Det är riktigt skönt ute och våren eller är det försommaren tycks ha besegrat kylan och vi går förhoppningsvis mot en bra sommar, vädermässigt. Oavsett väder, så händer både det och det andra inom min och andras släktforskning. Intresset ökar för de grenar som jag sysslar med, det syns i min inkorg och till det kommer diskussioner runt den DNA, både lite mer privat och på ett högt plan. Det verkar som våra myndigheter nu måste sätta sig in i vad som händer och sker inom det området, så att de bevisligen omoderna lagarna kan anpassas till den verklighet som råder idag. Hur det kommer att bli för vi se när den utredning som ska tillsättas lämnar sitt förslag.

Under tiden vi väntar på den utredningen, så kan vi använda de uppgifter som vi själva får fram, i sökandet efter spår eller vad det nu kan vara som vi letar efter. Att det finns mycket information att tillgå och att det tillkommer nytt hela tiden gör att det ibland känns som att hjärnan inte hinner med. Senaste häromdagen såg jag att Arkiv Digital nu släppt uppgifter om bouppteckningar i Stockholm, jättebra för alla de som letar där. Det är en ren fröjd med index, tänk så många timmar som gått åt att bläddra bland bouppteckningar, för att i värsta fall komma fram till att ingen finns. Visserligen kan letandet vara en fröjd, men efter några tusen sidors letande kunna konstatera att inget finns, är inte så upplyftande. Då kan det vara skönt att lämna släktforskarlyan och gå ut i trädgården.

Privat bild i författarens ägo 

Letandet efter ett barnhusbarns föräldrar är spännande, föräldrar okända står det men någon har betalt en summa pengar, synd att det inte fanns penningtvättslagar förr som förhindrade anonyma inbetalningar. Med lite avlägsna träffar i olika DNA-företag så borde det komma fram något, men det verkar som de som har en hyfsad släktnärhet alla har åtminstone en okänd förälder och sedan så är de släkt både på den okända pappans sida och den okända mamman. Fast det konstiga är att det verkar finnas släktingar spridda över hela landet, så var finns den förlösande sanningen. Varför kan inte alla vara som vissa familjer, där det går att spåra raka fäderne och möderne linjer många hundra år tillbaka, till synes utan minsta avbrott.

Ibland längtar jag tillbaka till den gamla goda tiden, när det som stod i kyrkböckerna gällde och det inte fanns konstigheter som ställer till det. Fröjden av att hitta en notering som ledde till en lösning eller nya funderingar var stor och det fanns många sådana tillfällen. Kanske ska jag stänga av den del av datorn som kan innehålla motstridig information och hålla mig till de ”raka linjerna”, vad det nu kan vara.

Men tjusningen med släktforskning är ju att upptäcka det som är lite oklart, att hitta nya vinklingar och att försöka se vad som döljs bakom korta notiser, baserat på vad skrivaren upplevt.  Tror jag fortsätter med det som får det att pirra till, det som är lite klurigt och så får vi ser var jag landar.

Ha en bra dag

Den gamla Monopol-uppmaningen var inte så lätt att följa i tidernas begynnelse. Åtminstone från vår tideräknings början, när man överhuvudtaget hade börjat bygga hus av trä eller sten, så användes fängelsehålorna huvudsakligen som rannsakningshäkte. Alltså ett ställe där straffångar fick sitta och vänta på rättegång vid tinget och därpå verkställt straff, som oftast handlade om någon form av spöslitning, gatlopp eller, förstås, avrättning. Man kunde också bli förklarad fredlös eller mista allmänhetens förtroende under en viss tid. Utom rannsakningshäktena, fanns det dock ett stort antal mer eller mindre enskilda, privata fängelser. Varje enskild läroanstalt hade sin prubba eller proba. Proba är latin och betyder just 'skolfängelse'. Många olydiga djäknar men säkert också en och annan full magister fick försmäkta i prubban. 

Varje slott eller större herrgård med självaktning hade fängelsehåla, oftast i källarvåningen, men det kunde också finnas längst upp i huset, som på Gripsholm, där Erik XIV hölls fången. I fängelset på Nyköpingshus svalt kungabröderna Erik och Valdemar ihjäl på order av sin hämndlystne bror Birger. 

Efterhand blev de statliga fängelserna större. Ofta kunde en stor grupp fångar leva på en ganska trång yta, med miserabla sanitära förhållanden som följd. 

På 1800-talet kom en ny idé insvepande från Amerika, den så kallade Philadelphia-modellen. Från att ha förvarat fångarna tillsammans, övergick man nu till enskilda, isolerade celler där fången skulle tänka över sina synder i ensamhet. En bibel skulle finnas i cellerna till var och en. 

Länscellfängelset i Falun, och fängelset på Långholmen byggdes vid den här tiden. Båda två tjänstgör idag som vandrarhem/hotell. Tänk, att bo i cell 33 istället för på rum 33.... Tur att man numera kan öppna dörren själv! Jag har besökt båda ställena, och inte är det några svepande ytor precis... 

Att gå i fängelse var förstås en stor skam, men de allra fattigaste hade oftast inget val. Hade de gjort sig skyldiga till något mindre lagbrott, fick de välja på att böta ett visst belopp, eller några veckor i fängelse på vatten och bröd. Kanske fanns det till och med de som i sitt armod såg fram emot de dagarna, när man åtminstone fick vatten och bröd! För några pengar att betala böterna med, hade man nog inte. 

En av livets ironier är ju att vi släktforskare nästan gläds när vi hittar en ana som suttit i fängelse. Då finns det ofta utförliga uppgifter om personen, och kanske rentav ett fotografi! 

Källor: Wikipedia, Kompendium från Falu fängelse (2003)

Bilden: På Läckö slott har man förstås sin privata fängelsehåla, här med illusorisk fånge... Foto: författaren 

Teresia och Edvard Holmström. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Edvard "Edde" Holmström föddes 18 mars 1875 i Bastunäs, Skellefteå som ett av 13 barn till bonden Nils Johan Andersson Holmström, bördig från Högdal, Skellefteå och hans hustru Amanda Gabrielsdotter Westermark, barnfödd i Bastunäs.

Edvard var en tid volontär inom det militära innan han år 1900 flyttade till Krutaholm, Arjeplog. Där vigdes han samma år med Lydia Sundberg f. 1873-05-11 från nämnda by. Hon var dotter till Johan Sundberg från Överluleå och Maria Laestander från Arjeplog. Äktenskapet blev inte långvarigt. Redan 24 april 1902 avled Lydia av okänd dödsorsak. Makarna fick inga gemensamma barn men Lydia hade en dotter före äktenskapet, Hildur Maria f. 1898-06-10. Hon växte upp hos sina morföräldrar efter Lydias bortgång.

Efter hustruns alltför tidiga frånfälle flyttade Edvard hem till sina föräldrar i Bastunäs, Skellefteå. 1906 flyttade Edvard till Bjurström, Skellefteå. Han gifte sig där med Teresia Kristina Stenberg f. 1886-04-08 i just nämnda by. Hennes föräldrar var Per Jonsson Stenberg, från "Rajmirbränne", Bjurvattnet utanför nuvarande Boliden och hans maka Sara Magdalena Andersdotter, bördig från Djupträsk, Jörn. Edvard och Teresia bodde i vad som hade varit en gammal så kallad födorådsstuga. Edvard var en duktig fällmakare och dessutom var han en flitig jägare. Han var också med och byggde vägen Brutorp-Klemensboda tillsammans med två av sina söner. Fem barn fostrades i familjen innan det 1915 var dags att flytta till byn Dalfors, några kilometer bort där Edvard och Teresia hade köpt en gård. De uppförde mangårdsbyggnad samt ladugård på tomten. Ytterligare sju barn föddes i familjen efter flytten till Dalfors. Tre av dessa barn dog som väldigt små.

Edvard hade en bror som hette Anton. Denne pratade ganska ogenerat om sex och liknande men Edvard var mer pryd. Han var inte lik sin bror på det sättet. Tyvärr dog Edvard redan 2 juni 1941 efter en tids sjukdom. Strax innan hans bortgång övertogs gården av ena sonen. 1943 fanns på gården 1 häst, 3 kor och en kalv.

Teresia hjälpte sin make genom att sy de fällar (skinn) han beredde. Hon var hemmafru och skötte hemmets alla sysslor. Efter att hon hade blivit änka bodde hon hos sina ogifta barn. De sista 20 åren av sitt liv led hon av ohälsa. Sedan 1964 var hon sängliggande. Hon var religiös och missionen hade alltid legat henne nära hjärtat. 25 oktober 1966, i en ålder av 80 år, insomnade Teresia på Skellefteå lasarett.

Jenny Johansson och Ester Magnusson tvättade i ån en vårdag i början av 1920-talet. Jag tror att det är på våren, det ser ut som ett lätt snötäcke på marken och inga löv på träden. Det ser kallt ut. Och nog ser spången ut som om den skulle kunna brista när som helst. Kanske var det den hopsamlade lakanstvätten från vintern som de tog sig an den här dagen. Jag är i alla fall glad att jag slipper göra som de, och alla andra kvinnor på den tiden, och i stället bara trycker på knappen på min tvättmaskin.

Båda kvinnorna var födda 1898. Jenny (till vänster) kom från Lövås i Fors församling där hennes föräldrar Alfred Johansson och Charlotta Josefina Larsdotter hade en gård. Hennes far dog 1927 och ett par av hennes sex yngre syskon verkar då ha tagit över gården. Jenny gifte sig på midsommaren några månader efter sin fars död med Henry Fridolf Olsson och de blev också bönder, på en gård i Heden i Sankt Peders församling (Gamla Lödöse) och fick fem barn. Jenny levde till 1982 och bodde då fortfarande i Heden.

Ester kom från en arbetarfamilj i Tösslanda i Fuxerna församling. Både Ester och flera av de sex syskonen blev pappersbrukarbetare. 1925 gifte hon sig med Gustaf Evald Karlsson som också var fabriksarbetare. En dotter föddes i det korta äktenskapet. Ester dog 1934, enligft prästens notering av en tumör på njuren.

Fotografiet är taget i Sjuntorp i Fors församling och ingår i Skepplanda hembygdsförenings fotosamling. I bakgrunden ser vi Fritz Olsson, några år yngre än Jenny och Ester och kusin till Ester, deras mödrar var syskon. Det är nog han som kört tvätten ner till åkanten och nu väntar han på att få köra hem de tunga blöta lakanen. Men tvättade gjorde han uppenbarligen inte.

Varken Jenny, Ester eller Fritz ingår i min släkt men de kommer från samma trakter som min farfar, här i västra delen av Älvsborg län. Min ena svägerska är engagerad i hembygdsföreningen och hittade fotografiet. Det är jag glad för, eftersom det är en så fin bild. En bild av kvinnornas vardag, något vi ofta glömmer bort.

Att kvinnorna lätt försvinner i historiens dunkel, det har uppmärksammats en hel del på senare år. Även om de flesta kvinnor bara kallas hustru när hon var gift, eller dotter till sin far husbonden, så finns de i arkiven. Hur ska vi hitta informationen om deras liv så att vi kan berätta deras historia? Hjälp finns i den nya handboken Arkivism.

Varför använder vi ordet förfäder mycket oftare än ordet förmödrar? Anfäder oftare än anmödrar? Det är så lätt att säga förfäder när du egentligen menar både fäder och mödrar i tidigare generationer. Men det bär mig emot att kalla min farmors mormor för min förfader, för det var hon ju inte. Hon var min förmoder, min anmoder.

Ibland håller jag kurs för släktforskare som vill skriva sin släkthistoria, som inte bara vill dokumentera den i släktträd och ansedlar. Vi är många som vill berätta släktens historia. Då brukar jag påminna om att vi kan behöva leta efter kvinnornas historia, eftersom den inte är lika synlig. Många kvinnor hade egna arbeten och var yrkesverksamm men i kyrkböckerna kallas de ändå bara hustru eller dotter. Det är först in på 1900-talet som kvinnors yrken och arbete börjar synas i arkivhandlingarna. I stället kan vi behöva leta efter dem i andra handlingar än kyrkböckerna. Än har jag inte läst handboken Arkivism men hoppas den är en hjälp på vägen.

Hittar du inte uppgifter om dina förmödrar så skriv om kvinnornas livsvillkor, om myndighetsreglerna som gjorde gifta kvinnor omyndiga långt in på 1900-talet, om de olika arvsreglerna för söner och döttrar, om änkarnas möjligheter att ta över en död makes verksamhet. Med mera.

Bondens hustru var ju också bonde, även om de av tradition hade olika sysslor på gården. Att mjölka korna var förstås lika viktigt för försörjningen som att plöja åkern. Kvinnorna var delaktiga i ägandet av jorden, det framgår av äldre fastebrev. I praktiken hade det nog inte så stor betydelse eftersom det var mannen som disponerade sin hustrus tillgångar och hade all rätt att göra precis vad han ville med dem. Många gifta kvinnors arv har förslösats, det finns det historier om. Spåren av det kan ses i protokoll över omyndigförklaringar och i bouppteckningar.

Det finns så mycket att berätta om.

Det finns stunder då jag funderar på det härmed släktforskning, både min egen och andras. Vad är det som gör att timme efter timme, dag efter dag läggs ner på att titta tillbaka, när det finns så mycket spännande i framtiden.  Denna vecka lyssnade jag på radio och det fanns en person som försökte förklara vad släktforskningen gör med oss, och om det svaret, som handlade om alla möjliga infallsvinklar var rätt så är jag nog ganska udda, för jag kände inte igen mig.

Kan det vara letandet som driver, kanske är det inte svaren som är den egentliga drivkraften. Är det en detektivgen som finns hos vissa av oss, som ger sig uttryck i släktforskningen. Det finns ju hela tiden nya mysterier att ta tag i, även om de kanske hamnar längre och längre bort från min egen nära släkt. Eller är det ren och skär nyfikenhet. Jag vill veta mer om vad det än må vara, för det ger nya vyer när jag tittar på livet som det levdes då och hur det levs nu.

Kan det ha varit nyfikenhet som drev många av de som gav sig ut på resa, som lämnade kända marker och kända gemenskaper för att pröva lyckan någon annan stans. Eller var det ren överlevnadsinstinkt, som var drivkraften, något som är kopplat till den utvecklingslära som vi ser resultat av både här och där.

Kanske finns det inte ett svar utan många, för det som gjorde att bönderna, som startade sin resa i det som idag är Turkiet, för många tusen år sedan och som följdes av många strömmar av unga män från öst har inte mycket gemensamt med Frida, som också gjorde en resa. Hon drevs av en önskan om att kunna få det annorlunda, inte bara av överlevnadsinstinkt.  Mat fanns det bordet och hemmet var inte fattigt. Men vad var det som väntade, när det var hennes bror som skulle ta över gården och det enda som egentligen fanns som framtidsutsikt var att hitta någon som var villig att gifta sig med henne och därefter ett inrutat liv, kringgärdat av samhällets inskränkta syn på kvinnans roll.

Bild i författarens ägo

Det framskymtar i breven hem att möjligheternas land, som många kallade Amerika förr, kanske inte var så öppet och fritt som hon hoppats. Det fanns inte så många möjligheter att försörja sig, men när det gavs möjlighet till fritid så tog hon chansen. Hon beskriver träffarna med de andra flickorna, tävlingar om vem som hade den mest utmanade hatten och tänk att det fanns möjligheter att gå på lokal och få dansa. Det var något som aldrig hade kunnat hända hemma i socknen. Och presenter fick hon av uppvaktande kavaljerer, bara en sån sak.

När jag försöker hitta uppgifter om henne i de amerikanska arkiven så är det få spår som syns, det finns den amerikanska folkräkningen som gjordes, och görs fortfarande, vart tionde år och där är hon med. Men det som hände mellan dessa räkningar, inte ett spår och då förstår man styrkan med de svenska husförhören.  Vore det inte för de sparade breven så visste vi inget. Och frågan är om vi vet något alls egentligen, var breven en kuliss, var det så trevligt som det framskymtar eller fanns det en mörk baksida som hon inte berättade om. Att vara hembiträde och sedan kokerska i privata familjer, hur många arbetstimmar var det per vecka, hur många timmar fanns det att tillgå förde trevligheter som beskrivs.

Vi får aldrig veta sanningen, vi kan bara ana att breven, som kom med allt längre intervaller inte gav hela bilden. Några i släkten avundades hennes fria liv, men andra var tacksamma för den säkra, inrutade, framtiden de hade framför sig. Berättelsen om Frida, som jag fått mig tillhanda genom berättelser från två olika håll visar på hur svårt det är att hitta hur det egentligen var och hur det blev för henne och hennes önskan om ett friare, bättre liv långt från den svenska inkröktheten. Att hon tidigt lämnade jordelivet gör det inte lättare och numera finns det bara en omärkt grav efter henne.

Har du berättelser från din släkt, eller bekantskapskrets, som påminner om Fridas. Det gick säkert bra för vissa och mindre bra för andra, men hur hade det gått om de stannat hemma och inte tagit chansen till, om inte bättre, så ett annorlunda liv.

När jag nu ikväll, som så ofta i jakt på något att blogga om, bläddrar igenom listan på vad jag skrivit om tidigare, noterar jag till min förvåning att jag inte verkar ha skrivit om mitt första storfynd i släktforskning. Åtminstone finns det inte med i listan, har jag ändå skrivit om det här, ber jag om ursäkt för reprisen.

Alltnog, vi befinner oss i nådens år 1999. Jag är på sommarsemester i Halmstad för första gången i mitt liv. Självklart ska jag då besöka dåvarande Hallands Genealogiska Förening, numera Hallands Släktforskarförening.Jag har redan fått ihop en ganska diger antavla med halländska präster, via herdaminnen och studentmatriklar. Där finns förstås luckor, och jag hoppas hitta något som kan tipsa om hur jag fyller dessa luckor. 

En av 'luckorna' är en prästdotter som heter Anna Christina Lichtenberg. Hon var gift med prästen i Sibbarp, Andreas Magni Roselius. Före Roselius verkade en präst vid namn Andreas Alberti Lichtenberg i Sibbarp. Med det ovanliga efternamnet, misstänker jag att Anna Christina är hans dotter, men tyvärr står ingenting i herdaminne eller studentmatrikel om den saken. Och ny som jag fortfarande är på det här med släktforskning, har jag inte hunnit börja med sådant som bouppteckningar och domböcker ännu. Dessutom var Roselius och Lichtenberg verksamma före kyrkböckernas tillkomst. 

Alltnog, jag gör entré i släktforskarföreningens lokaler som då var belägna på Fiskaregatan i ett mycket pittoreskt område nära Nissan. Min första tanke när jag kommer in i lokalen är 'så liten den är'. Men en stund senare får jag ändra till 'så mycket de har fått in på sådan liten yta'. 

Jag gör ganska snart ett litet fynd om en av mina präster och hans verksamhet. Men sedan faller min blick på raden av Varbergs Museums årsböcker. I tjänsten har jag studerat liknande årsböcker och lärt mig att dessa årsböcker ofta innehåller historiskt intressanta artiklar, men kanske inte så mycket för oss släktforskare. Men då jag inte sett de här årsböckerna förut, och de visar sig ha en liten innehållsförteckning på försättsbladet, så bläddrar jag igenom dem. När jag kommer till årgång 1973, läser jag rubriken 'Tre generationer hallandspräster". Tänker att där kanske någon av mina präster finns med.

De var mycket mer än så...

När jag börjar läsa artikeln, visar den sig handla om en dagbok som förts av tre präster efter varandra, alla boende i Sibbarp. Denna dagbok finns på Riksarkivet i Stockholm. Förste ägare till dagboken var.... ja, ni gissar det...

Andreas Alberti Lichtenberg, min misstänkte Sibbarpspräst! 

Det var nästan löjligt. Här hade jag under flera års släktforskande stångat pannan blodig i mina försök att få reda på mer om just honom och hans familj utan att hitta ett endast spår - och så har han suttit och fört dagbok! Han har antecknat när vart och ett av hans barn föddes (och i flera fall dog), när hustrun är född och både hennes och hans egna föräldrars födelsedata finns med. Det riktigt susade i huvudet på mig när jag tittade upp från den årsboken! 

Sedermera var jag också på Riksarkivet och beskådade dagboken ifråga. Och fick kopior på det mesta av innehållet. 

Vad tänker man när man står och håller en 1600-talsförfaders egenhändigt skrivna dagbok i handen? 

Jag måste erkänna att jag var starkt frestad att stoppa ner dagboken i min väska och smita iväg. Men det gjorde jag inte, utan den finns där än. 

Texten ovan har i  annan utformning publicerats i Hallandsfarares Information nr 48 (juni 2000) och i min släkttidning An-Lunden nr 4 (november 1999)

Bilden: Bok och penna för dagboksskrivande? Foto: Pixabay

Carl Olov Hedström. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Carl Olov "C. O." Hedström föddes 16 augusti 1885 i Holmsvattnet som yngst av sex syskon till mångsysslaren August Salomonsson Hedström, bördig från Ragvaldsträsk och hans hustru Maria Persdotter Norsten, härstammande från Gummarksnoret, Skellefteå. Två av Carl Olovs syskon, systrarna Amanda och Kristina avled i tidiga barnaår (1886 och 1881). 1910 gick de två äldsta systrarna Katarina Augusta och Anna Lovisa bort. Året därpå dog fadern August i sviterna av cancer. Detta var en svår sorg för Carl Olov som saknade sina två systrar och sin pappa. Endast Carl Olov och brodern Per Anton återstod nu i syskonskaran, den sistnämnde övertog föräldrahemmet i Holmsvattnet.

Som barn var C. O. Hedström ganska livfull och hans mor hade det ganska besvärligt att sköta honom, varför hon hade en flicka från byn som hjälpte henne att ta hand om honom. När C. O. skulle börja skolan vid sju års ålder hölls skolan i vinterbyggnaden hos Hedströms i Holmsvattnet. På den tiden fanns endast en så kallad flyttande mindre folkskola. Lärarinnan var ganska kraftig och hade en allvarlig personlighet, hon var duktig på att undervisa. Carl Olovs första skoldag blev ett minne för livet. Lärarinnan hade fått veta av någon att han inte ville börja skolan, därför att lärarinnan var så arg. För detta gav hon honom en luggning och ett slag i huvudet med en bok. Hon ville lära honom att aldrig mer tala illa om henne. Det blev ju fler skoldagar för C. O. och dessa blev bättre för honom. Lärarinnan blev med tiden riktigt snäll mot honom och klasskamraterna var utmärkta.

Våren 1900 konfirmerades C. O. Konfirmationslärare var Albert Markgren. Hedström var under konfirmationsläsningen inneboende hos Isak Berggren på "Körran" (Nordanå) i Skellefteå där han hade det mycket bra. Hedström blev under läsningen sjuk. Sjukdomen kom hastigt, en natt hade han hög feber, läkare, doktor Bergengren tillkallades, skrev ut recept och sade att medicinen genast skulle hämtas på apoteket. Så skedde och läkarens ordination var bra, vilket medförde att sjukdomstiden inte blev långvarig för C. O. Innan det var dags för konfirmationsdagen var Hedström så pass frisk att han kunde delta. Det var palmsöndagen år 1900, 8 april. 134 pojkar konfirmerades samtidigt den dagen. Dessa höll sedan kontakten med varandra och träffades vid olika tillfällen. 1920 hade de första sammankomsten i den gamla sockenstugan, då var även Albert Markgren med. Även åren 1946, 1950 och 1955 samlades den stora skaran till möten.

Sommaren 1901 hade Carl Olov väckt tanken på sin levnadsbana. En julikväll när hans far läste tidningen, såg han en annons om inträdesansökan till Skellefteå landstingsseminarium. Han visade C. O. annonsen och yttrade: "Du borde söka in i seminariet." Han hade vid flera tidigare tillfällen sagt att Carl Olov borde få börja studera. För honom hade studentexamen och prästkallet alltid hägrat, när det gällde valet av yrke, men att bli lärare hade aldrig funnits i hans sinne förut. Tanken, som den praktiska fadern hade uttalat, kom tillbaka för C. O. i hans ensamma stunder och det blev för honom en dröm som skulle bli sann.

Den 23 augusti 1901 hade C. O. Hedström kommit till seminariet i Skellefteå för att tentera. Före tentamen, när ansökan till seminariet skulle inlämnas, gick det upp för Hedström att han var för ung för att komma in på seminariet. Detta påvisade prosten Carl Theodor Åberg, men han rådde ändå Hedström att tentera för att säkrare erhålla inträde året därpå. Det stod i annonsen att inträde vid seminariet kunde vinnas först det år de sökande fyllt 16 år vid kalenderårets början. Detta hade inte C. O. noterat. Seminarielärarinnorna fröken Augusta Saedén och Ida Nordsvan sa att Hedström var välkommen åter att tentera nästa höst. Detta sporrade C. O.

Hösten 1902 inlämnade Hedström ånyo ansökan och vann inträde vid seminariet i Skellefteå. Tentamen lyckades och med stor glädje hörde Carl Olov sitt namn nämnas bland de som vunnit inträde. Det var ju över 100 personer som tenterade, endast 24 blev intagna. Det var dock med blandade känslor som Hedströms arbete vid seminariet började. Det kändes jobbigt för honom att vara borta från barndomshemmet. Längtan blev ibland så kraftig, att han grät i sin ensamhet.

Carl Olovs far August hade beställt helinackordering för sin son för 75 öre per dygn hos handlanden J.P. Lundstedt i Degerbyn. Där fick Hedström dela rum i en vindskammare med Leonard Nyström från Mjövattnet, Burträsk. De båda gick i samma klass vid seminariet. Lundstedts hem var dock inte passande för Hedström varför han redan vid vårterminens början 1903 flyttade till sin andre manlige kamrat, Karl Georg Backman från Aspliden, Byske.

Strax efter pingst 1904 hölls avgångsexamen och eleverna fick sina betyg. Hedströms examensdag var ljus och anledningen till det var att prosten Åberg hade lovat honom att söka samt få den enda lediga plats, som då fanns i Skellefteå skoldistrikt, nämligen Storkågeträsks fasta mindre folkskola.

I början av september hösten 1904 skedde Hedströms resa till Kågeträsk. Fadern skjutsade honom med häst till Bureå, varifrån färden skedde med båt till Skellefteå där bonden Jonas Jonsson från Kågeträsk hämtade honom med häst och vagn. Eleverna i skolan var präktiga och det var inte mindre än 51 barn. Hedström hade fått i uppdrag av prosten Åberg att hålla gudstjänster på söndagarna och även söndagsskola i byn, vilket han gjorde. C. O. tjänstgjorde endast ett år som lärare i Storkågeträsk. Prosten Åberg hade skrivit till honom och bett honom att söka in vid folkskoleseminariet i Härnösand.

Hösten 1905 reste Hedström med båt från Bureå till Härnösand. Hösten året därefter mötte C. O. den kvinna som kom att bli hans första hustru. Det var en söndag i Lutherska bönhuset, där fanns flera avdelningar söndagsskolebarn, som Hedström var ledare för. Lektionen hade precis börjat för Carl Olovs grupp när en åhörare uppenbarade sig. Det var en ung kvinna vid namn Ida Samuelsson född 1885-03-01. Hon hade en söndagsskolegrupp i en annan lokal och skulle börja sin lektion lite senare under dagen. Redan vid första ögonkastet kände Carl Olov och Ida sig dragna till varandra, men de talade inte med varandra om det förrän våren 1908, då de började att sällskapa. Hösten samma år förklarade C. O. och Ida sin kärlek till varandra. Studierna vid folkskoleseminariet gick bra för Hedström och avskedet skedde i början av juni 1909. 6 juni 1909 förlovade Carl Olov sig med Ida. Hösten 1909 erhöll Hedström en tjänst som vikarierande folksskolelärare vid Skråmträsks fasta folkskola. Före Hedström skulle tillträda sin tjänst i Skråmträsk, skulle han fullgöra den andra repetitionsövningen vid infanteriet i Boden. Det var under perioden 31 augusti 1909-1 oktober samma år. Under Carl Olovs tjänstgöring i Boden sköttes undervisningen i skolan i Skråmträsk av en pensionerad lärarinna, Vilma Degerstedt från Degerbyn.

Onsdagen 6 oktober 1909 åkte Hedström till Skråmträsk. Dagen därpå började han sin tjänstgöring som lärare därstädes. 14 augusti 1910 vigdes Carl Olov med sin Ida i Härnösands domkyrka. I nästan sex år tjänstgjorde Hedström som folkskollärare i Skråmträsk. Under dessa år föddes även tre barn i familjen. 1915 utnämndes C. O. till lärare vid Brännans folkskola i Skellefteå, en tjänst som han innehade i 34 år. Lärarbostaden därstädes var uppförd strax innan Hedströms tillträdande. Under tiden på Brännan föddes ytterligare två barn i det Hedströmska hemmet, barnaskaran bestod nu av fem barn. Hösten 1924 stod ett nytt skolhus färdigt på Brännan, nära Klintforsån. Det bestod av sex lärosalar, korridorer, kollegium för lärare, vaktmästarbostad, samlingssal, reservrum i tredje våningen samt badavdelning, tvättstuga, pannrum och slöjdsal i källarvåningen. Hedström var vid denna tid ordförande för byggnadskommitéen för uppförandet av tre skolhus inom församlingen. De två övriga skolhusen var de i Brännfors, Boliden och Medle. En del klasser hade tidigare undervisats i Degerbyn och Stämningsgården bland annat.

Hedströms hustru Ida blev sjuk och avled 9 januari 1927. Detta strax efter att hon blivit mor för sjätte gången. Det var tragiskt för hela familjen men en god vän till Ida blev Carl Olovs nästa hustru Adele Nygren f. 1890-01-24 i Skellefteå, som också var folkskolelärarinna, vigdes med Carl Olov 9 april 1928. Adele hade varit lärare vid Tuvans mindre folkskola och hade även varit vikarierande vid Kyrkobordets folkskola. Makarna fick en dotter tillsammans.

Sedan 1905 hade Carl Olov Hedström varit lekmannapredikant i Skelefteå landsförsamling. 1949 avgick Hedström med pension från sitt jobb som lärare och flyttade till centrala Skellefteå. 1950 hyrde han och hustrun bostad vid F. A. Hedmans hus vid torget. Samma år blev C. O. ordförande i Skellefteå lfs (landets och stiftets största) kyrkobrödrakår. Han tillhörde TR-orden. Under ett antal år var Hedström dessutom ordförande i pensionsnämnden och nedlade ett förtjänstfullt och exemplariskt arbete för ungdomar med nedsatt arbetsförmåga till för dem passande yrkesutbildning. 1955 skulle fastigheten vid torget rivas varför Adele och C. O. flyttade till ett av höghusen på Morön i Skellefteå. Där bodde de till november 1957. Därefter fick de hyra en bostad på Storgatan i staden. 1960 erhöll Hedström Patriotiska sällskapets guldmedalj av första storleken för lång och trogen tjänst som lekmannapredikant i församlingen. Biskop Ivar Hylander överlämnade medaljen. C.O. Hedström har målat altartavlan som finns i Holmsvattnets bönhus, han var nog lite konstnärlig av sig.

Som person var C. O. noggrann, redbar och snäll. Han avled 24 januari 1977, inne på sitt 92:a levnadsår. Hustrun Adele gick bort 8 februari 1968. Mer finns att berätta om C. O. Hedström men det får bli en annan gång.

Vi är tillbaka där vi var förr. Vi lever som på 1800-talet. Bor på jobbet, fast idag är det mer att vi jobbar där vi bor.

Pandemin har inneburit att många människor numera jobbar hemifrån, framför allt de som jobbar på kontor och inte behöver befinna sig på en särskild plats för att jobba. Maken och jag, vi jobbar bara hemifrån nu. Maken har fixat en bra arbetsvrå i vårt stora kök och själv sitter jag i vardagsrummet. Det går bra, en dator kan man ha var som helst.

Det var ju så här det var förr. Folk bodde där de arbetade. Bönder har ju alltid bott på jobbet, på sina gårdar. Många konstnärer och konsthantverkare har ateljé hemmavid. Säkert finns det fler yrken och branscher där det förekommer även utan pandemi.

Den som blev dräng eller piga flyttade till arbetsgivaren, även om det var granngården. Reglerade arbetstider fanns som regel inte, man skulle finnas till hands när arbetsgivaren så krävde.

Gesällerna och lärlingarna bodde också hemma hos mäster tills de bildade egen familj. Sov kanske under arbetsbänken om det ville sig illa eller i en skrubb. Min pappa var dräng på en gård i början av 1940-talet och bodde i drängstugan, som var en del av gårdens ladugård. Pigkammaren, där min mamma bodde, låg inne i boningshuset.

Jag har inte hittat någon bild på någon drängstuga i en ladugård men så här kunde också en drängstuga se ut, kombinerad med snickarbod och bastu. Från Bredsjön i Värmland. Bildkälla: Nordiska Museet.

Det kan finnas anledning att fundera lite över äldre tiders arbetsvillkor, denna arbetarnas egen högtidsdag första maj.

Tidigare har jag undersökt arbetsförhållanden vid Gunnebo bruk söder om Västervik. De som arbetade på bruket bodde i hus som ägdes av bruket. Vid 1800-talets mitt var expansionen stor och ett par hundra man anställdes. Flera bodde på vindarna till fabrikshusen, både på spikfabriken och tråddrageriet. Där sov ungkarlarna i sovsalar i trevåningssängar. 1863 började man bygga nya bostadshus, bland annat det som kom att kallas Kasern. Det revs 1963. Huset innehöll 44 rum för arbetarna på puddelverket och deras familjer.

Arbetarbostäder i Gunnebo, bl a Kasern. Bilder från Helge Åkermans bok om bruket 1939.

Gunnebo bruk 2014. Det gula huset till vänster är den gamla brukshandeln. Eget foto.

Arbetarbostäder vid Bersbo bruk. Bildkälla: Järnvägsmuseet.

Vid många av de gamla bruken i Sverige finns fortfarande arbetarbostäder kvar. Eller snarare före detta arbetarbostäder, hus som nu gjorts om till moderna bostäder och blivit attraktiva sedan bruket lagts ner och blivit insustrimuseum eller något annat.

Att bo på vinden till fabrikshuset hade kanske känts som lyx för arbetarna hundra år tidigare. I boken "Vävarnas barn" berättar Per Anders Fogelström om fabriksarbetarna på Barnängens textilfabrik i mitten av 1700-talet, en av Stockholms då största arbetsplatser. En av huvudpersonerna (förfader till Lotten i Stad-serien) är en man som är anställd där. Han bor med både hustru och barn i vävsalen där han och hustrun arbetar. De har en egen säng i ett hörn av vävsalen men det är i stort sett allt. Barnen arbetar också på fabriken. Fler familjer bor på samma sätt i samma sal. De lever hela livet i vävsalen. Det var så det kunde vara.

En idyllisk bild av Bärnängens Väveri vid Hammarby sjö. Bildkälla: Stockholms stadsarkiv.

Lönen var minimal. Fabrikörerna, de båda bröderna Carl Gustaf och Hans Reinhold Apirie, ansåg att lönen skulle vara så låg som möjligt för då skulle arbetaren arbeta mer för att sträva efter att tjäna mer. Men bara precis så mycket att det räckte till livets nödtorft, och knappt det.

Även på Gunnebo bruk var lönerna låga. Helge Åkerman skrev en bok om bruket 1939, bl a att det rådde svåra förhållanden för de anställda under den första tiden (bruket startades 1764). 12-timmarsdag kunde man bara drömma om kring 1850 och 8-timmarsdag var en utopi. ”Avlöningen var låg, bostäderna dåliga och välfärdsanordningarna outvecklade.” Så såg det ut i arbetslivet vid den tiden. Arbeta, äta och sova sex dagar i veckan. Gå i kyrkan på den sjunde dagen.

Det här var nog bostad för ogifta arbetare och låg i Söderfors. Det ser inte så roligt ut att bo där. Foto från boken "Arbetets söner" 1906 på Runeberg.org.

I de flesta släkter så finns det historier om någon medlem som sticker ut från mängden. Ibland är det sådant man gärna talar om, ibland tystas det ner på alla tänkbara sätt. Varför blir det så? Att framgång ofta ger en skjuts i samtalen kan vara förståeligt, men ska sådant behöva tas upp titt som tätt, finns det då inte en risk att alla andra glöms bort. När det gäller de som hittat på något som inte fallit i god jord, då ska det tystas ner, men visst kan det vara lika givande som framgångssagan att berätta om den andra sidan av myntet också.

Vid en genomgång av en sidogren av en familj så uppstod det en viss förvirring, det verkade som det fanns en viss diskrepans mellan de skriftliga familjeuppgifterna  som bevarats inom familjen och de kyrkobokslängder som det nu är så lätt att få tag i, oavsett om det är Riksarkivet, Arkiv Digital eller några av de andra, lite mer udda aktörerna som används. Kanske har det blivit för lätt att hitta det som varit dolt, fast det finns ju ett talesätt att sanningen segrar i längden. Vem var sonen som fanns med i kyrkboken, men verkade helt utsuddad i alla familjedokument. Ingen uppgift, inte det minsta spår. Undrar hur de som ändå visste något gått med på denna totala glömska.

Spåren visar en ung man, mitt i en syskonskara, som står med i böckerna en bit upp i tonåren, på samma sätt som hans syskon. Nu ser vi oftast bara ett namn och en födelsetid, vad och hur saker hände runt omkring personerna syns bara när prästen fått reda på något och det finns en anledning att teckna ner det. I det här fallet står det bara en kommentar, rymt, och sedan lite senare så flyttas namnet till obefintlighetsboken. Borta från familjen, borta från gården och borta från socknen. Till synes utan ett enda spår att följa. Letande i socknar runt omkring ger inget, passagerarlistor som gås igenom lämnar inte det minsta att följa. De index som finns testas med tänkbara och otänkbara kombinationer, men inte det minsta lilla spår syns.

Kan en människa bara försvinna, frågan ställs på sin spets och uppgivenheten sprider sig. Finns det ingen i familjen som funderade, som kanske hoppades på ett ögonblick av återseende på något sätt. Kanske lika bra att inse att mysteriet fick fortsätta att vara ett mysterium, kanske var det meningen med pojkens agerande, kanske ville han att det skulle vara ett och att det så skulle förbli.

Fri bild Jacob Owens Unsplash

Det hela föll nästan i glömska och det gick en tid. Från en nutida släkting till den försvunne pojkens ena syskon kom det en dag ett meddelande, kunde det gamla vykortet som fanns i en bok ha något med det hela att göra. Ett bleknad vykort, väl tummat som det verkade, adresserat till en grannfamilj och med några ord, ”ges till Hilma, framme”. Att Hilma var syskonet vet vi, och då återstår bara ordet framme. Stämplat i New York, och ingen emigrant i familjen, kan det vara den försvunne brodern eller är det någon annan. Men om det är någon annan, varför omvägen via grannen, varför inte direkt till Hilma.

Att det finns en förklaring, det är säkert, men hur ser den ut. Försvann pojken genom någon handling som hemlighölls inom familjen, stack han efter att något kommit fram eller hur var det. Än idag vet vi inte med säkerhet, men kanske är den ensamme mannen som återfinns på några ställen i Amerika trots allt rätt person. Det finns ingen säker koppling, mannen lever ett liv tillsammans med en kamrat, i olika stater och inte någonstans hittar vi uppgifter om föräldrar. Något eller några barn syns inte till och då faller sökande via DNA. Kan det finnas en koppling till att kamraten är från en grannsocken, kan de ha känt varandra innan avresan och kan det vara så att det liv de valde att leva inte accepterades alls av föräldrarna.

Vi vet inte svaret, men funderingarna finns och kanske, kanske kommer det fram något nytt, även om chansen minskar för varje år.

Familjen Andersson. Från vänster: Hjalmar, Erik, Karl, Anna, Sigfrid, Hildur. Hundens namn okänt. Sonen Enar från första giftet, samt sonen Axel från andra giftet saknas på fotot. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Karl "Kalle" Anton Andersson ("Karl Annersa") föddes i en stor syskonskara i Ljusvattnet, Burträsk 28/1 1881. Hans föräldrar var Anders Eliasson och hans hustru Maria Johanna Johansdotter. Vid 20 års ålder blev "Kalle" volontär vid Kungliga Västerbottens regemente i Umeå. Han fick avsked därifrån 1903. Sju år senare, 1910 gifte han sig med Teresia Boström född 1874-04-19 i Gammelbyn, Burträsk, dotter till snickaren Gustaf Boström och hans maka Matilda Maria Hedström. Fem dagar gammal blev Teresia moderlös. Hon flyttade då med sin far till Bodbyn, Burträsk. "Kalle" och Teresia bosatte sig i Ljusvattnet. De blev jordbrukare. Sonen Enar föddes 16/6 1910. Nio dagar efter födseln avled Teresia. "Kalle" köpte 1912 ett odlat skifte i västra delen av Ljusvattnet. Ett skifteTeresia Boström, Karl Anderssons första hustru. Foto: Evy Eckhell. Privat bildsamling. som sannerligen inte var lättodlat. Envis sandjord tar det ju tid att få något att växa i. Driftig och målmedveten som han var, lyckades han dock att utvidga hemmanet genom nyodlingar. Han byggde både gård och tillhörande byggnader. Han träffade en flicka från byn, Anna Elisabeth Lindqvist född 1887-05-30 som blev hans nästa hustru. Hon var dotter till Olof Vilhelm Lindqvist och hans maka Elisabeth Mariana Nilsson. Karl och Anna vigdes en oktoberdag 1913. I deras äktenskap föddes ytterligare fyra pojkar och en flicka. 1945 överlät de hemmanet till sonen Erik och sonhustrun Agnes född Södermark. Dessa byggde en vacker villa på gården där Karl fick en egen bostad. Han hjälpte till i jordbruket så länge han orkade. 80 år gammal var han ännu pigg och spänstig. På 1950-talet när "asiaten" härjade verkade det som att han skulle bli ett offer för denna men han återvände hem till sin fina lägenhet där han på alla sätt och vis hade det bra. Förutom detta var hälsan hans trogne följeslagare. Han var alltid rak i ryggen.

Hans tapperhet tycktes vara outslitlig. Trots sina motgångar i livet var han en munter person som tyckte mycket om att berätta gamla historier och han hade en underbar humor som gick i arv till flera av hans barn. Han hade förmågan att gnabbas med vem han än träffade. Det var alltid roligt i hans närvaro. Bakom det glada och skojfriska lynnet fanns en tänkande allvarlig filosof. "Kalle" hade en schysst och omutlig personlighet. Tack vare sin karaktär hade han skaffat sig flertalet vänner. "Karl Annersa" avled 23 juni 1963 på Skellefteå lasarett, 83 år ung.

Om Anna vet jag inte så mycket. Hon var som sagt född i Ljusvattnet, Burträsk liksom "Kalle". När Anna var knappt 10 år gammal avled hennes mor, varför hon förmodligen fick en tuff uppväxt. Anna gick bort 15 januari 1955. Hon blev således 68 år gammal.

Bildkälla: Arkiv Digital.

"Bläddra långsamt och försiktigt." Så har arkivarien i Vadstena skrivit utanpå den här gamla kyrkboken. Det är Hjorteds äldsta ministerialbok, som började föras 1633. Jag blir nästan lite rörd när jag läser detta. Egentligen är det ju fantastiskt att vi kan sitta hemma och läsa i en så gammal bok. Nästan 400 år. Jag är verkligen tacksam för den digitalisering som skett. Annars skulle ju vi som vill släktforska knappast kunna göra det. Boken skulle varit söndersliten för länge sedan.

Hjorted ligger i Tjust härad i nordöstra Småland, där jag bodde i 38 år. Så jag har släktforskat en del i socknarna där och sett att i flera finns det så här gamla kyrkböcker. Bland annat i Västrums socken där jag bodde, men på 1630-talet hörde det till Gladhammar vars äldsta ministerialbok är från 1633.

Jag vet förstås att det finns betydligt äldre arkivhandlingar bevarade, t o m medeltida brev från 1300- och 1400-talet. Men kyrkböckerna är ändå något annat. Det är böcker som prästerna använde i sitt vardagliga arbete och skrev i dagligdags. Även om de säkert hade en kladd och skrev in då och då så var det ett arbetsredskap, så som jag har min dator.

Ett postumt tack skickar jag till salige biskopen Johannes Rudbeckius i Västerås, mina barns förfader, som redan under sin verksamma tid på 1630-talet förespråkade att prästerna skulle föra bok över sockenbornas födelse, vigslar och död. Hans iver för detta ska vara orsaken till att det blev lag 1686.

Den här ministerialboken från Hjorted sträcker sig över hundra år, ända till 1739. Jag har sett att det förekommer i fler församlingsarkiv med så långa tidsperioder. Tänk att prästen mer än hundra år senare satt och skrev i samma bok. Om det nu inte var klockaren som skrev...

När den här boken började användas 1633 var det Magnus Petri Ostrogothus som var kyrkoherde i Hjorted. Om honom vet jag inte mycket mer än att han var född 1594 och blev kyrkoherde i Hjorted det här året 1633. Enligt församlingens Series Pastorum hade han varit krigspräst. 1641 flyttade han till Svanshals i Östergötland där han konserverade änkan efter sin företrädare, Anna Holm, och där blev han kvar i 28 år.

Det första han bokfört är den 2 januari 1633 då "en piga i Yxeryd" (numera Yxered) begravdes. Men det skrev han inte in i boken förrän i oktober samma år, så vitt jag förstår. Se bilden längre ner. Bildkälla: Arkiv Digital.

Den som avslutade den här boken var Jonas Svenonis Westerstrand. Han föddes 1673, några år efter att Magnus Petri Ostrogothus gått hädan. Jonas Svenonis Westerstrand var son till en skeppare i sjöfartsstaden Västervik. Den unge Jonas följde med sin bror, som också var skeppare, på resor till Portugal och England innan han prästvigdes 1706. 1710 tillträdde han som kyrkoherde i Hjorted och blev kontraktsprost 1719. Då hade han redan gift sig med rådmansdottern Agneta Machum från Halmstad.

Själv har jag inga präster i Hjorted i min släkt så uppgifterna om dem kommer från Håhls herdaminne för Linköpings stift och från församlingens Series Pastorum i volymen KI:1, som från början utgjorde en och samma bok tillsammans med C:1.

Hjorteds KI:1 är från 1633 och omfattar kyrkoräkenskaper och en del annat intressant. Den inleds med en Series Pastorum över församlingens präster, inledd på sidan 1. Här har senare tiders präster fyllt på med information om sig själva. På sidan 3 (högersidan) har Magnus Petri Ostrogothus skrivit att det är Hjorteds kyrkbok och lite annat. Det verkar som om han börjat använda boken den 27 oktober 1633. Jämför man handstilarna så verkar det inte vara kyrkoherden själv som fört in uppgifterna om födda och döda det här året, kanske bad han klockaren om hjälp med det, eller om han hade en pastorsadjunkt till hjälp i sin stora församling. Den här volymen och C:1 var från början en och samma bok. Bildkälla: Arkiv Digital.

Vi hör ibland att det var bättre förr, och det kanske vissa tycker. Men nog fanns det en del att fundera på förr, vi behöver inte ta upp allt negativt som barnadödligheter, svält eller annat utan bara titta på hur det kunde gå till i en familj i min närhet. Det kanske inte alltid är så roligt att hålla på med släktforskning när det dyker upp lite udda händelser, ska man skämmas för det som dyker upp. Men varför ska man det, varför inte försöka se vad som egentligen hände, inte kan vi i nutid varken döma eller gömma det som verkligen hände.

Jag försöker reda ut lite grann av historien runt en persons farfars far, dennes mamma, pappa och syskon. Det låter inte så långt bort, inte om man jämför med de artiklar om människans ursprung som dyker upp, men nog finns det en del dolt även så här i nutid.   Vi börjar med farfars far, född som tvilling 1848 i Örebro. Det är mammans andra förlossning, och vid denna likväl som vid den första så uppger hon inget namn på pappan, inget ovanligt men det ger lite problem långt senare ska det visa sig. Den förstfödda sonen, som föddes tre år tidigare, blev bara ett år.

Fritt foto av Guzz Alkala på Unsplash

Att det inte var lätt att vara ensamstående mamma vid mitten på det seklet vet vi nog alla och inte blir det lättare när det kommer två pojkar som behövde omvårdnad. Mamman kämpar på, men något händer, riktigt vad det är vet jag inte än, så hon beslutar sig för att flytta till Stockholm och tar ut flyttningsbetyg för sig och pojkarna när de är nästan två år. Riktigt vart hon flyttar i Stockholm håller jag på och letar efter, lite svårt att hitta och en orsak kan kanske vara att hon ett år senare begär en kopia på attesten, den första sägs ha förkommit. Att hitta henne med sina två söner borde gå bra tycker jag, men det går inte så bra.

Genom alla nya fina register och index så kan man titta på uppgifter ur många olika aspekter, och genom en uppgift om en kvinna med likartat namn med annan födelsetid så framskymtar en ny familj och då blir det kanske inte lättare, men det visar sig att mamman inte tycks ha tagit pojkarna med sig utan bildat ny familj. Om den första pojken i den nya familjen har hennes make som far är inte lätt att se, men det kommer nog fram så småningom. Familjen kommer att bestå av maken och tre pojkar, men då är inte tvillingarna inräknade. Efter en kort tid så blir mamman änka och nu befinner hon sig i situationen att vara ensamstående med tre pojkar. Eftersom Stockholm inte har så många uppgifter om hur de har det så är det svårt att se riktigt hur de klarar sig, men de dyker upp lite här och där. De tre pojkarna går olika öden till mötes, den äldste bara försvinner i 10-årsåldern, den yngsta blir arbetare och dör ensam när han snart ska fylla fyrtio. Mellanpojken lär sig till cigarrarbetare och emigrerar 1882 till Amerika, där det blir familj och barn som kan följas framåt i tiden.

Men hur var det med pojkarna i Örebro, de som fanns på attesten 1850 men som inte hittas i Stockholm.  De dyker upp i böckerna när det är runt femton år, inflyttade från dopboken står det, fast de har funnits i några husförhörslängder. En notering talar om att mamman inte tog med dem till Stockholm, så det förklarar varför de inte hittas där. Var de är åren efter flytten återstår att leta efter, men det står att fyra år efter mammans flytt så tas de om hand av fattigvården. Funderar på varför de inte syns i någon längd för de borde ju ha skrivits in någonstans.

Fri bild av Evans Dennis på Unsplash

Men trots den kaosartade inledningen på livet så går det bra för pojkarna, från en start utan något så blir de hemmansägare och ger sina kommande familjer en bra start i livet. De lär inte ha haft kontakt med mamman, hon lever sitt liv i Stockholm och jag är ganska säker på att de inte kände till sin far. Jag skulle gärna veta vem han var, så att det vore möjligt att få fram en faderslinje längre bak i tiden. Sonsonsonen till den ena av tvillingarna har gjort en DNA-test på sin Y-kromosom och då kan vi se att hans ursprung är lite speciellt.  Det visar sig att hans grupp bildades för ungefär 3 500 år sedan och efter det finns det ingen testad som har den linjen. Så han sitter ensam på sin gren med alla sina privata variationer av mutationer och längtar efter en som åtminstone kan minska antalet år lite grann, släkten är svår att hitta när den är så gammal.

'Hör Charon i luren tutar' skrev Bellman och menade då att dödens färja skulle avgå inom kort, över floden Styx till Hades, de gamla grekernas dödsgud. Redan i urminnes tider har alltså tutor funnits. Lite mindre kusliga tutor finner vi i Gamla testamentet, där Moses får uppmaning att inför en lång ökenmarsch låta tillverka två silverhorn för att sammankalla folket. 

Att horn eller 'tutor' funnits långt tillbaka i tiden bekräftas bland annat av ett fynd  från 600-talet i en italiensk grav. Sedan har vi Olifanterna. Det var inte bara riddar Roland som blåste i hornet Oliphant när det begav sig; ordet betyder 'elefant' på gammal franska, och sådana horn var ofta tillverkade av en enda, stor elefantbete. De var i regel rikt utsirade, och förbehållna de övre samhällsklasserna. 

Senare tiders horn har oftast varit i mässing.

En absolut nyhet för undertecknad var, att i vissa församlingar, där man av olika anledningar inte hade några kyrkklockor, skedde sammanringningen på söndagarna med olika former av horn istället. Är det någon som har stött på det fenomenet? 

Bayeux-tapeten har horn. Där blåser man till gästabud i ett sådant. 

I vår tid är hornet, eller tutan, lite mer olycksbådande. Hesa Fredrik tjuter flyglarm vissa måndagar. Namnet fick mistluren när den skulle testas för första gången år 1931. Krönikören i Dagens Nyheter, Oskar Fredrik Rydqvist rapporterade, och var tydligen precis lika hes som tjutet från sirenen. 

Redan när den första antydan till bil såg dagens ljus, i slutet av 1700-talet, fanns en tuta med. Och så har det fortsatt. 

För egen del är jag mycket måttligt begeistrad i tutor. De låter högt, skärande och plötsligt. Och ibland blir det väldigt fel med tutandet. Det hände mig en kväll då jag klivit på bussen från Östra Station här i Stockholm för att fara ut till Djurgården och Nordiska Museet. Vi hade stannat för rött ljud på  Uggleviksgatan (tror jag den heter) på väg ner mot Karlavägen. Framför bussen stod det en bil som tydligen inte riktigt uppfattat att det blivit grönt. Jag satt så långt fram att jag hörde chauffören ge tutan ett lätt slag. Och nog tutade det. Men inte någon liten kort signal, utan högt och, vad värre var, utan slut. Jag hörde föraren peta och dra (och svära) där framme. Under tiden rullade vi nedför gatan, ihärdigt tutande. Folk stannade och stirrade på bussen, och av någon anledning kände jag mig fruktansvärt generad fast det inte var jag som hade tutat. In på Karlavägen, fortfarande tutande, rullade vi. Vid nästa hållplats, Runebergsplan, hade chauffören fått kontakt med någon per radio, och, följande instruktionerna, klev han ur och kortslöt bussen utifrån. Sedan blev det tyst. 

Jag misstänker att det dröjde mycket länge innan den busschauffören vågade använda tutan igen...

Men nog är det lite märkligt att tutor av idag mestadels uppmanar oss att ta skydd eller flytta oss. Förr tutade man för att kalla samman folk istället. Det låter trevligare.... 

Källa: Wikipedia

Bilden:  Tutor med fin utsikt. Foto: Pixabay

Villiam Åström. Foto: I. A. Harnesk, Umeå. Privat bildsamling. Villiam Natanael Åström föddes 1897-04-19 i Ragvaldsträsk, Skellefteå som son till Karl Persson Åström, barnfödd i Klutmark och Ida Karolina Häggmark, härstammande från Gamla Falmark. I ungdomen utbildade sig Villiam till smed. 1925 blev Villiam hemmansägare i Ragvaldsträsk efter att ha köpt en gård i byn.

I december 1926 gifte han sig med Hildur Emilia Andersson född 1902-05-26 i Västra Hjoggböle. Hon var dotter till Johan Anton Andersson och hans hustru Emma Charlotta Hedström. Under uppväxten vistades Hildurs far i USA. Hildur hade sedan mindre än en månad före äktenskapet tjänstgjort som piga hos Villiams bror Josef Åström med familj i Ragvaldsträsk.

1928 flyttade Villiam och Hildur till Boliden. Där uppförde han tillsammans med enVilliam med sin första hustru Hildur Andersson och deras adoptivdotter Britt född Hedström. Okänd fotograf. Privat bildsamling. bror ett bostadshus på Kapellgatan och han började att köra lastbil. Tillsammans med brodern bedrev han i ett antal år åkeriverksamhet. De var två av Bolidens gruvaktiebolag betrodda chaufförer. 1939 anställdes Villiam Åström av Bolidens gruvaktiebolag. I cirka tre år tjänstgjorde han i Kristineberg men kom sen tillbaka till Boliden. Där övergick han till att arbeta som slipare vid mekaniska verkstadens verktygsförråd. En syssla som han skötte med stor noggrannhet och skicklighet.

Villiam och Hildur fick inga egna barn men 1931 tog de omhand en flicka vid namn Britt Ingegärd Susanna Hedström som var född 1927-12-08 i Nyholm, Boliden. 1940 adopterades hon av makarna Åström. Året efter, den 5 september, avled Hildur på Skellefteå lasarett efter en tids sjukdom.

Hemmet var Hildurs stora intresse. Hennes goda smak och hennes varmt religiösa personlighet satte sin prägel på hemmet. För det krisliga arbetet i Boliden betydde hon mycket. I många år nedlade hon ett förtjänstfullt arbete för DUF:s "Solglimten", som lärarinna i söndagsskolan och som medlem i sångkören. Sorgen och saknaden efter henne var därför stor, inte minst bland DUF:s medlemmar, vilka framförde ett stort tack för vad Hildur fått vara och betyda för dem. Deras ord var: "Tack Hildur, för din livsgärning! Vi vet, att vi skola få möta dig i evighetens ljusa värld. Må ditt ljusa minne länge leva bland oss."

Villiam med sina andra hustru Agnes Östlund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. 1946 gifte Villiam om sig med Agnes Helena Östlund född 1905-08-18 i Furuögrund, Byske, dotter till stabbläggare Jonas Östlund och hans maka Hulda Margareta Jonsson. I Agnes och Villiams äktenskap föddes två söner. I unga år flyttade Agnes till Stockholm där hon arbetade i affär och hushåll. Hon flyttade senare till Boliden och jobbade där som tjänarinna innan hon gifte sig med Villiam.

Förutom arbetet vid Bolidens gruvaktiebolag tjänstgjorde Villiam i några år som kyrkvärd i Bolidens kapell. Ett uppdrag som hans noggrannhet och religiösa intresse gjorde honom väl lämpad för. Inom Bolidens DUF var han en trogen medlem och en flitig gudstjänstbesökare i samhället.

Som person var Villiam försynt och präktig. På grund av sjukdom sjukpensionerades han 1960. Han dog 1966-08-21 på Skellefteå lasarett efter en tids sjukdom.

Agnes ägnade mycket tid åt hemmet. Hon tyckte även om handarbete, att läsa och trädgårdsskötsel. Liksom sin make var hon en trogen besökare vid gudstjänsterna i Boliden. En stor sorg för henne var när sonen Bertil gick bort 1989. Sedan 1994 bodde hon på servicehuset i Boliden. På väg från kyrkan till församlingshemmet i samhället dog Agnes hastigt 5 november 1995 i en ålder av 90 år.

Förr i tiden kunde en person bli omyndigförklarad. Det var inte särskilt vanligt men heller inte extremt ovanligt och innebar att någon annan tog över ansvaret för ens ekonomi. Den som behövde hjälp kunde själv begära att bli omyndigförklarad men det kunde också ske med tvång. Det var domstolen som beslutade om omyndigförklaring. Den som blev omyndigförklarad fick inte ingå avtal, inte bestämma över sin egendom och inte heller rösta.

Det är inte alltid som prästen gjort en anteckning om omyndigförklaring i husförhörslängden. I stället kan det vara idé att söka i digitaliserade dagstidningar om du vill veta om en äldre släkting blivit omyndigförklarad. Beslut om omyndigförklaring publicerades bland andra legala nyheter i dagstidningarna, det kunde också annonseras om det. Under släktforskning för kunders räkning har jag hittat flera sådana fall, t ex storbönder som uppenbarligen inte klarat av sin ekonomi och blivit omyndigförklarade. Sök på namnet (och orten om namnet är vanligt).

Bilder från dagstidningar. Uppe till vänster: Norrbottensposten 1898-10-27. Uppe till höger: Borås Tidning 1903-08-14. Nere till vänster: Hessleholms Tidning 1900-08-24. Nere till höger: Öresundsposten 1893-07-03. Bildkälla: Kungliga Biblioteket.

Enligt 1734 års lag kunde omyndigförklaring ske om någon ansågs vansinnig, dvs hade någon form av mentalsjukdom. Vad som skulla anses som sjukt var ju en bedömningsfråga och i många fall lär det ha legat alkoholmissbruk bakom. Fler lagar kom under 1800-talet där enskilda personers myndighet togs upp. 1976 las en motion i riksdagen med krav på automatisk omprövning efter två år. 1989 försvann omyndigförklaring helt.

De allra flesta i min generation känner nog till den omyndigförklarade fröken på Huseby. Det är nog det mest kända fallet i Sverige och som fick väldigt mycket uppmärksamhet under en lång följd av år. Läs på Wikipedia om Husebyaffären.

En enda gång har jag besökt Huseby, på väg hem från en begravning i Skåne sommaren 2015. Det är mycket vackert där med sin lummiga bruksmiljö. Och Florence Stephens kan man inte låta bli att tänka på där, hon är så intimt förknippad med Huseby. Läs mer på Husebys egen hemsida.

Lyssna också på Sveriges Radios dokumentär i två delar om Florence Stephens. Det gjorde jag igår när jag promenerade till och från tandläkaren på morgonen. Det var så intressant så då tänkte jag inte på någon tandvärk.

Huseby. Eget foto 2015.

Huseby. Eget foto 2015.

Huseby bruk 1929. Bildkälla: Kulturparken Småland/Smålands Museum. Konstnär: Waldemar Bernhard. Bildlicens: CC_BY. Publicerad i Digitaltmuseum.

För femtio år sedan sjöng Lena Andersson sin slagdänga för första gången. Jag vet inte om alla hört den, men många kommer kanske ihåg refrängen. Att det kan vara helt normalt att längta bort någon gång tror jag de flesta håller med om, och just nu känns det som det skulle kunna vara en befrielse att hamna på en öde ö utan någon koppling till omvärlden och definitivt från internet.

Vadan denna desperata önskan kanske du undrar, och det undrar jag nog själv också. Det kommer nyhet på nyhet inom släktforskning och därmed relaterade grenar. MyHeritage släpper funktioner som färglägger gamla kort och till råga på allt så kan de få personen att röra sig på olika sätt. Visserligen mekaniskt, men det finns en rörelse. Och når någon lägger upp en målning på den store genealogen Johan Bure och han plötsligt blinkar menande med ena ögat så kan man undra om det är han som driver med oss och vill tala om att hela hans släktbok är påhittas. Eller tycker han att det är fantastiskt att Urban Sikeborg lyckats förstå boken och göra den tillgänglig för oss vanliga.

Men det är egentligen en annan aspekt på släktforskningen som gör att jag måste fundera på vad vi gett oss in på. Vem kunde tro när vi började tala om DNA som komplement till den ”riktiga” släktforskningen att den skulle ge oss sp mycket huvudbry.  Det finns forskare som säger att runt 1% av alla barn har eller har haft en annan pappa än den som står i arkivens handlingar, men varför hamnar då alla dessa procent i de släktgåtor som jag blir inblandad i på ett eller annat sätt?

För inte länge sedan kunde jag tillsammans med några andra glädjas åt att en pappa var funnen, den här gången via ett undanskymt dokument och inte baserat på DNA. Men det fanns ett DNA-test och efter upptäckten så föll en del träffar i företagens register på plats. Äntligen fanns det en pappa och allt såg bra ut. Men funderingarna började komma, varför finns det inte en enda träff på farfars sida? Letande efter topsningsbara släktkandidater startar, och det finns bara en slutsats när svaren kommer, pappan har inte den pappa som böckerna säger. Ut på jakt igen. Samtidigt säger nya tester att det är något skumt med morfar. Verkar inte som det stämmer och som en blixt från klar himmel kommer Arne. I slutskedet av sitt liv berättade mormor om en tillfällig förbindelse, när det knakade lite mellan henne och hennes make. Resultatet blev en lite annorlunda varelse mitt i syskonskaran, fast det visste bara få, maken står som far och de fem barnen lever som en familj. Men nu syns det, DNA visar att något hänt och mormors berättelse får liv och visar sig vara sann. Så nu gäller det, hitta Arne, som plötsligt blev morfar, och den illustra farfadern. Finns den del okända träffar, men vad kan vi hitta, tänk om Arne är både morfar och farfar. Att han eller de två kommer från samma landskap är klart. Undrar om det är konstigt att man längtar bort ibland.

Fri bild av Ben Hershey på Unsplash

Samtidigt dyker de upp, eller rättare sagt de syns inte alls, men det vi vet är att en annan mamma har två okända föräldrar och den som letar också har en okänd far. Hjälp, det blir lite mycket okänt och jag som inte var så duktig i matte när det blev både x, y och annat i ekvationerna. Men med DNA så kanske det finns en utväg och tänk att det kommer en bra träff, kan vara halvkusin eller syssling. Nära och nu måste det finnas en väg för att åtminstone kunna smalna av sökområdet. Inget träd men ett ovanligt namn gör att det kan börjas bygga ett träd. Mamma och pappa finns, men sedan börjar det kännas lite olustigt. Den som står som farfar i böckerna fanns ju inte i närheten när barnet kommer till. Kan det vara rätt?  Och morfar, eller ska vi säga den som står som herre i huset tillsammans med mormor verkar ha flyttat in betydligt senare än barnets födelse. Så inte kom det mycket hjälp därifrån heller. Det blir bara fler och fler procent med barn som verkar ha en annan far än vad som sägs.

Är det konstigt att jag längtar bort någon gång?  

Lätt förvirrad inser jag att det är tisdag igen, och då förväntar jag mig att jag skriver en trevlig blogg. Men om vaddå? 

Kanske en liten fundering på vad som egentligen är meningen med släktforskning? Utom att det givetvis är en kul och spännande hobby. Att kartlägga sin släkt bakåt i tiden kan leda till att man får större insikt i varför man själv är den man är. Kanske finns det rentav tydliga släktdrag som följt med genom tiderna, såsom musikalitet, konstnärlig läggning eller händighet i snickarboden. Eller karaktärsdrag som hetsigt humör, sävlig läggning eller rampfeber. 

En annan trevlig sidoeffekt av att släktforska är att man får nya släktingar! Nu behöver det kanske inte alltid innebära att man får nya vänner för livet. Bara för att man råkar vara släkt genom någon mystisk förbindelse på 1700-talet, betyder ju inte att man automatiskt har en massa gemensamt i nutid. 

Jag har noterat att det är väldigt olika hur mycket 'utdelning' man får på olika släktgrenar. På en del släktgrenar, flödar det in nya grenverk. På andra tycks det bara finnas en enda kvist... Den gren jag fått mest utdelning på är nog mormors mors anor i södra Västerbotten. Men det beror nog på att de släkterna är soldatsläkter som blivit väl utredda av Sten Lundgren (frid över hans minne och goda gärning!). Där 'fastnar' det lätt folk i samma nät som jag. Även de grenar som inte är soldater, har gått lätt att hitta genom Ulf Lundströms böcker, och de 'värper' också rätt lätt folk. På värmlandssidan vet jag att det finns fler än jag som forskar om smed- och bondesläkten Lethenström. Där har jag bytt till mig lite material. Också mormors fars släkt i Sörmland har jag fått kontakter på. Farmors fars släkt i Östergötland är redan så väl utforskad av Per Andersson att jag egentligen inte behövt göra någonting själv där. På sätt och vis kanske allra rikligast 'utdelning' där. Farfars fars gren är dock bara en liten kvist ännu. Men det beror på att farfars farfars far bara fick ett enda överlevande barn, och farfars farfar följde i samma spår. Ska jag leta utgreningar på den grenen, får det bli i mitten av 1700-talet, och det har inte riktigt kommit till skott ännu (utom kusin Petronella, som jag tidigare bloggat om). Och så har vi dalagrenarna.. Morfars mormor hade ju en faslig massa rötter i Grangärde. Jag bara väntar med spänning på att det ska dyka upp någon liten utgrening där. Sedan borde jag verkligen ta mig själv i kragen och ta itu med farfars morfars släkt i Hedemora och Stora Skedvi. Där finns säkert utgreningar och släktingar jag inte vet om! 

Ibland är det lite kusligt också. Jag var på besök hos en syssling, och fick se ett foto av hans far. Men när jag såg bilden, utbrast jag: 'Varför har du en bild av HONOM?'. Jag trodde alltså att bilden föreställde en annan kusin till min mamma. Visserligen på samma sida, men de var lika som bär!  

Släktforskning slutar aldrig att engagera....

Bilden: Föreställer troligen turistbyrån vid akvedukten i Håverud. Jag tog fel bild i hastigheten, och vet inte hur man ändrar... Foto: författaren

Oskar och Jenny Vidmark med sina barn. Stående från vänster: Adolf, Sylvia, Elvira och Per. Sittande från vänster: Jenny och Oskar. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Per Oskar Vidmark föddes 1893-11-16 i Bjurvattnet inom Skellefteå dåvarande församling som son till Anders "Ant" Johansson Vidmark, barnfödd i nämnda by och hans hustru Eva "Ant-Eva" Greta Johansdotter, bördig från Örliden, Skellefteå. Oskar kallades av de flesta för "PO". 

I sin ungdom, framför allt under första världskriget, sysslade PO mycket med kolning. Han övertog senare hälften av sina föräldrars jordbruk i Bjurvattnet. 1922 vigdes han med Jenny Elvira Andersson född 1892-08-14 i Strycksele, Jörn. Hennes föräldrar var Anton Andersson, barnfödd i Strycksele och hans maka Ida Kristina Berglund, bördig från Ersmark, Skellefteå. I Oskar och Jennys äktenskap föddes fyra barn, två pojkar plus två flickor. Före vigseln hade Jenny varit piga i tre års tid hos en familj i Selsliden, Jörn.

PO Vidmark var känd som en flitig och skicklig jordbrukare. Under en period var han dessutom tjurhållare i Bjurvattnet. En syssla som han gillade. PO berättade en gång om detta för en då kanske 10-årig pojke, att "tjuren var se väldigt galant". Den unga pojken förstod ju inte att Oskar menade på Skelleftemål att tjuren var väldigt snäll. Hans fritidsintressen, som han gärna ägnade tid åt, var jakt och fiske. Han var särskilt omtalad som en duktig rävjägare och hade ett ansenligt lager av jakthistorier att förtälja. Flertalet duktiga jakthundar hade PO också fött upp. Tillsammans med två av sina bröder hade han dessutom drivit en såg med hyvleriverksamhet i byn. Byaålderman var han också en tid. Som person var han gladlynt, pratsam, en god historieberättare och ungdomlig i sinnet.

Jenny var kristligt intresserad och besökte så ofta hon kunde olika gudstjänster. I Bjurvattnets missions- och syföreningsarbete deltog hon med stort intresse. Hennes hälsa var länge god och hennes humör var glatt. Hon var en arbetsam och duktig kvinna som skötte både hushållet samt ladugården. Dessutom hann hon med att sköta om sin åldriga svärmor som bodde kvar på gården fram till sin död vid 91 års ålder.

1959 överlämnade makarna jordbruket i Bjurvattnet till en son och sonhustru. Själva flyttade de till Bastunäs där de köpt en liten gård. Efter flera års sjukdom avled Per Oskar Vidmark i sitt hem måndagen den 8 november 1961, 67 år gammal.

Efter att Jenny hade blivit änka flyttade hon till en liten stuga på samma tomt som sin son och sonhustru i Bjurvattnet. 1966 bosatte hon sig i Långselet, Boliden. Sju år senare flyttade hon till Strandgården i Skellefteå där hon bodde vid sin död på Skellefteå lasarett torsdagen 13 mars 1975, vid 82 års ålder.

Ibland kan en stöta på både det ena och det andra i kyrböckerna. Präster som både kladdat och kanske spillt av nattvardsvinet över boken, eller t o m smakat av det så att pennan gått sina egna vägar över bladet. Men här är det någon gjort det där alldeles extra:

Grimetons ministerialbok CI:2. Födelse den 11 oktober 1732 Anders Bartholdsson. Bildkälla: Arkiv Digital.

Anders Bartholdsson var son till kyrkoherden i Grimetons församling, Bartold Andreas Friis, och hans hustru Christina Bruun (även stavat Bruhn). Jag tror inte det är fadern som gjort den röda markeringen utan jag tror att det är gossen själv som varit framme långt senare och kanske velat visa sin betydelse. Gossen Andreas blev nämligen själv så småningom kyrkoherde i Grimeton 1775 (enligt herdaminnet), efter att först ha varit komminister. Han efterträdde inte sin far, det var en annan präst emellan. Fast i födelseboken har han lagt till "Blef Pastor härstädes 1776". Så han hade ju tillgång till kyrkboken, som alltså fått en personlig touch här. Att det är han som gjort det själv är min egen slutsats, men jag vet inte.

I Älmeboda husförhörslängd från 1755-1760 ser det ut så här:

Bildkälla: Arkiv Digital.

Mina barn har mycket släkt i Älmeboda genom sin farmor så där har jag släktforskat en hel del. Att det står Stina med väldigt stora bokstäver längst ner, det såg jag en gång när jag bläddrade i längden och letade efter annat.

Det här är komministerfamiljen i Älmeboda. Stinas far var som ni ser Herr Comminister Odenius, född 1697 och med förnamnet Teodor. Hustrun, alltså Stinas mor, var Annika Ryman. Stina var född 1740 och 17 år när komministerfamiljen kom till Älmeboda 1757. Men vem har skrivit detta? Kan Stina själv ha varit sin far behjälplig med renskrivningen i längden och då framhävt sig själv? Så där som ungdomar kan klottra. Eller är det en ung och förälskad pastorsadjunkt som skrivit? Men någon pastorsadjunkt hittar jag inte i husförhörslängden. Eller var det klockaren som skrev?

Klockaren var en äldre man som hette Zachris Nilsson och var född 1682. Han hade en hemmavarande son som hette Carl, född 1728. Och visst måste det ha varit denne Carl som hjälpte kyrkoherden med bokföringen. För Stina gifte sig sedan med Carl Zachrisson på Klockaregården. Förhoppningsvis var hon lika kär i honom och jag hoppas att de fick ett lyckligt liv tillsammans.

Vad gör man en vecka när det blir lite tid över, när det inte syns några streck i kalendern som pockar på uppmärksamhet. Vädret är som det är och det kan vi inte göra något åt, men varför inte göra en resa. En bra idé tycker en del, andra avhåller sig från resandet. Det står och väger lite grann, men en resa kan företas på många sätt, så det får bli en. Kan passa på och njuta, kan se nya saker och prova på det som tidigare inte prövats.

Sagt och gjort, resan bär av till en liten by, landskapets minsta som ligger i det aktuella landskapets minsta socken som också, följaktligen, har den minsta kyrkan, fortfarande med landskapet som gräns. Nu blir det inga mil med någon form av fordon, det blir inga promenader på grusiga stigar i en ny miljö, utan det blir en resa hemma vid skrivbordet. Det går att resa med diverse nymodiga kartfunktioner, och så kan vi blanda upp det med flygfoton från Arkiv Digital för att få en överblick vad som hänt senaste årtiondena. Att komma längre tillbaka i tiden, med kartor, går bra med hjälp av lantmäteriet, tänk vad mycket de sparat i sina arkiv. Man kan undra vad de som stoppade in de gamla akterna i sina arkivlådor tänkte. Skulle någon någonsin öppna kartongen och titta in på de gamla papperen? Och nu sitter vi vid vår dator, och kan efter den insats som gjorts och fortfarande görs, ta fram nästan hur många tidigare gömda dokument som helst och läsa om den ena förändringen efter den andra.

Att följa den lilla byns förändringar, en gård delas och en annan slås ihop med grannens, betesmark byts mot bättre åkrar och det går ju åt andra hållet också. Det bräckta vattnet gör att vissa strandängar förlorar i betydelse och knappast duger till något. Att få till en rättvis förändring är inte lätt och det framskymtar en del hårda ord bland de byråkratiska texterna. Men livet har sin gång och det som var rätt ena stunden kan bli fel nästa, hur kan man hitta en fornlämning i bästa åkern och gräva bort all den fina jorden.

Att koppla ihop nutida kartor, lite äldre flygbilder och lantmäteriets information är bara det ett bra underlag för många timmars resande, även om byn är liten. Inga drivmedelskostnader heller, men man kommer nära platserna i alla fall. När vi sedan kopplar på lite kyrkböcker så kan vi följa en del av personerna från 1650-talet och framåt och då har jag inte plockat fram olika mantals och skattelängder. Det växer fram familjer, som plötsligt försvinner av olika anledningar. En del grenar dör ut, andra flyttar till nya bygder när det blir för många barn men livet går ändå vidare. En gård blir större och några torp till dyker upp, för andra går det inte lika bra så arealen krymper.

Foto i författarens ägo. Privat byggnad

Hur många av byns boende reste till Amerika kan man fråga sig, för det var ju inte alla som stannade hemma. 1875 reser vikarierande organist Per W Lindström till Paxton i Illinois, undrar om han fick spela något där. Hans hustru och son reser också, förmodligen avlider hustrun eftersom Per W gifter om sig. Sonen är lite mer svårfångad, den jag tror det är, påstås vara född i Illinois. Att han inte kommer ihåg var han föddes kan jag förstå för han var riktigt liten när resan skedde, men pappan borde ha upplyst honom och de andra om det. Eller fanns det en annan orsak, lämnade Per W sin fru och son och gifte om sig, vem vet.  Det går att spekulera om både det ena och det andra, och visst kan vi skapa fantasifulla livsöden men det lär nog komma fram en sanning någon gång.

Nog med fantiserandet, nu ska jag kolla om jag kan se när uthuset är byggt, syns inte i kyrkböckerna men kanske en fördjupad dykning i lantmäteriets uppgifter säger något. Byggnadsexperten från länsmuseet sa till grannen att det ser ut som den äldsta delen kan vara från 1600-talet, hur nu det kan synas.

Resan får fortsätta några dagar till, innan nya plikter kallar. Men hittills har det varit en spännande, och något annorlunda, resa genom olika tidsrymder. Får nog göra en liknande resa snart igen, undrar var jag hamnar då.

Kanske vill du följa med, eller är det bättre med en egen resa?