Olof Viksten. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Olof Villehad Viksten föddes 28 augusti 1884 i Bjurfors, Skellefteå som son till Villehad Karlsson Viksten, bördig från Östra Valliden och hans hustru Lovisa Olofsdotter, barnfödd i Holmfors, Skellefteå socken. Familjen flyttade i december 1885 till byn Norrström i Skellefteå församling. Vid knappt fyllda 15 års ålder förlorade Olof och hans tre syskon deras far genom en olyckshändelse.

1911 vigdes Olof med Hanna Karolina Lundström född 1884-05-20 i Forsbacka, dotter till Anders Andersson Lundström, härstammande från nämnda by och hans maka Johanna Viklund, bördig från Tjärn, Skellefteå. De tre första åren bodde Olof och Hanna i Norrström. 1914 övertog de Hannas fars hemman i Forsbacka. Makarnas äktenskap, som blev barnlöst, varade inte länge. Redan den 30 november 1920 avled Hanna av tuberkulos.

Olof gifte sig för andra gången 1923 med Siri Elisabet Vesterman född 25 mars 1895 i Petiknäs Norsjö, dotter till Margreta Kristina Lundmark, barnfödd i Finnforsberget, Skellefteå. Margreta Kristina gifte sig 1897 med Anders Gustaf Vesterman i Slut, Skellefteå socken. Där växte Siri upp. I äktenskapet med Olof föddes tre barn, dessutom hade makarna en gemensam dotter född före giftermålet. Siri hade också en son sedan tidigare. Totalt fostrades alltså fem barn i hemmet. I unga år hade Siri tjänst som hembiträde i bland annat Klutmark.

På gården i Forsbacka ägnade sig Vikstens åt jordbruk. Kreaturs-besättningen bestod år 1939 av en häst, fyra till fem kor och en gris.

Ett av Olofs fritidsintressen var skytte. Han var en aktiv medlem i Krångfors skytteförening. Han hade deltagit både i skytte- och skidskyttetävlingar.

Siris största intresse var det egna hemmet och omsorgen om detsamma. Hon skötte sina arbetsuppgifter som jordbrukarhustru på ett ambitiöst och bra sätt. Hon avled på Skellefteå lasarett, 16 maj 1976 vid 81 års ålder. Olof somnade in på sjukhemmet i Skellefteå den 4 juni 1977, 92 år ung.

Liksom många av er är jag bedrövad, förskräckt och chockad av Rysslands krig mot Ukraina. Visst kunde vi förstått att det var på väg men hoppet är det sista som överger människan och jag vet inte hur många gånger jag den senaste tiden uttalat orden "men det kan han väl ändå inte...". Men det kunde han.

Det mesta jag vet om Ryssland har jag lärt mig av Ania Monahof. Hon kom som ryskt flyktingbarn till Sverige 1945, 15 år gammal och tillsammans med sin mor, lillebror och andra släktingar. Här blev hon kvar och har skrivit flera böcker om sitt liv och inte minst sin släkthistoria. Under 1980- och 1990-talen bodde hon i Loftahammar och Gamleby och då träffade jag henne flera gånger i mitt arbete som journalist i Västervik.

Ania Monahof är en god människa som inger hopp. Det är fruktansvärda historier hon berättar om sin uppväxt i krigets Leningrad och i sin släkthistoria. Ändå orkade hon tro på livet och på människorna och vår överlevnad i svåra tider. Vi har inte haft kontakt på många år men jag är övertygad om att hon har sin glöd kvar.

Det starkaste intrycket jag har från mötena med henne är hennes kamp för fred och för att barn ska få växa upp utan krig. Det hade hon med sig från barndomen och det hon varit med om då. I en intervju om hennes författarskap sa hon "Jag skriver också för att berätta om livet som flykting, för oss som lever här idag. Jag vill berätta vad det innebär att fly från sitt land för att komma undan kriget, för att rädda sin familj, sina barn."

Varje gång vi träffades talade hon om detta. "Något så fasansfullt som kriget får aldrig hända igen" har jag som citat i en rubrik. Men nu har det hänt igen. (Och inte bara nu i Ukraina utan många gånger på olika håll i världen sedan den intervjun 1988.)

En av flera artiklar jag skrivit om Ania Monahof i Västerviks-Demokraten.

Läs hennes böcker! Hennes tre första böcker handlar om hennes eget liv (de två till vänster på bilden). I sina senare böcker (de två till höger på bilden) skriver hon också om sin mors släkt i Ingermanland i flera generationer tillbaka.

I den första av hennes böcker har hon skrivit en dedikation i mitt exemplar: "För freden och kärleken och barnen."

1983 läste jag ryska på kvällskurs på ABF i Västervik, med Ania Monahof som lärare. Hon undervisade också på folkhögskolan och vi som gick på ABF-kursen fick möjlighet att följa med folkhögskoleeleverna på en studieresa till Leningrad i februari 1983, med Ania Monahof som reseledare. Det är mitt enda besök i Ryssland, eller Sovjetunionen som det var då.

Vi var på cirkus och på Eremitaget, gick på kafé och träffade också en av hennes släktingar, en kvinna som var operasångerska. Jag hann också med ett hemligt möte med en dissident, men det är en annan historia.

Sedan dess har jag aldrig återvänt, och kommer sannolikt aldrig att göra. Nu hoppas jag bara på fred i Ukraina.

Vet ni att Sverige var invaderat av Ryssland för drygt 200 år sedan? Den 22 april 1808 landsteg ryske amiralen Bodisco med sina mannar i Grötlingbo på södra Gotland. Då pågick finska kriget och svenska försvaret var i Finland så landshövdingen på Gotland beslutade att inte bjuda motstånd utan kapitulera. I tre veckor pågick ockupationen och inte ett liv gick till spillo. Sedan seglade ryssarna hem. Amiral Bodisco kunde ryssarna ha haft som ledstjärna idag.

Ibland så kan det hända att vi vänder oss till det förgångna och skickar en tacksamhetens tanke till de som gick före oss.  Att de inte kan höra oss är väl uppenbart men deras gärning kan ändå ha en inverkan på det liv vi lever idag. En adelsätt ger ju förmåner, en präst kan ge tillgång till många bra ingångar i olika matriklar och bevarade släktforskningsuppgifter.  Sen hittar vi olika anknytningar till händelser, platser eller yrken när vi släktforskar och en del av dessa kan få både större och mindre betydelse för den släkthistoria vi kommer till i vårt letande.

Att det inte alltid är det vi vill hitta som dyker upp är en naturlig del av letandet i arkiv och andra källor- En historia som jag har berättat om tidigare är ett bra exempel på hur olika vi reagerar när nya uppgifter kommer fram- Två amerikaner sökte sin gemensamma släkt och de blev väldigt engagerade när det visade sig att det gick att spåra släkten till tider som var längre bak än de trodde var möjligt. När jag skrev att de hade linje till Nils Andersson och hans son Werner Nilsson Wallin, verksamma runt sekelskiftet 1700, så steg intresset ännu mer. Men när jag berättade att de var skarprättare, så fick jag två helt olika reaktioner. Den ena blev helt begeistrad och ville veta mer, hade hans släkting huggit huvudet av folk eller var det inte så vanligt, vilka andra straff kunde han ha utmätt och andra, liknande frågor. Den andres reaktion var annorlunda, det kom bara en mening som svar, och budskapet var ganska klart: Skriv aldrig mer till mig!

Bild i författarens ägo

För min egen del så händer det då och då att Ryttare 111, från Barne härad, inskriven i Västgöta kavalleriregemente hamnar i centrum för mig.  Carl Andersson, född 1749 i Skarstad, har inget blodsband till mig men spelar ändå en roll i min släktforskning.  Han är upphov till att en del något ovana släktforskare kontaktar mig och påstår att vi måste vara släkt, eftersom de har mitt efternamn i sitt eget träd. Men det är ju inte alltid som efternamn innebär en koppling, speciellt inte om namnet i fråga tilldelats någon på grund av vederbörandes tjänstgöring i ett militärt samband.

Ryttare Carl Andersson tilldelas namnet Ahlgren, och det var han inte ensam om, även om han var den ende i sitt kompani när han tjänstgjorde. Både före och efter honom har namnets gett till många andra och det gör ju oss inte till släkt på något vis. En del tycker att mitt efternamn inte är det vanligaste, det må så vara, men det finns många som burit det, från olika delar av vårt land.

Nu skrev jag att jag inte hade blodsband till ryttaren Carl Ahlgren, men ändå bär hans soldatnamn och det finns en förklaring till detta.  Ryttarens dotter Ingeborg Carlsdotter gifter sig med Lars Larsson från Önum och det är min farfars farfar. Och då borde vi vara släkt men så är det inte. Ingeborg dör ganska ung och Lars gifter om sig och i det äktenskapet kommer min farfars far. När sedan min farfar vill profilera sig i sin roll som affärsman så passar det inte med Johansson utan nu gäller det att hitta något som inte är lika vanligt.

Historien om farfars första fru och det efternamn hon var kopplad till, gav upphovet till funderingar och så småningom till beslutet, ryttare 111 fick ge vidare sitt ryttarnamn och det är ju bra för då fick jag ärva mitt efternamn 😊

'Har ni tänkt på, att det enda svenskar aldrig tröttnar på, är våren?' frågade Gits Olsson i ett av sina kåserier. Och nog stämmer det. Alltid samma sensation varje år, när vi hör lärkan för första gången, eller när snödropparna sticker upp huvudet ur skaren. Men egentligen är det väl inte så konstigt, vi har många mörka och kalla vintermånader bakom oss, och våren, med längre dagar, mildare temperaturer och så småningom försiktigt uppstickande blomster, gläder oss alla. 

'Våren' är typiskt nog det mest kända stycket av Vivaldis 'De fyra årstiderna'. Våren är också omhuldad av konstnärer och fotografer. Våren förknippas med förnyelse och pånyttfödelse inte bara genom påsk och pingst, utan också aprilskämt och valborgsmässofirande är typiska för våren. 

När dagstempen är över 0 men under 10 en vecka i följd, då är det vår! Mars, april och maj är vårmånader hos oss enligt kalendariet. På södra halvklotet är det september, oktober och november som gäller för vår. 

Har alltid funderat på hur det känns att fira datumbundna helger på andra sidan jordklotet? Går det verkligen att uppbåda någon direkt julkänsla om det är tjugoåtta grader varmt och risk för överhettning utomhus? Och hur glad påsk blir det när det är fem grader, regn och höststorm utanför? 

Jag fick en fråga från en vän härom dagen: har du snödroppar på tomten? Jag nödgades svara att det för närvarande var cirka en halv meter djup snö på min tomt, men jag lovade se efter när det smält undan. Snödroppar är vackert, men för min del hoppas jag ivrigt på lite tussilago, den kära, lysande gula hästhoven. Mina dikeskanter häromkring verkar ha det rätta, lagom gräsrisiga  underlaget, så jag tycker nog det ser lovande ut. I april förra året, när jag kom hit för första gången, blommade både vitsippor och blåsippor på uppfarten. Hoppas de gör comeback i år, fast huset bytt ägare sedan dess. 

Vintern är på långsam retur. Nu ljusnar det vid horisonten. 

Bilden: Förra vårens snödroppar vid Fridhemsgatan. Foto: författaren 

Fotot föreställer Harald Lindmark från Ljusvattnet, Burträsk till vänster och J. A. Söderström, Kalvträsk till höger. De var goda vänner. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johan Anton "Janne" Söderström föddes 23/12 1888 i Kalvträsk, Burträsk socken som son till Nils Gustaf Söderström och hans hustru Katarina Juliana Edström. "Janne" var yngst av sex syskon. Vid cirka 18 års ålder började han att arbeta som järnvägsrallare. Han var i Norrbotten vid banbyggen där. Åren 1907-1909 deltog han vid liknande byggen i Skellefteåområdet. Därefter bar det av till Porjus för att arbeta med samma yrke. 1911 övergav han rallarsysslan och återvände till sin hembygd. Med tiden förärades han med en mängd olika förtroendeuppdrag.
1914, samma år som första världskriget bröt ut, sökte och erhöll "Janne" tjänsten som fjärdingsman inom Burträsk övre distrikt, vilken tjänst han innehade till den 15 april 1930 när en ny polislag trädde i kraft.
1917 ingick "Janne" äktenskap med Magda Helena Lindgren född 1894-05-22 i Lidsträsk, Burträsk, dotter till nämndeman Otto Lindgren och hans hustru Maria Lovisa Rönnmark. Makarna Söderström köpte ett hemman i Kalvträsk och uppförde en ny gård, till största delen på egen hand. Jordbruk bedrevs på fastigheten fram till 1927. Tre barn fostrades i familjen.
J. A. var under en lång följd av år ordförande i valnämnden, sedan 1919 ledamot i taxeringsnämnden till 1936, när han blev nämndens ordförande. Han hade även varit ledamot i kommun- och kyrkofullmäktige samt suppleant i kommunalnämnden.
Under tiden arbetslösheten förelåg som störst var J. A. vice ordförande i arbetslöshetskommittén. Som bankman tjänstgjorde han när Allmänna Sparbanken bedrev bankrörelse i Kalvträsk.
Vidare var han under olika perioder tummare (virkesmätare), först åt Bure AB och senare åt Robertsfors AB. Därutöver var Söderström vägvakt i flera års tid på Kalvträskvägen samt när vägbrytning pågick biträdde han även som schaktmästare.
I sin hemtrakt hade "Janne" gjort sig känd såsom en mångkunnig och duktig man, som man kunde rådfråga om allt. Han bistod ofta folk med allehanda räkne- och skrivgöromål, som bouppteckningar, arvskiften, deklarationer m.m. 1939 blev han dessutom nämndeman i Burträsk tingslags häradsrätt, som det hette på den tiden.
Under krigsåren 1944-1945 fick Söderström uppdraget att vara inkvarteringsnämndens ordförande. Av praktiska skäl flyttade "Janne" med sin hustru Magda till Burträsk samhälle 1946. Det gjorde inte att hans arbetsbörda minskade, snarare tvärtom. Han blev då också gatunämndens ordförande. Han tjänstgjorde också i rätt stor utsträckning på fögderiets häradsskrivarkontor. En åttatimmars arbetsdag var ingenting för "Janne".
"Janne" Söderström blev på 1950-talet också överförmyndare, sedan 1953 var han föreståndare för Skellefteå Sparbankskontor i Burträsk.
Som person var J. A. vänsäll, hjälpsam, präktig, trevlig och språksam samt en humorist, han hade alltid ett skämtsamt ord på sina läppar. Han var omtyckt av de som lärde känna honom.
J. A. Söderström somnade in på Skellefteå lasarett 13 juni 1978, 89 år ung. Hustrun Magda levde till 29 juli 1989.

Berthold Grünfeld kom till Norge 1939 som flyktingbarn och klarade sig med nöd och näppe undan förintelsen. Han var född 1932 i Bratislava i Tjeckoslovakien och hans mor var judinna. Hon hette Frida Grünfeld.
Under Tysklands ockupation av Norge fick han fly på nytt, tillsammans med andra judiska barnhemsbarn i Norge, och bodde några år i Alingsås.

Bertholds dotter Nina Grünfeld har skrivit en mycket läsvärd bok om sin farmor, som inte bara är en berättelse om ett gripande livsöde. Den kan också ge tips och råd till den som släktforskar om släktingar som levt under första halvan av 1900-talet i framför allt Tjeckoslovakien.

Berthold Grünfeld återvände till Norge och där bor hans dotter. Boken heter "Frida – Min okända farmors krig" och kom ut i Sverige i maj förra året. Hon visste från början inget om sin farmor och berättar både om henne och om sökandet efter henne i framför allt tjeckiska och slovakiska arkiv. Hon berättar om hur hon gått tillväga, om vilka handlingar hon kunnat få fram och svårigheterna med att få hjälp på arkiven där. På slutet finns källor, lista på använda arkiv och tips på litteratur.

Utöver detta är det en riktigt berörande berättelse, välskriven, spännande och förfärlig.

Boken plus ett av suppslagen i boken, med bild på Frida Grünfelds adresskort från stadsarkivet i Prag.

Jag satt och funderade på vad dagens blogg skulle handla om, hade lite funderingar på att fördjupa mig i några av de intressanta notiser som jag hittat i olika dödböcker.  De flesta av mina släktingar levde och dog ganska stilla, om man nu kan uttrycka sig så, men det finns några som tydligtvis satt vissa spår i källorna. Det finns intressanta beskrivningar av olika livsöden, som den aktuella skrivaren tyckte behöver lyftas fram.  Det rör sig inte om kungar, adliga eller andra framstående personer, utan mer jordnära personer som ändå tycks ha satt spår.

Men det känns inte rätt en dag som denna, när vi ser hur en stollig politisk elit sätter sig över alla tänkbara regler och med berått mod attackerar och därmed också dödar helt oskyldiga människor. Människor som lever i en demokrati med demokratiskt valda ledare får nu utstå vidriga saker och deras motsvarighet till våra dödböcker fylls på rader som avser nyss levande människor.

Jag har lovat att inte använda min blogg till retorik utanför släktforskningsområdet, och det har hittills varit ganska lätt. Men idag så går mina tankar till det ukrainska folket och det övergrepp som de utsätts för, så istället för släktforskning så blir det en uppmaning till solidaritet med alla de som nu drabbas och att vi får hoppas att det blir ett snabbt slut på det övergrepp som vi ser idag.

Jag hoppas att jag kan skriva helt andra saker än ovanstående i kommande bloggar, men just nu så blir det inte mer än en önskan om ett slut på vansinnigheterna och en återgång till mer normala förhållanden.

Fri bild från Wikipedia

Under det gångna veckoslutet kunde man, noterade jag, söka i gratis vigslar från My Heritage direkt från Rötter. Jag såg då chansen att ta itu med min allra retsammaste lucka i släktforskningen. Det gäller min farfars morföräldrar, lantmätare Bernhard Anderson och hans utvalda, fröken Justina Wetterlund. Jag sökte dem på längden, bredden och tvären med namnförslag, datumändringar och diverse, men som vanligt: förgäves. De bara finns inte!

Det retsamma är att jag vet i stort sett allt om Bernhard och Justina i övrigt. Justina är från Falkenberg i Halland och den som är ansvarig för alla mina präster på farssidan. Hennes anor har jag på pränt nästan ner till medeltiden. Bernhard är dalmas, jag har åtminstone några generationer bakåt på honom, även om det säkert går att fylla på betydligt mer, men ändå. Jag vet när och var de föddes, när och var de dog, och förmodligen också datum för vigseln, men så är det den ständigt gäckande frågan: VAR har de gift sig?

En släktanteckning säger att Justina lämnade sin falkenbergska hembygd redan 1865 för att ta anställning som mamsell eller hushållerska eller något liknande.  Hon ska då ha flyttat till Gävle. Hur hon nu kommit så långt norrut. Dalarna ligger ju däremot inte så långt ifrån Gävle, och jag är för min del övertygad om att hon träffade Bernhard på något vis i det sammanhanget. Men några belägg för det har jag inte i och för sig. 

När jag nu misslyckades, återigen, fick jag för mig att gå igenom kyrkböckerna en gång till. Äldsta barnet, min farfars mor Sigrid, är född 1875 19/3 i Falun (Kopparberg) och jag hittade henne meddetsamma. Där stod mycket riktigt att föräldrarna varit gifta 1/4 år. Sidnummer fanns till husförhörslängden, och där står mycket prydligt att paret vigts 1874 12/11. Men det står inte VAR. Deras yngsta dotter sysslade en tid med släktforskning och har också antecknat att hennes föräldrar gifte sig 12/11 1874, men inte ett ord om VAR. För att göra det hela ännu mer mystiskt, så finns det ett foto (ovan) av Justina, med rundad mage och en hand där en ring blänker. Bröllopsfoto? Min bild är en kopia, på originalets kant står en suddig anteckning om en fotograf med ateljé i Söderbärke. Söderbärke?!

I husförhörslängden kan jag också läsa att Justina kom inflyttande till Falun 13/11 1874, alltså dagen efter bröllopet. Hon ska då ha kommit från Gävle. Men ingen vigsel där heller. Jag har tidigare kikat i grannförsamlingarna Hille och Valbo, tji där också. Nu försökte jag också med utflyttningslängden från Gävle. Jodå, mamsell Justina Wetterlund har flyttat från Gävle till Fahlun. Dock... hon skrevs ut från Gävle redan den 6/11! Var i all världen har hon varit under tiden 6-13/11? Så många dagar tog det väl knappast att resa från Gävle till Falun, ens på den tiden? Järnvägen hade ju kommit, och vägarna var bättre, om hon nu reste med häst och vagn. 

Jag behöver väl inte säga att jag redan har letat i alla församlingar i Halland som Justina och hennes släkt haft någon förbindelse med. Har också letat i Stora Skedvi och Hedemora, de orter där maken Bernhard har sina djupare rötter. Samt förstås, i ren förtvivlan, i Söderbärke... 

Så trots de fantastiska sökmöjligheterna, så är jag tillbaka på ruta ett. Det är inte utan att jag börjar fundera på om Justina och Bernhard någonsin legaliserade förbindelsen. Var 12/11 1874 något de bara smällde i prästen i Falun för att inte bli utsatta för närgångna frågor? Levde de rentav 'i synd' utan att berätta det för någon? Nej, knappast. Justina var både sondotter och dotterdotter till präster, och vad jag förstått av de fåtaliga berättelserna om henne, så hade hon en mycket stark karaktär. Men det är ju så retsamt att inte hitta den där sista lilla pusselbiten! 

Bilden: En ung Carolina Justina Wetterlund, med ring på fingret... Foto av fotot: författaren 

Johannes Warg och Prost-Erik. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Erik Leonard Åberg, mer känd under namnet "Prost-Erik", föddes 1889-05-16 i Sättna, Västernorrlands län som son till kontraktsprost Carl Theodor Åberg och hans hustru Anna Margreta Senell. 1899 flyttade familjen till Skellefteå där fadern hade erhållit tjänst som kyrkoherde. Han var också kontraktsprost. Två år senare, närmare bestämt 9 oktober cirka kl. 17:00 skedde en förödande brand på pastorsexpeditionen i Skellefteå. Där förvarades ju Skellefteås kyrkoarkiv. Carl Theodor Åberg skrev i en skrivelse till domkapitlet i Härnösand om vad som orsakade branden: "Anledningen till eldens uppkomst var den, att några gossar, däribland mina tvenne yngsta, i en kammare, belägen invid expeditionsrummet, under lek kommo att stöta omkull ett bord, hurå en fotogenlampa stod, hvilken exploderade och förorsakade antändning af gardiner, väggar och tak i rummet." Det var en stor brist på vattentillgång vid prostgården och det stora avståndet till älven (425 m) lär ha varit en av de väsentligaste orsakerna till att släckningsarbetet inte kunde bedrivas med någon framgång. Pastorsexpeditionen var utom räddning och tyvärr brann några av kyrkböckerna upp men de flesta räddades, om än brandskadade. "De tvenne yngsta" som Carl Theodor nämner i skrivelsen var alltså hans söner John Edward f. 1888 och Erik Leonard "Prost-Erik" f. 1889. Tur i oturen var däremot att vädret var stilla, varför övriga byggnader kunde räddas utan problem.
Besynnerligt nog, var strax före branden det uppförda kassavalvet färdigt och dörrarna till detsamma hade dagen innan branden forslats upp till prostgården, meningen var att kyrkböckerna snart skulle ha fått en brandskyddad plats.
"Prost-Erik" själv var inte präst, han arbetade som försäljare och kontorsarbetare samt en del tummarjobb åt olika trävarubolag. Kontorsbiträde var han på den nyuppförda pastorsexpeditionen i Skellefteå. Sedan 1930-talet var han dock försäljare vilket han slutade med några år före sin död.

"Prost-Erik" gillade att skämta. En dag när han skulle åka lämnade han en väska som innehöll långkalsonger eftersom väglaget var tungt för den blåmålade spark han använde vintertid under sina resor. En kvinna lovade att se till att den blev sänd med buss. Hennes son fick en krona i förskott för att göra detta den dag han ringde och behövde väskan.

Tiden gick och Eriks stora väska stod i en skrubb väntande på sin ägare. Så en dag hade den nämnda kvinnan varit och hälsat på några släktingar. Det var mycket folk på järnvägsstationen när hennes tåg kom in. Hon skulle just gå in i väntsalen när en röst ropade hennes namn. Hon vände sig om och fick bland de jäktande resenärerna syn på "Prost-Erik" som ivrigt fäktade med armarna för att dra till sig hennes uppmärksamhet. När han såg att hon hade sett honom ropade han:
-Ta och skicka långkalsongerna jag lämnade när jag låg hos dig sist! Skicka dem till Jörn...
Han skyndade vidare och säkert myste han inom sig vid tanken på hur kvinnan kände det. Hon sa sedan till sin son att hade hon kunnat sjunka genom jorden och försvinna skulle det ha känts som en lättnad. Många av tågresenärerna hade lyssnat och kunde helt naturligt inte låta bli att dra på munnen.
Så var "Prost-Erik". En människa som när chansen gavs inte kunde motstå att skämta och har inte vi jäktade människor mycket att lära av honom? Hur ofta skulle inte ett skämt eller ett glatt leende pigga upp tillvaron och ge den större glädje?
Han bodde i Slagnäs i flera år och sedan 1960 i Blattnicksele. 19 mars 1963 avled "Prost-Erik".

Brukar du läsa i församlingsutdragen som skickades till Statistiska Centralbyrån? Om inte, då är mitt råd att du tittar där. Där kan det finnas mer information än vad det står i husförhörslängden eller församlingsboken, trots att det ska vara ett utdrag.

Hur ofta det är så här vet jag inte, själv har jag bara ett exempel. Men finns det ett så finns det nog fler. Det är tack vare min släktforskande svägerska Lisbeth Johansson som jag blivit varse detta. (Tack, Lisbeth!)

Mitt exempel är min farfars far och syster. Farfars far hette Johan Olausson och bodde i fastigheten Nyborg i Nordkroken i Västra Tunhems församling i Västergötland. Han var född 1847 och hade blivit änkling 1895. På 1930-talet hade alla de vuxna barnen utom dottern Emma lämnat hemmet. Här finns de inskrivna i församlingsboken 1920-1932:

Där finns ingen uppgift om hur Emma försörjde sig. Hennes far kallas diversearbetare. Bildkälla: Arkiv Digital.

I församlingsutdraget från 1930 (bildkälla: Riksarkivet) får vi veta mer:

Här ser vi att Emma var sömmerska. Hennes far var f d pappersbruksarbetare, vilket jag känner till sedan tidigare. Han arbetade på Vargöns bruk.

Vad Emma arbetade med har jag funderat på, men aldrig haft en tanke på att läsa i församlingsutdraget. De utdragen har jag tidigare bara använt när kyrkböcker saknas i en församling, t ex efter en brand.

Kanske finns det fler arkivhandlingar som har kompletterande information. I folkräkningen 1940 kallas Emma f d hushållerska, så den gav inget svar. Men för andra personer kanske det finns mer information där.

Här finns församlingsutdragen hos Riksarkivet.

När jag sitter med min släktforskning, så slår det mig ibland hur olika källorna kan se ut. Ibland rikt detaljerade, med alla uppgifter som gör det möjligt att bilda sig en uppfattning om personen som en gång levde och verkade. Det finns ju raka motsatsen också, ett knappt läsligt namn med ett födelseår. Ingen ort, inga datum, hur gör jag för att hitta personen i andra böcker och hur ska jag kunna förstå vem hon/han var och hur var det liv som levdes.

Hur ser det ut idag, hur skapar vi oss en bild av en person som vi kommer på har någon form av kontakt med min egen släkt. Tankegångarna om vad som finns att hitta, vilket liv levde den person som dyker upp som ett namn på en skärm. Har jag tur så finns det kanske lite mer än bara födelsedatum och ort, kanske ett yrke angivet.  Men allt finns inte möjlighet att googla fram, var personen lite till åren så finns det inte mycket på internet, så var kolla då. Lite för sent för att hitta i Genealogiska Föreningens digitaliserade familjenyheter, kanske en tidning har en dödsannons som egentligen inte säger så mycket och numera skrivs inte många minnesord i våra tidningar.

Det blev aktuellt i veckan när en inte alltför avlägsen släkting gick bort, vilka spår kommer framtidens släktforskare att hitta. Kan jag på något sätt förmedla en bild och hur ska den kunna hittas bland alla miljarder av tecken som far runt på nätet. Om jag skriver ner på ett papper, hur ska någon då hitta papperet, för någon samlad minnnespärm lär knappast finnas. Och jag kan knappast lägga en bilaga i någon kyrkbok heller, för det finns ju inga sådana längre. De register som finns runt folkbokföringen är det väl ingen som vet hur långe de sparas och om de går att läsa.

Eget foto från GFs bibliotek

Undrar om det finns någon som har funderat på att skapa en tjänst för att spara livsbeskrivningar för framtiden.  Inte för att jag vet hur det ska gå till, det är knappast tänkbart att lägga ner dokument i plåtlåda och mura in någonstans, men kanske finns det en annan lösning.  Fast det gäller ju att någon kan hitta på en lösning som bevarar och gör det möjligt att i en framtid återfinna informationen. Fast vem vet, det kanske inte finns några släktforskare som håller på i framtiden, alla kommet bara att vara intresserade av framtiden istället för det som hänt förut, ingen koppling bakåt som beskriver hur det blev som det blev.

Men det sistnämnda är nog tack och lov fel, det kommer alltid att finnas de som vill förstå och kunna använda det som hänt för att förklara både nutid och framtid. Men då är vi tillbaka, hur tror du att det kommer att gå för framtida släktforskare att hitta uppgifter om oss som lever nu.  Har du en bra idé och är det något vi kan göra bättre för att underlätta för framtiden

Faktiskt nästan som en lönngång, så smal var trappgränden. Klassen gick långsamt utför de vindlande trappstegen, de flesta av oss höll ut armarna för att känna efter om gatan verkligen var så smal som fröken hade sagt...  

Kom för någon tid sedan att bläddra i mitt första fotoalbum, och blev väldigt nostalgisk när jag såg mina foton från två ack så viktiga skolutflykter. Jag var nio år och gick i klass 3 a, Erikslundsskolan, Täby. Vi hade egentligen inte lokalhistoria på schemat;  detta var det olycksaliga tidevarv när allt som var gammalt var passé och historia enbart var värd tyst förakt. Som tur var, hade vår fröken och hennes kollegor lite ambitioner. De sammanställde två stycken kompendier till sina klasser; ett om Täby och ett om Stockholm, historiskt sett. 

Undertecknad slukade allt om runstenarna i Täby, bronsålder, järnålder - wow! Glädjen var stor när vi fick åka på bussrundtur i vår kommun. Jag minns när vi åkte uppför en ovanligt brant backe (Turebergsvägen om det finns någon täbyit som läser) och en av fröknarna talade om att just den här höjden, torde ha varit en av de allra första att sticka upp ovanför vattnet någonstans under bronsåldern. Täby kyrka med målningarna av Albertus Pictor, och runsten i kyrkväggen...  Jag hade egen kamera, men inte så värst bra sikte: mösskanter, fingrar och sudd medföljde på bilderna. 

Och så var det då Stockholm, och Mårten Trotzigs gränd. Den smala trappgången... Jag har i en tidigare blogg skrivit om Mårten Trotzig och ska inte upprepa mig här, men men promenaden nedför minns jag fortfarande. 

Det var där det började. Genom de här två utfärderna i trean, vaknade mitt historieintresse på allvar. Några år senare, när jag var i tolvårsåldern, snöade jag in på Napoleon och hans många syskon. Jag läste allt om Napoleon i våra uppslagsverk, och kartlade hans syskon. Till slut tog jag ett par papper och skrev upp dem alla, vilka titlar de fick under napoleontiden, och vilka de gift sig med.... vänta nu!  Känns förfarandet igen? Jomenvisst, en klar och tydlig släkttabell! 

Med stigande ålder (och efter en kort period av glödande kärleksromaner typ Barbara Cartland och följetonger ur Allers) blandades deckarna upp med böcker om svensk och brittisk historia, från stenålder till krigsåren på 1900-talet. Även om, det får jag erkänna, andra världskriget aldrig intresserat mig så mycket som äldre tiders historia. 

Och så småningom hamnade jag som praktikant på Genealogiska Föreningen, fast jag inte riktigt visste vad Genealogiska stod för. Då blev det släktforskning av det hela. 

Men embryot vilade alltså i 'Trånga Trappgränd' som den hette innan man snofsade upp namnet till Mårten Trotzigs gränd på 1800-talet. Och detta tack vare en entusiastisk och engagerad skolfröken. 

Om du finns i livet fortfarande och läser detta: tack, Birgitta Aurusell! 

Bilden: En lite senare bild av Mårten Trotzigs gränd nerifrån. Foto: författaren 

Johan och Hildur Granlund. Foto: Albert Nordén, Lövånger. Privat bildsamling. Johan Granlund föddes 18 mars 1888 i Önnesmark, Lövånger som barn nummer åtta av tio till bonden, nämndemannen Gabriel Granlund och hans hustru Maria Carolina Magnidotter. Tolv år gammal blev Johan faderlös.

I vuxen ålder övertog Johan hälften av föräldrahemmet i Önnesmark. 1920 vigdes han med Hildur Maria Rönngren född 1896-10-20 i Hökmark, näst äldst av sex barn till Nils "Necke" Robert Rönngren och hans hustru Maria Ulrika Andersdotter, båda bördiga från Hökmark. (Som kuriosa kan nämnas att Johans bror Fritz Granlund övertog den andra hälften av föräldrahemmanet i Önnesmark. Han gifte sig med Anna Rönngren från Hökmark, syster till Johan Granlunds hustru Hildur). Sex barn fostrades i Johan och Hildurs hem.

Johan uppförde nya byggnader på gården men han insåg nog ganska snabbt att det relativt lilla jordbruket inte skulle räcka till för den intresserade bonden som han var, varför han även kom att ägna sin tid åt en del andra sysslor. Blott fyra kor och småkreatur bestod djurbesättningen av år 1943. Johan blev något av bygdens klockarfar, han agerade som kantor vid gudstjänsterna i byns bönhus i cirka 50 års tid. Murarmästare, smed, snickare och i viss mån urmakare var Granlund också. En tid satt han dessutom som ledamot i Lövångers kyrkofullmäktige. Han hyste stor aktning för sin bygd och för människorna i densamma. I 36 vintrar skötte han byns sågverk.

Han hade alltid varit vaken för det nya i tiden samtidigt som han hade respekt för gammal tradition. Få kunde som Johan Granlund i ord levandegöra händelser och sedvänjor från svunnen tid.

Som person var Johan sympatisk, rejäl och stillsam. Honom kunde man lita på i alla lägen. En hedersman, var en klockren beskrivning av honom.

Hustrun Hildur ansvarade för telefonväxeln i Önnesmark. En syssla som hon innehade fram till sin bortgång. I det hem som hon så väl vårdade, förnam man trevnaden och familjesamhörigheten. Hon hade en stark gudstro som präglade hennes livsgärning, i vilken hon alltid fann tröst, mod samt styrka. Fru Granlund tyckte om musik. Hon fann både stimulans och avkoppling i musikens värld. Gästfrihet var en oskriven lag hos Granlunds, varför vänner och tillfälliga besökare alltid trivdes med värdinnan samt familjens övriga glada individer.

Hildur Granlund somnade in i hemmet måndagen 7 januari 1963, 66 år ung. En djup sorg drabbade familjen och övriga anhöriga. I sorgen deltog också en stor krets vänner som nog kände tacksamhet och en förmån över att ha fått vara vän med en god människa.

Efter hustruns död flyttade Johan till ålderdomshemmet i Lövånger. Han avled på Lövångers sjukhem lördagen 13 oktober 1973 i en ålder av 85 år.

Idag anknyter jag till Mats Ahlgrens senaste blogginlägg. Han skriver om en försäljning av en fastighet och skriver att det inte är direkt kopplat till släktforskning. Jag håller inte med, för jag tycker att det i allra högsta grad är släktforskning att forska om fastigheter som släkten ägt och bebott. Så jag är bara glad att Mats ändå skriver om detta.

Det fick mig i alla fall att fundera lite över vad släktforskning egentligen är. Jag har full förståelse för att många släktforskare kanske menar att det är att ta reda på namn, födelsedatum och födelseort för förfäder och förmödrar. Men jag tycker att det är så oändligt mycket mer.

Persondata (namn, datum och platser) är förstås grunden, det är det vi behöver veta för att alls kunna hitta någon information. Men sedan tillkommer allt det andra. Var bodde de? Vad arbetade de med? Ägde de eller hyrde de sin bostad? Var de fattiga eller rika? Dömda för brott? Sjukliga? Allt det där som ger lite liv åt historien. Jag vill ju veta så mycket som möjligt om dem.

Så fastighetsforskning är en viktig del av släktforskningen. Fortfarande är ju vårt boende en av grundstenarna i livet. Vi lägger mycket kraft och tid på våra hem, och massor av pengar. Även om de gamla släktingarna levde under andra förhållanden och livsvillkor var hemmet säkert viktigt. Därmed är det också viktigt för mig som släktforskare.

En okänd familj vid sin gård i Hälsingland 1896. Foto: Per Lindberg. Bildkälla: Länsmuseet Gävleborg.

Mor med sex barn utanför sitt torp. Eller var det en backstuga? Ägde hon fastigheten? Stod huset på ofri grund? Allt sådant vill jag förstås veta om mina gamla släktingars boställen. Foto: Isidor Jonsson. Bildkälla: Västergötlands Museum.

Att äga jord och att ha tillgång till jord var länge grunden för en familjs försörjning. Att få veta så mycket som möjligt om gården är därför intressant, tycker jag. Hur stor var den? När köptes den? Hade den gått i arv? Var det mest odlingsjord eller betesmarker? Svaren på frågorna kan finnas på flera ställen, t ex i protokoll från storskifte och laga skifte, i fastebrev, köpebrev, lagfarter, brandförsäkringshandlingar, bouppteckningar och testamenten.

I Halland, där jag har större delen av min släkt, gjordes en inventering 1729 där socknarnas alla hemman beskrevs och skickades in till länsstyrelsen. Numera finns denna sammanställning, kallad "Hallands landsbeskrivning 1729", utgiven som bok i flera band. Den är en rik skatt för oss som släktforskar. Kanske finns det andra liknande sammanställningar i andra delar av landet.

Hur såg det ut hemma hos släkten? Det skulle jag bra gärna vilja veta men från de allra flesta hem finns inga fotografier. Däremot kan det finnas beskrivningar av t ex inventarier i bouppteckningar eller beskrivningar av kök och eldstäder i brandförsäkringshandlingar. Foto: Gösta Berg. Bildkälla: Nordiska Museet.

Det är inte riktigt kopplat till släktforskning, men visst är det spännande med hur fastighetspriser utvecklas, och på vilket sätt som olika företeelser kopplat till fastighetsköp och fastighetsägande kan påverka både arbete och fritid.  Idag vet jag inte om det ingår i fastighetsköparens överenskomna åtgärder att se till att ännu overkställd hägnad omkring den köpta fastigheten ska uppsättas av köparen.  Men det står det i köpekontraktet som jag har framför mig.  Att säljaren överlåter, som hjälp för köparen, den i mossen stående hägnaden, är ju ett tecken på godvillighet.  Eller ville han bara ha bort den gamla hägnaden, vem vet,

Prisbilden är lite annorlunda när Isak Johansson köper Skattefrälsehemmanet, 1/32 mantal No 8, benämnt Skogen, av Södra Järnäs by uti Götlunda socken, Glanshammars härad i Örebro län. Det blev en lång benämning, men det kan ju vara viktigt att veta vad köpekontraktet avser. Tänk att de inte skrev ut koordinater istället, det skulle ha varit lättare, men det var nog inte så vanligt 1885.

Det finns några klausuler till i avtalet, och säljaren Herman Behm från Sickelsjö, var nog jaktintresserad för det skrivs in att jakträtten förbehålls säljaren under en tid av 25 år, och absolut ingen jakt får idkas av köparen eller hans rätts innehavare. Undrar vad som var så intressant, eller var det så att den aktuella fastigheten låg mitt i den Behmska jaktmarken. Man kan undra om den nya hägnad som skulle göras ställde till det för jägaren Behm.



Priset på fastigheten, inklusive två brygghus, sattes till 1 500 kronor. Mycket pengar då, och betalning skulle ske genom övertagande av en fjärdedel av ett lån på hela fastigheten, som var 1/8 mantal, och kontant med 900 kronor. Tydligen har det tillkommit en fundering, för det finns ett tillägg, där soldaten som tillhör roten, Carl Järman, fått sig tilldelat ett tunnland jord och det ska få behålla utan ersättning till den nya ägaren förutom skyldighet att underhålla stängslet mellan hans och köparens mark. Det tillägget är skrivet tre månader efter det ursprungliga.  Det var mycket att tänka på och allt måste ju bli rätt, undrar om det är så vanligt nu, att man måste skriva in villkor om att det ska finnas en soldat boende på tomten.

Köpet skedde 1885 och det fanns nog en förhoppning om lite värdeökning, och det finns en möjlighet att titta lite på hur det utvecklas. 30 år senare har vi fått en uppskattning, då avlider Isak och en bouppteckning måste naturligtvis göras och i den ingår en uppskattning av värdet av fastigheten. Och det verkar inte vara någon lysande investering. Även om det ligger i dödsbodelägarna att hålla nere värdet så skulle bouppteckningsmannen se till att det så rätt värderat som möjligt. Den första raden under Tillgångar i bouppteckningen tar upp fastigheten och då värderas den till 2 500 kr.  Det blir ganska många procent i ökning, men nog borde den varit värd lite mer, efter trettio år, tycker man. Jag funderar på hur mycket en fastighet ökat på 30 år i dagens Götlunda, hoppas det är lite mer än en tusenlapp 😊

Som jag nog har berättat i tidigare bloggar, tycker jag det är oerhört intressant att höra vad utländska besökare lägger märke till hos oss svenskar. Ofta är det saker man själv aldrig ens tänkt på, än mindre tyckt att det är något anmärkningsvärt. 

I förra veckan plockade jag fram en oläst bok ur hyllan: "Från Mälaren till Härjedalen.." Av Johann Wilhelm Schmidt och Carl Gustaf Gillberg. Det visade sig vara tvenne ungherrar, en tysk och en svensk, som rest från Mälardalen (Uppland och Västmanland) via Dalarna, Gästrikland och Hälsingland till Härjedalen år 1799. 

Tyska församlingen och skolan i Stockholm hade länge varit en 'kulturhärd' med många skickliga skribenter. En av dem, prästen C W Lüdeke gjorde 1783 en resa via Uppsala och Sala till Falun, som han beskrev i ett tryckt verk. En som förmodligen läst och inspirerats av det verket, var den unge konrektorn vid Tyska Skolan, Johann Wilhelm Schmidt (1771-1805). 

Schmidt hade vistats i Sverige i två år utan att ha sett något annat än Stockholm med omnejd av landet. Däremot hade han hört och läst en hel del om Bergslagen och omgivande landskap. Särskilt lapparnas liv intresserade honom, och han 'fylldes av en stark längtan, beskriven under ymnigt ordflöde'. Han bestämde sig för att resa dit. 

Schmidt var pedagog, och skred grundligt till verket. Han läste på noga i vad litteratur han kunde finna, och hade dessutom turen att Samuel Gustaf Hermelin nyligen gett ut en serie bra kartor över framför allt Härjedalen. Schmidt träffade bland flera andra tidigare svenska resenärer också Hermelin, som försåg honom med litteratur. 

Sedan gällde det att hitta en duktig tecknare som kunde följa med på resan. Schmidt fick tag i Carl Gustaf Gillberg (1774-1855), som då var nykläckt konduktör vid fortifikationen. Gillberg arbetade senare som teckningslärare i 30 år på Karlberg. 

Efter att ha skaffat lämpligt fordon, en tvåhjulig, lätt vagn, beger man sig iväg. 

Schmidt frapperas framför allt av den svenska renligheten. Maten på gästgiverierna är vanlig husmanskost, men väl och snyggt tillagad. Men ska man äta rejält på gästgiveri, bör man ha med matsäck, rekommenderar Schmidt. På ett ställe i Dalarna hade man tänkt åka före middagen, men fick höra att det inte fanns någon häst ledig. 'Vi anade oråd och beställde genast middag - och meddetsamma fick vi vagnen förspänd'.  

Bondgårdarna såg också trevliga ut. Schmidt noterar att 'innerväggarna är ofta /../ översållade med blanka koppar- och tennfat som prydnader. De svenska bönderna lägger ofta ner pengar på att skaffa sig silver - i motsats till tyska allmogen som investerar i mera nyttiga saker'. 

Schmidt var som resenär tyvärr inte intresserad av kultur, bland annat for han nonchalant förbi Uppsala högar och andra fornminnen. Han var mer intresserad av natur, näringar och industri. Han tycker att jordbruket sköts dåligt i Uppland och Västmanland. En egenhet i hela Sverige var alla stenblock i åkrarna, som bönderna hade att kämpa mot. Dessa klippblock bildade ofta stora 'öar' i åkerlandet, där det också växte träd. Säreget, tyckte Schmidt. 

Han funderade mycket på skillnader i karaktärsegenskaperna hos innevånarna i de olika landskapen. Särskilt fängslades han av 'det besynnerliga folket i Dalarna'. Han tyckte dalfolket skilde sig märkbart från övriga svenskar både när det gällde kroppsbyggnad, ansiktsform och språk. 'Man ser att dalafolket från tidig ungdom är vant vid hårt liv och enkel föda' menar han. Han tycker att kvinnorna ofta ser friskare ut än männen, och noterar att språket på flera håll är svårt att förstå till och med för andra svenskar. Särskilt i Orsa och Älvdalen. Han noterar också arbetsvandringarna, men konstaterar att dalfolket alltid visar gott humör, ärlighet och arbetsvilja trots vedermödorna. 

Gästrikeborna gillade Schmidt däremot inte lika bra. Bönderna var rikare än i de andra landskapen, men befolkningen var ofta 'snål och ohövlig'. I Hälsingland förundras han över att bondgårdarna liknar herrgårdar, och att befolkningen 'klädde sig vackert och omväxlande'. Särskilt i  Järvsö såg männen trevliga ut, men däremot hade Schmidt 'sällan sett så anskrämliga kvinnor'. Sedan bar det iväg till Härjedalen. 'Här levde sympatiska människor under hårda villkor'. Schmidt och Gillberg får bevittna hur man bakar barkbröd. Även boskapen fick liknande produkter. Våra resenärer noterar att 'boskapen i Härjedalen visserligen är mindre än i andra landskap, men betydligt vackrare'. I Härjedalen får Schmidt och Gillberg också chansen att besöka ett lappläger, där de mycket seriöst studerar jojkning, seder och renskötsel. 

Sedan bär det söderut igen, man besöker Söderfors, beundrar vattenfallen i Älvkarleby och studerar vallonsmide på Löfsta bruk. Resan tog en månad, 17/6-17/7, och man reste i dagens mått cirka 186 mil. 

Den ursprungliga boken ska ha varit på 312 sidor, den jag äger är en faksimil utgiven 1976. Tyvärr törs jag inte lägga ut någon av de vackra sepiabruna teckningarna/etsningarna här. 

Källa och citat: 'Från Mälaren till Härjedalen. Måleriska utsikter tecknade efter naturen av Carl Gustaf Gillberg; resa genom några svenska landskap av Johann Wilhelm Schmidt år 1799'. 

Foto: Tror inte Schmidt och Gillberg passerade just här, men utsikten är från ett musteri i Grangärde, Dalarna. Foto: författaren

Svea Nilsson gift Forssén. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Svea Margareta Nilsson föddes 1909-10-27 i Tarsbäckliden inom Skellefteå socken som dotter till hemmansägare Gustaf Olof Nilsson, bördig från Rengård, Norsjö och hans hustru Jenny Margreta Södermark, barnfödd i Tarsbäckliden.

1940 flyttade Svea till Bjurvattnet inom Skellefteå socken där hon hade erhållit tjänst som hushållerska hos änkemannen Anders Jonsson. Hon kom också att ansvara för byns telefonväxel fram till automatiseringen. I Bjurvattnet blev hon kvar fram tills hon ingick giftermål 1953 med yrkesfiskaren Bror Fredrik Forssén f. 1908-10-05 i Östanbäck, Byske. Makarna bosatte sig på en gård i Östanbäck.

Tidvis arbetade Bror också som träarbetare. Han kunde verka lite tvär men bakom den kärva ytan klappade Svea Nilsson, Anders Jonsson och Anders dotter Greta Jonsson framför huset som inrymde Bjurvattnets telefonväxel. Lägg märke till skylten telegraftelefon på väggen. Okänd fotograf. Privat bildsamling. ett varmt hjärta. Han var en trevlig granne. Forssén avled på Skellefteå lasarett tisdagen 3 december 1985.

Svea hjälpte till i barnbespisningen på skolan i Östanbäck. Där arbetade hon fram till pensioneringen. Som person var hon gladlynt och gästfri samt omtyckt av sina vänner. Vid 79 års ålder var hon sjuk i cancer. Hon tvingades att lämna sin älskade gård i Östanbäck och vårdades först i Umeå, senare i Skellefteå. Hela tiden var hon orolig för hur det såg ut hemma på gården. Hon var då änka sedan tre år tillbaka. En dag fick hon besök på lasarettet i Skellefteå av fyra grannar hemifrån Östanbäck. De sade till henne:

-Svea, nu ska vi åka hem!

"Jag blev så glad", berättade Svea själv i en tidningsnotis. Nästa överraskning upplevde hon när hon kom hem. Alla andra grannar dök också upp.

-Jag kände mig som en prinsessa, sa Svea. De hade slagit gräsmattan och vattnat blommorna. Allt såg ut som förr. Skriv att jag är så tacksam.

Hon återvände så småningom till avdelningen på Skellefteå lasarett. Även om det inte var som hemma så trivdes hon. Alla var så vänliga och Svea var så tacksam, trots sin svåra sjukdom. Efter en lång tids cancersjukdom avled hon dock på Skellefteå lasarett måndagen 19 december 1988. Hon sörjdes närmast av syskon.

Ibland råkar man ju på svårtolkade dödsorsaker i dödböckerna. Då menar jag inte att prästen har en svårläst handstil utan snarare att det är svårt att förstå vad dödsorsaken var. Du som släktforskar har nog med tiden lärt dig att sjukdomar hade andra namn förr.

Exempel på vanliga sjukdomar och dödsorsaker:
Håll och styng = lunginflammation
Rödsot = dysenteri
Vattusot = ödem
Nervfeber = tyfoidfeber
Ältan = rakitis (engelska sjukan)

Dagens namn på äldre tiders vanliga sjukdomar går ju som regel att få fram genom Wikipedia eller andra ställen. Och så finns boken "Gamla tiders sjukdomsnamn" i Rötterbokhandeln.

Värre kan det vara med dödsorsaker på 1900-talet, när prästen skrev in de latinska benämningarna som läkaren skrivit på dödsattesten. Här om dagen råkade jag på dödsorsaken "Cardiopathia hyphoscoliotiea (nomenkl 3070), Bidr. Polyarthritac + Endocardit ac." i en dödbok från 1944.

Efter lite googlande tror jag mig förstå att "cardio" betyder att det är något med hjärtat, hjärtsjukdom eller hjärtfel. På DDSS läser jag att Endocardit betyder "inflammation i hjärtats innerhinna". Jag drar också slutsatsen att Socialstyrelsen eller Statistiska Centralbyrån hade en nomenklatur med benämningar för olika dödsorsaker med ett nummer men jag har inte hittat någon förklaring till vad 3070 innebar.

För den släktforskare som själv är sjukvårdskunnig kanske detta snart är löst, men för oss andra kan det vara svårt.

För dig som inte har boken om äldre tiders sjukdomar tillhands så kan DDSS databas (gjord av Landsarkivet i Lund) säkert vara till stor hjälp. Dern är omfattande och sökbar. 

Vad dog man av förr i tiden? DDSS sökbara databas kan ge svar. Bild från Urshults kyrkogård i södra Småland. Eget foto.

I många år har jag blivit itutad uppfattningen att man inte ska tala väl i egen sak. Det är inte bra för anseendet tycker en del, men vem bryr sig om sådant.  Anseendet får andra stå för, jag tycker livet leker och jag tar mig rätten att berätta om det för er alla.  Finns ingen anledning att sticka under stol med att det finns en hel del som gör mig glad.

Fast kan man skriva själv om att man fått beröm, eller ska det vara någon annan som ska skriva det och verifiera att det är sant. Så trodde jag, men ingen skrev så då får jag börja berätta själv. Visst är det underbart att kunna lösa en släktgåta, eller varför inte två, och få slut på många års funderande. Att kunna berätta för den som länge saknat ett besked om vad som hände och nu äntligen få veta vad som hände med farbrorn som reste till Amerika och sedan inte hördes av. Lösningen, som var ett resultat av djupt grävande i många arkiv och DNA-test avslutade sökandet, men blev också början på något nytt. Här hemma kom svaret på hur det gick som en lättnad och på andra sidan Atlanten blev svaret att sökandet efter farfars ursprung äntligen löst och nya släktband kan knytas.

Det tycker jag var något att vara stolt över och det är jag. Att jag inte är unik, eftersom det sker liknande upplösningar på gåtor både nu och då, gör inte saken ett dugg sämre, ju fler som lyckas desto bättre är det. Och ju fler arkiv som digitaliseras och ju fler som gör DNA-test, desto större blir möjligheten att vi löser fler gåtor . Var och en av oss kan då känna ännu mer av glädje och stolthet att lösningen gick att hitta.

Fri bild av Clay Banks på Unsplash

Finns det något mer att våga berätta om utan att det låter skrytsamt, törs jag berätta att det känns jätteskönt när den lilla nördiga verksamheten med att intressera andra för att testa det okända vi har med oss i gener och mitokondrier nu vuxit till sig, så vi måste bestämma hur vi ska hantera källhänvisningar av testresultaten.  Knappas något som var det som kom upp när de första dragningarna om DNA var aktuella. Nu har det som ansågs som en konstig källarrörelse vuxit till sig och jag har fått vara med på ett hörn under resan. Inte för att jag varit ensam, många, många har varit med men visst kan jag vara stolt över min del för det.

Nu känner jag att det blivit lite mycket egocentrerat och får man vara så i blogg som finns på Släktforskarförbundets flaggskepp, Rötter.  Just nu kanske jag får det för det lär inte hända en gång till att jag får skriva en sån harang, med en sådan avslutning.  Trots att det kändes konstigt i början, och trots att det många gånger känts som jag saknat uppslag så har jag suttit ner och börjat plita på ett tomt papper för att strax därefter kunna publicera ett blogginlägg, och nu har jag gjort det 200 gånger. Stolt är jag över det och tack för alla som orkat läsa ända hit 😊

Sneglade på ett reklamblad från en av våra större livsmedelskedjor, där man gjorde reklam för taco såsom typisk svensk 'mellomiddag'. Kom att tänka på hur otroligt fort våra matvanor har internationaliserats. Förr gick det långsammare. Claes Rålamb drack kaffe i Turkiet på 1600-talet och tog det med sig hem, Jonas Alströmer gjorde sitt bästa för att popularisera potatisen i början av 1700-talet, och hade väl lyckats något hundratal år senare, vid ungefär samma tidpunkt som Alströmer, kom kåldolmarna från Turkiet med Karl XII:s mannar.... 

På 1900-talet började det gå snabbare, förmodligen delvis på grund av den utökade handelstrafiken med lastfartyg. Apelsiner kom starkt i början av århundradet, bananen anlände på 1920-talet, med mera. Det är först i mitten av århundradet som de verkliga matchockerna kom i rasande fart. Dels på grund av de begynnande charterresorna, men också på grund av invandrad arbetskraft. Och så förstås den amerikanska drömmen, som var så självklar på 1950-talet. Vi fick hamburgare och coca-cola från det stora landet i väster, pasta från Italien började bli vanligt också. På 60-talet dök pizzan upp, och så småningom, i och med att svenskarna reste allt längre bort, kom paella och nasi goreng vår väg. 

1970-talet var avokadons årtionde. Inte bara att de gröna 'krokodilpäronen' blev obligatoriska i mathållningen; våra vitvaror i kök och badrum blev plötsligt 'avokadogröna'! Sedan kom patén och quichen på 80-talet, 90-talet hade wokpannan som sin stora hushållsprodukt, med lämpligt innehåll, tätt följd av sushin...

Jag funderar på detta med exotisk mat, och mer exakt när den dök upp. Jag kan exempelvis inte erinra mig att min farmor och farfar någonsin bjöd på pasta. Det gjorde däremot mormor ibland, men i båda hushållen var potatisen normalare. Sedan fick man mat på båda ställena som inte är vanlig idag. Sagosoppa, syltad pumpa, kroppkakor... 

I skolmatsalen tror jag mig om att ha upplevt en 'generationsväxling'. När jag började skolan, stod där ett par allvarliga, strikt uniformerade damer och bjöd på slottsstek med ättiksgurka, höns med ris och curry, och lapskojs med rödbetor. Vankades det spaghetti, så var stråna otroligt tjocka, och köttfärssåsen var på burk av ett varumärke som jag inte vill nämna, eftersom deras köttfärssås var extremt äcklig, rent ut sagt. Någonstans i mellan- eller högstadiet ändrades saker emellertid. Matdamerna fick enkla rockar ovanpå sina vanliga kläder, och började prata med oss elever, de stora runda kantinerna byttes ut mot plåtformar, det började serveras sallad och dressing till maten. Gratänger och (tackochlov) modernare spaghetti blev vanligare. Någonstans i högstadiet, dök filmjölken upp som alternativ, om man absolut inte gillade maten som serverades. En gång under högstadiet, fick vi faktiskt pizza till lunch! Ja, det var en så stor sensation att det skrevs om det i skolans årsbok. Dessutom kunde man, om man var lite hungrig senare under dagen, gå till matsalen och få med sig en liten överbliven pizzatrekant i en servett, minns jag. Men det hände bara en gång under mina skolår, som var slut 1983. 

Vi har allt kommit en bra bit från den tiden då det var rovor, salt sill och bröd som bjöds! Ändå är den faktiskt inte särskilt långt borta... 

Bilden: En äkta, infödd paella, i Las Palmas. Foto: författaren