock sitt tuffa öde med lovordat lugn och hans fridsamma humor lyste fram ibland trots motgångarna. Holmqvist hade en ljus livssyn.

Helmer somnade in i hemmet på onsdagsförmiddagen den 13 maj 1964. Året efter makens bortgång flyttade Anna till äldreboendet Bureborg i Bureå. Hon var en snäll och glad person. Duktig och idog var två utmärkande egenskaper för henne. Anna avled på Skellefteå lasarett måndagen 8 december 1975.

Vi som släktforskar är glada för att det finns husförhörslängder och andra kyrkböcker i Sverige. Kanske unikt, jag misstänker att få andra länder har sådan koll på sin historiska befolkning. Kyrkböckerna kom till för att kontrollera befolkningen.

Kungen ville veta hur många unga män det fanns som kunde tas ut som soldater i krigen på 1600-talet. Ingen skulle komma undan, så prästerna fick åläggande om att föra bok över sockenborna. Alla skulle skrivas in i böckerna.
På husförhören skulle prästen avgöra hur kloka och användbara folk var. Den som kunde läsa innantill och kunde sin katekes, den var nog ett bra soldatämne. Och kunde ynglingen inte skriva så fick han lära sig det i armén.

Dessutom var ju bokföringen av befolkningen en kontroll av vilka som kunde betala skatt. Skattelängder finns bevarade redan från lång tid tillbaka. Här bokfördes de som var skattskyldiga.

Den här kontrollen utvecklades, så snart skulle prästerna också hålla koll på hur sockenborna flyttade. Den som ville flytta var tvungen att be prästen om ett flyttbetyg där det stod skrivet vem man var, om man var ledig för äktenskap och om man var skötsam eller inte. Hade du inget flyttbetyg med dig till nästa sockenpräst kunde du förvägras att flytta in.

Visst låter det hårt. Men det var den bistra verkligheten. Våra förfäder och förmödrar levde i ett verkligt kontrollsamhälle. Många drog omkring utan flyttbetyg och en del rymde till Amerika när den tiden kom. Då blev de skrivna "på socknen" eller i obefintlighetsboken tills prästen fick besked om en ny bostadsort.

De obefintaliga i Flisby socken vid förra sekelskiftet. Bildkälla: Arkiv Digital.

Idag har vi ett annat, digitalt, kontrollsamhälle.

Att släktforska är som att resa, man upplever nya vyer, man upptäcker nya seder och vanor och man träffar hela tiden nya personer.  En del av dessa personer är döda och begravda sedan lång tid tillbaka, men andra är i allra högsta grad hur levande som helst. Att gå tillbaka i tiden och följa en släktgren och sedan vända vid någon ana och gå framåt bland de som tillhör den linjen leder ju oftast, men inte alltid till att det kommer fram levande personer. Det är nästan som att de frigör sig från skuggorna och blir till verkliga personer.

Häromdagen kom det ett meddelande från en person som undrade om vi kunde göra en gemensam ansträngning för att se om det är möjligt att hitta en gemensam ana. Han hade försökt att gå tillbaka och sedan framåt, men hittade inte rätt bland alla linjer. Det kan ju bero på förväxlingar, ett felaktigt val vid något hopp bland böcker eller det som av vissa kallas NPE, non paternal event, också känt som fel pappa.

Jag hittade inte de uppgifter som avsändaren skrev om, det verkade lite konstigt på mer än ett sätt. Var det någon som drev med mig eller vad var det hände. Nåja, det var inte så konstigt visade det sig, det var ett kit som jag administrerar, som avser en släkting till min fru, och då kan jag passa på att stoppa in en liten uppmaning, tala alltid om vem som anges som den testade när du söker kontakt. Det finns en del som har ett kit under det att andra kan hantera flera hundra.

Det blir lite lättare när man kan titta på rätt person och försöka följa tankegångar. Fast allt var inte solklart, delvis beroende på att det var en fransman som skrev, och använde något översättningsprogram som inte fungerade mer än så där när det skulle bli engelska. Samtidigt fanns det en del uttryck som jag inte kände igen så kanske det var mitt fel delvis. Men att det fanns en dna-träff gjorde ju att det borde gå att spåra något i alla fall. Men vid närmare eftertanke och kontroll av vad det stod så började det gå upp att det fanns lite mycket önsketänkande hos den som frågade, kanske kombinerat med okunskap också.

Y-träd i Folkeslunda , eget foto

Det finns ju tre olika typer av dna-tester. Det autosomala som visar släkten i alla led 4-6 generationer bakåt. Det som är kopplat till den raka pappalinje, Y-dna och så det som visar den raka mammalinjen, det som kallas mtDNA. När det blir klart att personen berättar om ett Y-test och där han plockat med vissa uppgifter om vad som står om den äldst kända anan, som är uppgiven av den som testar, så kan det bli lite fel. Lika fel som de som påstår att det räcker med ett autosomalt test, men när det gäller Y så måste man köpa två, ser du det så bry dig inte om sådana tokigheter.

Nu började det närma sig en upplösning på frågan om släktskap. Testerna låg närmast varandra på det träd som företaget Yfull presenterar, så tittade man bara på det så såg det ut att gå att lösa. Men det finns lite mer uppgifter i det trädet som kan vara bra att titta på. Exempelvis föreslås det hur långt ett test kan ha till närmste ana, och i det här fallet talades det om cirka 4 000 år.  Det ger en viss dimension till svårigheten att hitta en koppling, att det kit jag administrerar har en pappalinje som just nu slutar 1828 med födseln av en pojke som inte har någon angiven far gör det inte bättre.

Vi kan konstatera att bara för att det står på raderna under varandra så kan avståndet vara stort. På linjen bakåt hamnar de båda hos Cheddar Man, en släkting som man hittat i England, men där är det ändå svårare att veta kopplingen, för där har vi inte bara de första 4 000 åren att leta rätt på, vi behöver hitta ungefär 5 000 år till, och då blir det svårt kan man säga.