Tidigare har jag konstaterat att jag bara har skötsamt folk i min släkt, bara en ingift i farfars släkt som blev dömd för bedrägeri för hundra år sedan. Men i höstas hittade jag en mördare. Han hette Jöns Jönsson och var bror till min mormors morfars morfars farfar Olof Jönsson. Ni förstår att det här var länge sedan. Olof föddes 1635 och mordet skedde 1668.

Bröderna var födda på en gård i Yttre Hjärtered i Ullareds socken. Gör du en shoppingutflykt till Ullared och kommer från Varbergshållet, då passerar du gården som ligger alldeles intill vägen. Min släkt är inte kvar där idag, de lämnade den någon gång under tidigt 1800-tal.

Jöns Jönsson i Yttre Hjärtared hade en piga som hette Anna Götarsdotter. Hon kom från en av de två gårdarna i Borsthult i grannsocknen Svartrå. Borsthult ligger i den nordligaste änden av socknen och det är bara ett par kilometer till Yttre Hjärtared. Anna verkar ha städslats i slutet av 1650-talet. Husbonden hade ganska omgående gjort henne med barn, medan hans hustru ännu levde. Anna födde en pojke och då ska husbonden ha hotat henne till livet så att hon inte skulle ange honom som far, utan i stället en ryttare.

Anna hade varit i Sverige, dvs i Västergötland eller Småland på andra sidan gränsen, och fött sitt barn och sedan flyttat hem till föräldrarna med sin pojke. Hur det gick för honom vet jag inte. Så småningom dog Jöns hustru och Anna blev lovad äktenskap. En dag skickade han bud efter henne men Anna hade varnats av sin mor Karin Larsdotter, förmodligen att Jöns inte skulle hålla sitt löfte. Modern hade förbjudit henne att återse Jöns men hon gick ändå, och från det mötet kom hon inte hem mer.

Hennes mor, som var änka, tog hjälp för att leta efter henne. De fann kroppen i en mosse i närheten av Jöns gård. Denna plats kallas fortfarande Mördarekärret. Ovanpå hennes kropp låg en penningpung med två skillingmynt. Det var inte Annas mynt, det visste hennes mor.

Det jag själv har läst är vad kyrkoherde Billingdahl 1828 skrivit om mordet i Svartrå äldsta ministerialbok. Kyrkboken är från 1688–1741 så den täcker inte tiden för mordet. Det här var en präst jag gillar, både för att han fört berättelsen vidare till oss men också för att han hänvisar till sin källa, nämligen domboken från Faurås häradsrätt 1667-1671, sidan 90–92. Så bra!

Kyrkboken i Svartrå kyrkoarkiv. Bildkälla: Arkiv Digital.

I domboken om mordet.Bildkälla: Arkiv Digital.

Domboken är digitaliserad av Arkiv Digital och jag har tittat i den. Men det är en svår handstil så det kommer att ta tid för mig att tolka detta, om jag ens lyckas. Därför är jag extra tacksam att släktforskarna och författarna Anna och Andreas Karlsson läst i domboken och skrivit om mordet i sin bok "Giftmord och gästabud" (2014).

Jöns Jönsson greps direkt som misstänkt för mordet. Rättegången hölls den 9 juli 1668 och är utförligt beskriven av Anna och Andreas Karlsson. Jöns påstod att han var besatt av Satan vid mordet och nu ångrade han sig djupt. Han bad både Annas släkt och hela menigheten om förlåtelse. Att han skulle få dödsdom förstod han, han bad att hans son skulle tas om hand efteråt och bad också om en "nådig dom", alltså att avrättningen skulle vara så skonsam som möjligt. Om Jöns blev avrättad är oklart. En dödsdom gick alltid till hovrätten och Anna och Anders Karlsson har sökt efter den i hovrättens protokoll men inte funnit den. Deras teori är att han antingen dog i fängelset eller att han lyckades rymma och inte återfanns.

Att jag upptäckte detta har inte med min mormors släkt att göra utan min farmors. Min farmors morfars farfars far Olof Torbjörnsson var bonde i Borsthult i början av 1700-talet. Enligt mantalslängderna var det änkan Gunnel Persdotter som hade gården före Olof. Det saknas mantalslängder mellan 1700 och 1712, och 1712 var Olof bonde på den ena av gårdarna. Den andre bonden hette Lars Nilsson. Från 1695 till 1700 var det änkan Gunnel som skattade för gården och i hennes hushåll finns sonen Arvid och döttrarna Gunnel, Brita och Karin. Före dem var det Lars Götarsson som var bonde och troligen är Gunnel hans änka. Lars var bror till den mördade Anna Götarsdotter, han vittnade om henne i rätten. Annas och Lars far hette Götar Larsson och dog 1667, ett år före mordet. Hans gravsten finns kvar på Svartrå kyrkogård.

Olof Torbjörnsson gifte sig med änkans dotter Karin Larsdotter 1702 och kom då till Borsthult, men jag vet inte varifrån. De verkar ha fått fyra döttrar innan Karin dog 1711. Olof gifte om sig året därpå med Bengta Bengtsdotter och det är sonen med den senare hustrun som är min ana. Jag har alltså inga släktband med den mördade Anna annat än att hon var faster till min anas första hustru. Släkt till släkten kan man ju säga.

Vi kan vara släkt på annat sätt också, sådant vet man ju inte. Det här är tiden före kyrkböckerna och både den mördade Anna och hennes mördare var födda som danskar men dog som svenskar.

För mig är det här extra intressant för det är hittills den enda beröringspunkten mellan min mammas och min pappas släkt som jag hittat. De kommer från grannsocknar i mellersta Halland och jag har väntat på att upptäcka att de har gemensam släkt, men ännu inte hittat det. Det finns säkert, men knappast i de här släktgrenarna. Berättelsen om mordet levde kvar länge och fördes vidare från generation till generation, så den mördades och mördarens efterlevande var nog inte så vänskapligt inställda till varandra. Ännu in på 1900-talet talades det om detta mord i Yttre Hjärtared, så det var välkänt. Det är omskrivet i "Krönika från Fagereds pastorat" (2000) som något som hade återberättats i generationer i trakten.

En av de äldre gravstenarna på Svartrå kyrkogård är från graven för Götar Larsson i Borsthult död 1667 (gravstenen i mitten) och en annan för Lars Götarssons barn från Borsthult (gravstenen till höger). Eget foto.

På gården där Jöns och Olof Jönsson bodde finns rester kvar från vad man tror är äldre gårdsbyggnader från 1600- och 1700-talet. Eget foto.

På ekonomiska kartan från mitten av 1900-talet finns namnet Mördarekärret kvar. Söker du på Mördarekärret på Eniros karta kommer du hit också.

Då och då dyker det upp frågor om hur mycket vi kan lita på kyrkböcker och andra källor som rör de som levde i vårt land tidigare.  Kan det bli fel och hur vanligt var det.  Ibland så möts en sådan fråga av ifrågasättandet, det finns inga fel i böckerna och gör det trots allt det så är det marginella sådana. Nu vet nog de flesta av oss att så fort det är människor inblandade kan det bli fel, så nog finns det sådana. Men hur mycket fel kan del bli, eller det kanske inte är fel, men hur mycket kan informationen ändras utan vi kan säga att det blev heltokigt. Och fanns det en orsak till de fel och brister vi kan se.

Att det inte alltid var ordning på prästens minneslappar, det ser vi nog då och då. Ibland försvinner födelsenotiser och ett barn bara dyker upp i husförhörslängden. Att födelsetider och liknande blir fel, speciellt när en ny bok ska skapas, är förståeligt. Där sitter den stackars prästen, eller om det är klockaren och ska kopiera över sida efter sida från en välfylld bok, med hur många strykningar som helst.  Det enda ljus som finns är en talgdank och det kanske är kallt både ute och inne och då behövs en värmande dryck, undrar om det kan ha varit några procentenheter i den drycken. Att då läsa lite snett eller blanda ihop månad och dag var lätt hänt, och sedan fick ju inte den som det gällde läsa boken och se om det var fel. Fast hur många brydde sig om vad som stod, man kunde ju fira vad som helst utan att läsa i boken.

Men ibland dyker det upp frågetecken där man kan fundera på hur det kunde bli som det blev. För ett par veckor sedan så berättade jag om letandet efter en kvinna, som var lite svår att finna eftersom hon hade förändrat sin ålder, i USA, med 8 år.  I samband med letandet så hittade Julie Maranto en kandidat, som strax därefter visade sig hamna utanför de som det kunde vara. Men det fanns en del intressanta händelser kopplade till den hittade kvinnan.

Gunhild Christina föds 1892-10-8 som oäkta dotter till Anna Fredrika Carlén, 1872-07-13,från soldattorpet Kullen i Acklinga socken. Födseln registreras i Dala socken och dopattesten sänds till Acklinga. Acklinga visar sig vara fel, så attesten skickas vidare till Agnetorp, där den återfinns i födelseboken. Varför Anna Fredrika var i Dala framgår inte, hon är skriven som piga hos soldaten Karl Tim och hans hustru Sofia Kristina Johansdotter i Agnetorp.

Anna Fredrika och dottern flyttar runt bland socknarna i det som då var Skaraborg. De flyttar till Göteborg 1896.Bor i Göteborgs Domkyrkoförsamling fram till 18971115 då Anna Fredrika flyttar inom Göteborg och dottern flyttar till Agnetorp. Vid utflyttningen från Göteborgs står det Gunild (saknas ett H i namnet) Christina Carlén.

Från Arkiv Digital Göteborgs Domkyrkoförsamling (O) BIIa:4 (1895-1901) Bild 128 / sid 120 (AID: v50450.b128.s120, NAD: SE/GLA/13180)

Men i inflyttningslängden till Agnetorp står namnet som Anna Fredrika Carlén, men med Gunhild Christinas födelsedatum.

Arkiv Digital. Agnetorp (R) B:2 (1897-1915) Bild 12 / sid 4 (AID: v154179.b12.s4, NAD: SE/GLA/13001)

Hon blir fosterdotter hos ovan nämnde Karl Tim och hans hustru, där hon tillbringade sin första tid. Hon bor kvar som fosterdotter fram till emigration 1913. Resedokumenten från Göteborg och vid framkomsten till Boston anger hennes namn som Anna Fredrika. Hon ska till sin vän August Johnson 23 Park Ave Naugatuck, Connecticut. Där förlorar jag spåren efter henne, men det finns säkert de som kan hitta henne. Kan tillägga att vid moderns död 1921 anges endast moderns syster som dödsbodelägare. 

Jag kan inte annat än undra varför det blev som det blev. Var det bara en felskrivning vid inflyttningen, borde inte den ha uppmärksammats vid något tillfälle. Eller ville fosterföräldrarna ha ett annat namn på sin fosterdotter och övertygade prästen om att skriva fel. Tänk om de hämtade flickan i Göteborg och förfalskade flyttningsbetyget. Här kan många teorier komma upp till ytan, dessvärre får vi nog inte veta varför det blev som det blev.

En fundering till, tänk om det sitter någon i USA med uppgift om Anna Fredrika Carlén, född 1892, och försöker bygga ett släktträd. Kanske finns det en DNA-match med någon i Sverige, hur ska de kunna hitta tillbaka om de inte hittar all steg i Gunhild Christinas/Anna Fredrika Carléns liv och äventyr. Och vad ska hon kallas när någon skriver in henne i sitt släktträd.

Hittar du Gunhild Christina/Anna Fredrika  i några amerikanska källor, skriv gärna en kommentar,

Födelse i Dala. Dala (R) C:6 (1861-1898) Bild 64 / sid 115 (AID: v18157.b64.s115, NAD: SE/GLA/13080)

Utflytt Göteborg.  Göteborgs Domkyrkoförsamling (O) BIIa:4 (1895-1901) Bild 128 / sid 120 (AID: v50450.b128.s120, NAD: SE/GLA/13180)

Inflytt Agnetorp. Agnetorp (R) B:2 (1897-1915) Bild 12 / sid 4 (AID: v154179.b12.s4, NAD: SE/GLA/13001)

Passagerarlista Göteborg. Göteborgs poliskammare (-1900) (O) EIX:98 (1913) Bild 860 / sid 165 (AID: v479822.b860.s165, NAD: SE/GLA/12703)

Ankomsten till Boston 17 mars 1913 ombord på Carphatia, efternamn indexerat till Carlin.

Finns naturligtvis fler källor men dessa är de viktigaste.

Sistlidna augusti besökte undertecknad tillsammans med en god vän Livrustkammaren på Slottet här i Stockholm. Efter att ha beskådat diverse vapen, rustningar, vagnar och annat, kom vi till en monter med några dräkter. Där var en uppsättning som fick mig att utbrista: 'Titta, här är någons morgonrock och pyjamas!'. 

Nu visade det sig vara varken det ena eller det andra, utan faktiskt Karl XIV Johans kröningsdräkt! Rock i silver och nedtill det jag tog för pyjamasbyxor: ett par röda, långa stövlar i tyg, med guldstjärnor på. 

Jag har alltid beundrat Karl Johan, som ehuru inte felfri gjorde mycket för att bevara freden i Sverige under sin regenttid. Men nu blev jag närmast full i skratt. Gick karln verkligen till sin kröning iförd morgonrock och pyjamas??? 

Efter att ha läst på en smula, fick jag ju göra lite avbön. Faktum är, att silverfärgad monark vid kröningen är en gammal tradition i Sverige. Bland annat Gustaf III hade en liknande silverfärgad rock på sig när han kröntes. Och stövlar som är misstänkt lika Karl Johans åtskilliga år senare. 

Ska vi ta en liten titt på Karl Johans kröning? 

På förmiddagen den 6 februari år 1818 blev Karl XIV Johan utropad till kung i Sverige. Den 11 maj 1818 kröntes han. Det var på trettioårsdagen av hans befordran till fältväbel i franska armén, som alltså skedde 11 maj 1788. Franska revolutionen hade då ännu inte brutit ut, och fältväbel var så långt upp en icke adlig soldat kunde komma på den tiden. Sedan kom ju förstås revolutionen, och Jean-Baptiste Bernadotte, som han hette då, fann sig snart överregnad med befordringar till både general, krigsminister och slutligen furste av Ponte Corvo under Napoleontiden. 

Hursomhelst, klockan 11.00 ovan nämnda dag satte processionen till Storkyrkan igång, under massornas jubel. Vid inträdet i kyrkan välkomnades kronprinsen av ärkebiskop Jacob Lindblom, som egentligen var både gammal och sjuklig men vägrade missa den stora tilldragelsen.  Först förrättades gudstjänst på vanligt sätt.

Sedan var det dags. Kronprinsen klev fram, satte sig på silvertronen, och avlade sin kungaed på svenska. Därefter smordes han av ärkebiskopen, och så satte då biskopen tillsammans med justitieministern kronan på kronprinsens huvud och han blev kung. 

Rikshärolden utropade att Karl XIV Johan nu var krönt, folkmassan utanför kyrkan brast ut i dånande hurrarop och viftade med hattarna. Strax därefter kom unge kronprins Oscar fram och avlade sin ed samt mottog en liten kronprins-krona. 

Rikets herrar och stadsråd avlade sina eder, och vid tretiden åkte man till Slottet genom glada och hurrande folkmassor. Det blev dock ingen lång vila. Den nyblivne kungen satt upp till häst, red ner till Kungsträdgården där alla paraderande trupper stod uppställda i bataljonsordning. Kungen red igenom alla leden, och därefter defilerade trupperna förbi honom. Allt under fortsatt jubel. Till slut fick kungen med uppvaktning rida tillbaka till Slottet igen och förhoppningsvis få lite mat och vila. 

Säkert en stor och pampig ceremoni. Men att krönas iförd morgonrock och pyjamasbyxor... konstig utformning av de kläderna.... 

Större delen av informationen ovan hämtade jag från Runeberg på nätet, ur en bok av Erik Lindorm: Carl XIV Johan - Carl XV och deras tid 1810-1872. 

Bilden: Karl XIV Johans kröningsdräkt på Livrustkammaren. Foto: författaren 

Lars Lundmark och Jenny Sjöman. Vigda 1921-04-03. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Lars Anton Lundmark föddes 1883-08-17 i Klintforsliden, Skellefteå som son till Anton Andersson Lundmark och hans hustru Margareta Larsdotter Marklund. 1888, när Lars var fem år gammal, flyttade familjen till Dalfors, Skellefteå. När Anton Lundmark övertog hemmanet i Dalfors fanns en inteckningsskuld på 1800 kronor kvar sedan de tidigare ägarna. Denna skuld ökades under familjen Lundmarks tid med ytterligare 3314 kr, vilket medförde att de efter 17 år tvingades att försättas i konkurs 1904. Efter konkursen bodde familjen kvar som inhyses i den sommarstuga som ännu finns kvar på gården. 1912 flyttade Anton Lundmarks till Forsbacka.

I januari 1914 flyttade Lars Lundmark till Malmberget och var verksam som gruvarbetare. 1917 återvände han hem till Forsbacka, Skellefteå. 1921 vigdes han med Jenny Elisabet Sjöman född 1890-02-12 i Högnäsfors, Skellefteå. Hennes föräldrar var f.d. fältjägaren och bonden Per Andersson Sjöman samt hans andra hustru Amalia Lindqvist. I Lars och Jennys äktenskap föddes fyra barn. Jenny arbetade en tid som piga hos sin syster Ida och hennes make Lars Anton Marklund i Högnäsfors. 18 år gammal reste Jenny till Bastuträsk för att lära sig sy hos skräddarmästare Brännström. När hon var färdigutbildad herrsömmerska färdades hon byarna runt för att sy. Jenny Sjöman blev ett välkänt namn i gårdarna runt om i bygden. Efter sitt giftermål blev hon bosatt i Forsbacka, där fortsatte hon att sy. Långt efter detta kom fortfarande folk till henne och ville ha hjälp av sömmerskan. Hälsans gåva hade hon haft hela sitt liv och var därför den Gud tacksam som hon tjänat sen ungdomen. Förutom att sy ägnade hon sig åt att sköta hemmet och barnen.

Lars Lundmark var kraftverksarbetare och uppförde familjens gård i Forsbacka som senare övertogs av yngste sonen. Lars avled i hemmet efter en tids sjukdom den 13 april 1955, 71 år. Jenny somnade in på Skellefteå lasarett 15 maj 1974, 84 år.

Idag när det är Släktforskningens dag ska ni naturligtvis ägna er åt släktforskning. Kanske inte bara letandet i kyrkböcker och andra arkivhandlingar utan också lyssna på föredrag, lära er nytt, få hjälp med era problem och dela med er av det ni själva kan. Nu när släktforskarföreningarna runt om i landet inte kan ha öppet hus så kan vi i stället mötas digitalt.

Jag är föreningsmänniska och med i flera släktforskarföreningar, både där jag bor och där jag har min släkt, vilket aldrig sammanfallit. Ni som ibland läser mina blogginlägg vet att jag har mesta delen av min släkt i Halland och där har Hallands Släktforskarförening den här helgen fri tillgång till databasen Hallands befolkning. Så är det nog på en del andra håll också, tror jag.

Här får du veta mer om vad som händer idag och i helgen.

Årets tema är "Samhällets skuggsida i arkivens ljus" vilket t ex kan innebära både fängelsearkiv och hospitalsjournaler. En hel del är digitaliserat, framför allt fängelsearkiv (mest hos Arkiv Digital), annat får man beställa kopior av från landsarkiv och regionarkiv.

Många av oss som släktforskar hoppas nog på att hitta någon fängelsekund bland våra gamla släktingar, eftersom det är lite extra intressant. För något år sedan hittade jag en man, gift med min farfars syster, som i början av 1900-talet fick fängelsestraff för bedrägeri. Min morfar satt också i fängelse några veckor på 1920-talet, han hade brutit mot den lokala fiskestadgan. I övrigt är det mest skötsamma bönder och torpare i min släkt.

Men så i höst upptäckte jag något jag aldrig väntat mig. Ett mord i släkten. En bror till en av min mammas anor mördade en ingift kvinna i min farmors släkt. Som tur var hände detta så länge sedan som 1668, men förskräckligt ändå, så klart. Något fängelsestraff blev det inte på den tiden, då hade vi ju dödsstraff.

Släktforskning är ju fantastiskt. Ju mer man håller på desto mer hittar man, och aldrig tar det slut...

En arbetarefamilj med fyra släktled samlad någon gång kring förra sekelskiftet i Söderfors. Bilden finns i boken Arbetets söner som digitaliserats av Projekt Runeberg. Men vilka är detta? Någon som känner igen familjen? Jag är inte släkt med dessa men är ändå nyfiken.

Att botanisera I lådor med diverse innehåll är ganska roligt och ibland dyker det upp saker som inte förväntas. Det är det oväntade som gör tittandet lite extra spännande, för hur mycket man än funderar i förväg så kan man ju inte komma på det oväntade, för då är det ju redan väntat.  Likadant kan det vara när man tittar i en tidning och en bekant dyker upp, tänk jag visste inte att han eller hon sysslade med det som beskrivs, vilken härlig känsla att få ny kunskap.

Likadant är det ju för oss som håller på med olika former av släktforskning, det händer att mitt ibland allt det man förväntat sig att det dyker upp något som inte borde vara där eller kanske kan vi säga att det är som med lådan, botaniserande visar på något oförväntat.

Jag satt nyss med ett album, 120 år gammalt, med namnet på min hustrus mormor på insidan av pärmen. Årtalet anger att hon är 16 år när hon skrev sitt namn. Det är som så ofta en utmaning med bilder på personer som levde då, för inte så länge sedan, men ändå är namn och platser ofta bortglömda. Att många av korten visar bekantskapskretsen blir klart när sida efter sida visar på människor i samma ålder som den som skrev sitt namn i albumet. Just då var det självklart att hon överst på sidan tre bodde i grannbyn och sällskapade med den unge mannen i soldatuniform längst ner på sidan fem. Att de sju som finns på uniformsbilderna har samma frisyr och ser nästan likadana ut gör det inte så lätt att förstå vem som är vem.

Herman Leander Karlsson. Foto i författarens ägo

Som tur är finns det några blyertsanteckningar, så en syster och en bror går det att få fram, och att några kort till nog är de som finns på familjebilderna från senare i livet gör att några till kort kan vi identifiera. Ju längre bak vi kommer i albumet, desto äldre blir personerna, det kommer ett bröllopsfoto med ägarinnan som brud och därefter kommer det ett till och sedan ytterligare några. Går det att hitta brudparen om vi tittar på korten från tidigare år. Kanske, kanske är det någon som påminner om en tidigare bild, men de verkar så lika varandra de unga flickorna och pojkarna så det blir bara gissningar.

På en av pojkarna finns förnamnet inskrivet och sedan, med en annan penna, har det skrivits till att han gift sig med Hulda Asp. Äntligen ett efternamn, även om det inte det ovanligaste. Att albumet kommer från min frus sida gör att det tar ett tag innan funderingarna kommer in på rätt spår. Har inte jag det namnet hos mig, är det inte min morfars syster som han gifte sig med. Koll i släktforskningsprogrammet och nog är det så. Det blir genast roligare att titta i albumet för nu kanske det finns en bild på Hulda också, men hur ska jag veta det. Jag har ju ingen bild på henne sedan tidigare så det är inte lätt att leta och om Herman är en av brudgummarna på korten så hittar inte jag honom i alla fall.

Men visst är det en liten ljusglimt att hitta det oförväntade, det blir inte lika fantastiskt som att hitta nya familjemedlemmar, men ändå. I just det här fallet så får jag fundera på en om jag ska använda ett verktyg som inte är helt nytt men som kan ge nya kunskaper. Att det finns program för ansiktsigenkänning vet jag, men nu måste jag plugga på lite och se vad som kan användas. 

Har du använt sådana program och har du något spännande att berätta?

God fortsättning på det nya året till alla!

När jag för några dagar sedan insåg att det var dags att börja blogga igen, tvekade jag mellan några 'svaga' uppslag och vände sedan uppochner på en liten burk med kladdlappar som jag har. Det är inte klokt så många små lappar man kan pressa ner i en enda liten burk! Förutom e-adresser och telefonnummer till diverse släktforskare och andra viktiga personer, hittade jag också åtskilliga utkast till tidigare bloggar, och en hel del annat smått och gott.

En lapp hade dock hamnat fel: det stod 'grillad paprika, lök, tomater' på den, så den bör nog ligga i kartongen med 'lösa recept'....  

Sedan hittade jag två stycken underligheter funna i kyrkböckerna:

Det första var en liten gosse som föddes i Kalmar län i början av 1800-talet och fått förnamnen Anders Gabriel Montezuma.... Montezuma??? Jo, jag minns att jag tittade en extra gång. Förklaringen var nog att gossens pappa var sjökapten till yrket.En vild gissning är att han seglat på Mexiko, eller i alla fall någonstans i närheten. 

Det andra exemplet på lappen minns jag faktiskt ännu bättre. Det var så långt tillbaka som på mikrokortens tid, då när man satt i Lilla salen på Riksarkivet Marieberg. Jag var där för att uppdragsforska för föreningens räkning, och hittade en notis som jag såg mig nödsakad att kontrollera med vakthavande att jag läst rätt. Jag minns inte nu vilken församlings födelsebok jag läste i, men födelseplatsen minns jag: Atlanten! Vakthavande var ense med mig; det stod verkligen så. Jag minns att hon som vaktade tyckte detta var så pikant att hon tog en kopia av upgiften. Förklaring infann sig: även denna gång var en sjökapten skyldig, och han hade tagit med sin fru på resan. Det bar sig inte bättre än att barnet anlände före hemkomsten, och då blev det som det blev... 

Sedan hittade jag ett paket med amerikanska tuggummin. Aha, det förklarar kaneldoften!

På flera lappar står det 'Enånger gamla kyrka'.  Ack ja, den ska vara en sevärdhet, och när jag och min snälla syster, som kör bilen, var norrut för ett par år sedan, skulle vi bese denna kyrka. Den var svår att hitta, och när vi kom dit, mitt på blanka öppettiden, var kyrkan stängd! Jag blev uppbragt och ryckte nog lite hårdhänt i dörrarna, men vad hjälpte det. Senare, när vi kommit hem, insåg jag att vi tagit fel kyrka och istället kommit till den nya kyrkan i Enånger. Så där kunde jag ha stått och bankat på dörren till döddagar....  Vi har ännu inte lyckats komma till gamla kyrkan i Enånger, men det ska väl bli av någon gång det med. Kanske bäst att behålla lappen i alla fall. 

Avslutningsvis ber jag att få påminna er alla om att det är Tulpanens Dag på fredag 15/1!

Bilden: Ett alldeles eget lappberg... Foto: författaren

Oskar Forsberg med sin första hustru Tekla Zakrisson. Vigda 1918. Fotograf: Ebba Lagergren. Privat bildsamling. Johan Oskar Forsberg föddes 1895-08-23 i Kvarnfors, Jörn som äldst i en syskonskara på elva barn till Johan Anton Forsberg och hans hustru Hulda Margareta Enqvist.

Redan som väldigt ung visade Oskar intresse för yrket som handelsman. Han skaffade sig en bil, vilket inte var vanligt på den tiden för en man i hans ålder. Han åkte omkring och köpte upp bland annat hundskinn.

Han gifte sig vid 22 års ålder den 31 mars 1918 med Tekla Johanna Zakrisson, barnfödd i Tjärnliden, Jörn 1895-05-03. Hennes föräldrar var Olof Zakrisson och hans maka Kristiana Andersdotter.

Oskar och Teklas äktenskap varade inte länge. 3 september 1918, cirka fem månader efter vigseln, avled Tekla i sviterna av lunginflammation och blödning efter förlossning som det står i död- och begravningsboken. Dagen innan hade makarna blivit föräldrar till en son, Johan Edgar, som dog samma dag som han föddes. Vilken tragedi det måste ha varit för Oskar, eller "J.O." som han också kallades, att förlora både sin son och maka på två dagar.

18 oktober 1925 gifte Oskar om sig med Alma Kristina Johansson född 1898-04-22 i Storselet, Kågedalen. I början av 1920-talet idkade Forsberg under något år linjetrafik i Kågedalen. Vid samma tid bosatte han och Alma sig i Jörn där de bodde fram till 1926 när de flyttade till Strömfors, Boliden där de uppförde en gård och öppnade en livsmedelsaffär. På övervåningen bodde familjen Forsberg som med tiden utökades med tre flickor och en pojke. Dessutom tog familjen hand om en fosterflicka. På vindsvåningen inreddes också en lägenhet. Den nedre våningen bestod av butikslokal, kylrum för kött- och charkvaror, lager samt kontor. I affären såldes alla slags specerier samt färskt kött från det egna slakteriet. Vid sidan av arbetet med livsmedelsbutiken bedrev J.O. lastbilstrafik i stor omfattning. Under den första tiden som handlare i Strömfors hade Forsberg en mindre lastbil, som var tillåten på landsvägen till Skellefteå. Vägen var på 1920-talet både smal, krokig och backig. Det berättas att Oskar startade tidigt på morgonen med lastbilen för att vara framme hos grossisterna i Skellefteå då de öppnade sina lager. Han lastade varorna och mitt på dagen var han tillbaka i Strömfors. Om det behövdes kunde han hinna med två sådana resor på en dag. Forsberg levererade också varor från grossisterna till andra handlare i bygden.

I slutet av 1930-talet byggde Forsberg ett nytt slakteri på en tomt mittemot livsmedelsaffären. På den tomten hade tidigare funnits bostadslänga med verkstadslokal. Det användes sen som garage till Oskars lastbil som under andra världskriget var utrustad med gengasaggregat. En gång när bilen skulle startas fattade den eld och huset brann upp.

Cirka 1964 sålde Oskar Forsberg affärsverksamheten. I närmare 40 år hade han bedrivit affärsverksamhet i Norra Strömfors. Den drevs vidare i några år med ny ägare innan den lades ner för alltid. Slakteriet hade dessförinnan upphört sedan lång tid. Det revs och byborna ordnade en lekplats på den tomten.

Forsberg var med och startade Bolidens köpmannaförening, i vilken han bland annat hade varit styrelseledamot. I yngre år tillhörde jakt ett av hans intressen. Som person var J.O. pratsam och glad. Långt upp i åren var han fortfarande ungdomlig och spänstig. Han var också kristligt intresserad.

Alma skötte hemmet och familjen vilket hon med kärlek, arbetsamhet och kunnighet utförde på ett bra sätt. Hennes hobby var handarbete. Fru Forsberg var en gladlynt och hjälpsam kvinna. Johan Oskar Forsberg somnade in 3 april 1972 på Skelefteå lasarett, i en ålder av 76 år. Hustrun Alma gick bort 24/8 1964 på lasarettet i Skellefteå.

Ett program som jag rekommenderar att du lyssnar på är Språket i P1. Senaste avsnittet handlar om namn, namnskick och namngivning under historisk tid. Eller snarare under "släktforskningstid", dvs från 1600-talet och framåt. Det handlar både om efternamn och förnamn, om patronymikon och familjenamn, om att man använde få och därför mycket vanliga namn förr och varför vi fick mer fantasifulla namn i slutet av 1800-talet. Mycket intressant!

Ett av de mer ovanliga namn jag sett i slutet av 1800-talet är Vindicia. Karolina Vindicia i Västrum hade en syster som hette Lucia Augusta, född på Luciadagen 1875. Bildkälla: Arkiv Digital.

Namnskicket var ju ganska annorlunda förr, som ni släktforskare märker. Dels att man hade ganska starka normer för att uppkalla barn efter förfäderna och i vilken ordning, och att man därför hade ganska få namn att variera med. Hur många Anna Persdotter eller Olof Persson har du i ditt släktträd? Jag har fem av varje (syskon oräknade). I programmet nämns en detalj som jag funderar på om det stämmer, nämligen att första dottern fick namn efter farmor. Jag har för mig att traditionen var att ge äldsta dottern namn efter mormor.

Och så det här att flera namn som vi idag ser som unika, då sågs som varianter på samma namn. Man skiljde oftast inte på namnen Karin, Kajsa och Katarina utan en flicka som döpts till Katarina kan senare i livet kallas både Karin och Kajsa. Ingar, Inger, Ingrid och Ingjerd ansågs som samma namn. Peter, Peder och Per var också samma namn, liksom Jan, Jaen, Johan, och Johannes. Det finns många exempel på detta.

Här finns en namnlista för normering av namn.

I programmet talar man bl a om naturliknande svenska efternamn och som tydligen inte är så vanligt i andra länder. Almqvist, Strömberg, Lindgren, Rosenqvist, Ekberg m fl liknande namn. Och namn som kommer av platsnamn, som Wilensjö från byn Vilebo, Forsberg från Forserum, Boman från Botorp osv. I min släkt finns nästan inga sådana namn, utom ett. Namnet Lundin från gården Lunden i Lindome socken. De andra enda efternamnen som inte är patronymikon är soldatnamn: Dahlberg, Näsman, Roth, Lind och Forsberg. Min man har en soldat som hette Hwirfvel i efternamn. Vad tror du han sysslade med? Jo, visst var han trumslagare.

Min farfars morfars far hette Nils Näsman och var båtsman i Bohusläns andra båtsmanskompani. Bildkälla: Riksarkivet.

I mina barns fars släkt finns ett fint gammalt gotländskt gårdsefternamn, Lavergren. Barnens farmors farfars far Georg Mattias Lavergren tog det namnet tillsammans med några syskon när han blivit vuxen. Han föddes på gården Lauritse i Ljugarn 1827. Det var hans mor Greta Olofsdotters föräldragård. Hans far hette Jakob Persson Bandelin och kom från Fröjel. Lavergren är ett vackert namn och finns fortfarande kvar i släkten.

Familjen Lavergren på Lauritse gård i Ardre socken. Georg Mathias Lavergren är mina barns farmors farfars far. Bildkälla: Arkiv Digital.

Så har vi gått in i ett nytt år, ett år som vi inte vet mycket om än. Vi får hoppas att det får en annan utveckling än föregående, även om inte allt var dåligt förra året.

Kan nog önska mig bättre väder också, där jag bor har det inte varit många solminuter senaste månaden, avsaknad av dagsljus gör att jag funderar på om jorden hittat på något så att vi hamnat i polarnatten. Fast hade vi tippat lite så hade det nog inte varit så erbarmerligt regnigt och grått, då hade vi kanske haft snö som lyst upp. Eftersom det inte lockar att vara ute, så får jag sitta inne och använda tiden till något vettigt, om nu letande efter anor och försvunna kopplingar är så vettigt.

Jag har tittat på en del gamla efterlysningar på Anbytarforum, intressanta trådar, det enda tråkiga är att nästan alla fått ett svar, så när jag kommer till slutet på inläggsraderna så finns det inte mer att tillägga. Fast ibland så reagerar jag på att det refereras till konstiga källor, och att de som skrivit inte letat överallt.  Det finns ju en del index och liknande som kan hjälpa till, inte för att de är originalkällor, men som stöd. Men det kanske är lite sent att lägga in de kommentarerna när jag ser att tråden avslutades med ett godtagbart svar hösten 2003. Det känns nästan som att finns utrymme för en ny typ av arkeologi, kan kalla den informationsarkeologi. Gräva upp gammalt och försöka se vad det var förr, när det skrevs, och hur vi skal tolka samma sak utifrån den referensram vi har idag. Blir lite svårt att få med titeln i de rutor man ska fylla i till försäkringskassan och andra institutioner som vill ha med titel, informationsarkeolog med 20 tecken, får den plats?

Inom andra delar av de kommunikationskanaler (ett långt ord till) som vi använder idag, så är de olika facebook-grupperna roliga att titta i. Inte finns det möjlighet att gå tillbaka särskilt långt, som det finns i Anbytarforum, men det kommer en del roliga utmaningar och det finns även många intressanta svar. Det är ju inte bara släktforskning som det skrivs om, men om vi håller oss till det så är utbudet stort. Jag håller speciell koll på några grupper eftersom jag är administratör för dem, och även om inte alla kommentarer läses så blir det mesta läst och ibland så måste jag bara hoppa in. Det kan vara allt ifrån att försöka peka orimligheter i helt tokiga uttalanden till att försöka hitta lösningar på kluriga problem. Många av frågeställningarna känner jag igen från mitt egna letande, men ibland blir det svängningar både hit och dit. Inte minst gäller det när vi kommer till letandet efter de som emigrerat eller när andra letar efter sina rötter i det forna fäderneslandet.

Fri bild John Towner Unsplash

En del av de trådar som finns känns som de kunde vara underlag till en bok, andra har en del pikanta inslag som förgyller tillvaron. Är det inte förskönande omskrivningar om den egna bakgrunden, där naturligtvis kungligheter alltid spelar en stor roll.  Det finns mycket annat att antingen hålla tyst om eller ändra helt. Inte minst åldern varierar av olika anledningar, ibland bland blir en människa äldre, ibland yngre. Häromdagen så dök den unga vackra fruns verkliga ålder upp, och visserligen är inte åtta år så mycket, men skillnaden på 32 och 40 kan ju vara viktig att veta om man ska vara säker på rötterna.

Att DNA har en påverkan vet vi och när det gäller att hitta kopplingar mellan kontinenter så blir det än mer uppenbart hur en del gjort allt för att dölja sin bakgrund, ibland är bigamister vi ser, andra har rymt från en trasig miljö som man inte är stolt över eller rent kriminella handlingar som ligger bakom de nya uppgifterna man lämnar. Men många gånger beror de olika uppgifterna på språkförbistring eller helt enkelt på att det inte var så viktigt att veta när man var född, så det väl bara att hitta på något. En matchning på en DNA-lista som ser så lätt ut, kan bli svår att hitta. Fast det är ju likadant i Sverige, inte minst med de många fäder som inte är de man tror, utan verkligheten visar att det måste vara någon annan.

Nu hoppas jag på lite bättre väder så jag kan komma ut och släppa en del av de funderingar som dyker upp när datorn är alltför lättillgänglig, kan nog vara bra för både mental och fysisk hälsa. Så en fin soluppgång och en bra fortsättning önskar jag just dig!

Celina och August Burman. Privat bildsamling. Okänd fotograf. Nils August Burman föddes 19 mars 1885 i Ljusvattnet, Burträsk som enda barnet till bonden Samuel Burman och hans hustru Anna Carolina Lindström. August tillhör den så kallade Zakris-släkten från Ljusvattnet och var hela livet sin hemby trogen.

I sin ungdom var August en idrottsman av hög klass. Han segrade i flera sprintertävlingar. Mjuk och smidig var det en relativt enkel match för honom att lyfta en 100 kg:s mjölsäck från golvet och lägga den på ryggen. Försök själv så får ni känna hur pass lätt eller tungt det är. (Undertecknad har inte försökt men kan tänka mig att det nog inte är så enkelt).

I början av juli 1916 vigdes han med sin hustru Hulda Celina Viklund född 1896-04-08 i Fisktjärnliden, Burträsk. Hon var näst äldst i en syskonskara på tio barn. Hennes föräldrar var Per Anton Viklund och Hulda Kristina Nyström.

August och Celina övertog hans faders hemman som de brukade fram till 1941 när de sålde det. Innan dess hade åtta barn fostrats i hemmet. De behöll en gårdstomt på vilken de uppförde bostadshus, där familjen vistades och hade det bra.

Hösten 1944 gav sig August ut på äventyr och en upptäcktsresa. Målet var de skånska betfälten. Från denna resa kunde han livfullt och målande beskriva en betplockares vedermödor, glädjeämnen samt övriga intryck från turen. Att han gav sig iväg visade ju på att han var ung i sinnet trots att han hade lagt de tuffa åren bakom sig. En optimistisk och ljus syn på livet hade han.

"God och glad ska människan vara" heter det ju. Burman hade tagit fasta på detta. Genom hela livet hade han haft ett glatt och jämnt humör. Som granne och medmänniska var Burman den bästa tänkbara. Ingen kunde påstå sig att inte ha blivit vänligt och humant bemött av honom. Med säkerhet kan det sägas att han saknade ovänner. Han var en mycket trevlig och social person, han talade aldrig illa om någon, ej heller blandade han sig i andras göromål. August var en god berättare som lätt och ledigt kunde underhålla besökare. Burman avled i sitt hem 15 november 1961, 76 år gammal.

Celina växte som tidigare nämnts upp i Fisktjärnliden, i en liten stuga där hon bodde med sina föräldrar och syskon. Tidigt fick hon lära sig arbeten i alla slags former, inom jordbruket samt hem och hushåll. Hon hade en aldrig sinande arbetsförmåga. Som hobby tyckte hon om att sy. Hon var en duktig sömmerska och sydde inte bara å familjens vägnar utan även åt andra. Hennes flinka fingrar skapade flertalet fina klädesplagg och vid symaskinen kom hon till rätta. Denna sidosyssla resulterade i att hon började att beställa hem tyger m.m. från olika firmor och sälja varorna. För henne blev det ett dominerande intresse och ett inkomstbringande sådant. Inte alla hade kunnat göra så mycket av den flyende tiden som hon. Tyvärr försämrades hennes hälsa med åren vilket gjorde att hon nu inte kunde prestera vad som förut varit en bagatell för henne. Liksom sin make var hon trevlig och gladlynt som person, varför hon aldrig hade haft svårt för att skaffa sig vänner.

På grund av försämrad hälsa flyttade hon till ena dottern i Bastuträsk 1962. Celina hade varit sjuk i cirka tio års tid och på Umeå lasarett somnade hon in söndagen 13 oktober 1963, i en ålder av 67 år.

Nytt år, nya möjligheter. Eller hur? Även vi som släktforskar kan ju se framåt fast det vi sysslar med tillhör historien.

Det verkar som om många fler har börjat släktforska nu under coronatid och ofrivillig isolering. Vilken sysslsättning kan vara bättre i dessa tider? Börjar man leta efter släkten och kanske börjar med att googla och får träffar i redan existerande släktträd, då är det förstås lätt att bli ivrig.

Något jag önskar inför det nya året är att fler släktforskare ska kritiskt granska funna uppgifter och kontrollera själv i kyrkböckerna. Då skulle många fel som sprids på nätet försvinna. Dessutom är det ju så roligt att upptäcka själv och se vad som faktiskt skrevs av prästen för tvåhundra år sedan.

Ett exempel: För ett tag sedan höll jag på med en släktutredning åt en kund. En kvinna i den släkten uppges i flera släktträd på nätet ha dött ett visst datum 1758, något jag upptäckte när jag googlade henne. Men när jag kollar i kyrkboken finns hennes död inte inskriven 1758, däremot på rätt datum 1759. Det var inte att hon dött 1758 och begravts 1759.

Jag tror mig förstå hur det har gått till. Den äldsta träffen är i en diskussion på Anbytarforum i början av 2000-talet, där en släktforskare har angett årtalet 1758. Inget konstigt med det, att skriva en siffra fel är lätt hänt, det gör vi nog alla ibland. Det är dessuom lätt att missa sina egna fel när man korrekturläser, jag som skrivit vet ju vad det ska stå. Problemet blir när den felaktiga uppgiften förs vidare utan att ha kontrollerats. I flera (3 eller 4, om jag minns rätt) släktträd på nätet finns 1758 kvar som dödsår och det är ganska uppenbart varifrån uppgiften kommer.

Jag ska inte kasta sten i glashus och klandrar ingen, jag vill bara uppmana var och en att kontrollera själv. Givetvis gör jag också fel ibland. Misstolkar det jag ser i kyrkböckerna, tar fel på person eller helt enkel blandar ihop siffror. Vid en dubbelkoll upptäcker jag det förhoppningsvis. Jag vet t ex att jag i en artikel för flera år sedan skrev 1746 i stället för 1764, som var det rätta årtalet. Det som publicerades på nätet kunde jag rätta, men inte i den tryckta tidningen. I en släktutredning för ett antal år sedan tog jag fel på ett par personer med samma namn och födda i samma by samma år och det dröjde ett par generationer innan jag insåg att det var fel. Gör om, gör rätt! Så jag har full förståelse för att det kan bli fel ibland. Till och med prästerna tog fel ibland och blandade ihop olika personer. Det har jag bloggat om här och här.

Men om vi alla anstränger oss lite extra och går till kyrkboken och kontrollerar de uppgifter vi hittar på nätet, så tror jag mycket skulle vara vunnet. Det är min uppmaning för 2021.

En invändning från den som nyss börjat släktforska kan vara att det är svårt att läsa i de gamla kyrkböckerna. Och visst är det så, handstilarna varierar och en del noteringar ser mer ut som ett slarvigt korsstygnsbroderi än läsbara bokstäver. Men övning ger färdighet, jag lovar. Tar du dig tid att följa de gamla släktingarna i kyrkböckerna, då kommer du också att med tiden bli allt bättre på att läsa och tolka äldre handstilar. Det behöver nötas in. Det är en av de stora belöningarna av släktforskningen, att man tillägnar sig både ny kunskap och ny kompetens. Är det alldeles omöjligt, då finns det många andra mer erfarna släktforskare att fråga, både på Anbytarforum och i Facebookgrupper.

Visst kan en del kyrkböcker vara svåra att läsa, som här ett uppslag i C:1 1688–1763 i Fru Alstad socken i Skåne, som kanske verkar svårläst för den som nyligen börjat släktforska. Men ju mer du tränar desto bättre går det. Bildkälla: Arkiv Digital.

Andra kyrkböcker är desto mer lättlästa. Här är det födelseboken från Veberöds socken i Skåne, där Hanna föddes 1853. De flesta av er kan nog läsa att det står att hennes föräldrar är torparen Per Persson på nr 22 Veberöd och Kjerstina Jönsdotter. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag är väldigt glad över detta ökande intresse för släktforskning. Många fler som delar mitt intresse och det ökar också efterfrågan på tillgängliga arkivhandlingar och register. Mer och mer blir möjligt för oss att söka information från, gratis på Riksarkivet eller mot abonnemang hos Arkiv Digital. Fler aktörer finns också, och alla bevarade svenska kyrkböcker som inte berörs av den allmänna sekretessen på 70 år är numera digitaliserade. Det betyder inte att det bara är att slå upp rätt sida i en kyrkbok och direkt hitta dina gamla släktingar, ibland är letandet mödosamt och tidskrävande. Men spännande och intressant. Så ta dig ner i kyrkböckernas värld, om du inte redan gjort det.

Jag har haft förmånen att få sitta med en person som är mig hyfsat närstående och tittat på på hur släkten ser ut. En släktforskning där vi tillsammans vävt ihop arkivuppgifter med utdrag ur brev, dagböcker och foton. Ibland har vi fastnat och fått leta i olika skrymslen och vrår, för att se om vi kommer vidare och hur. Ibland har det tagit stopp, utan att vi hittat någon utväg och det är ju sådant allas som släktforskar får uppleva. Så det här låter ju som en helt vanlig upplevelse, knappast värt att lägga som grund för årets sista blogg, inte för någon nästa år heller om vi ska fundera framåt.

Varför då nämna detta? Det får du veta om du läser lite till.

Fri bild Evan Dennis Unsplash

En dag kom vi att tala om olika DNA-tester och hur man ska gå tillväga. Jag har ju varit inblandad i det här med DNA i mer än tio år och borde kunna guida nästan vem som helst, men vi vände lite på det och kom överens om att jag ska vara tyst så får vi se vad jag kan bli övertalad till. En prövning i sig att vara tyst, speciellt när det gäller ett ämne som jag brinner för, men det kan vara intressant med att prova.  Det tog ett tag, sedan fick jag veta hur det ska gå till, börja med Ancestry, för över til andra och strunta i tester för Y och mtDNA, för de ger inget. Förmodar att många känner igen sig.

Innan det blev aktuellt med att köpa tester så fortsatte vi med vårt letande, vi tittade på olika program och ett blev valt, vilket kan faktiskt kvitta i just detta sammanhang. Vi fortsatte lägga vårt pussel och jag fick lägga band på mig för att inte styra för mycket. Vi kom ett antal generationer tillbaka och det var en ganska märklig samling människor vi lärde oss känna. De flyttade knappt, antalet socknar som behövdes användas i programmet var få, samma sockennamn återkom hela tiden. Vi gick längre tillbaka och det var likadant, del av Västmanland och del av Uppland. Socknar som hängde ihop och där de giftermålssugna inte rörde sig långt. Fast det var inte många gemensamma beröringspunkter mellan släkterna, de gamla buden om att att det bör vara mer än fyra generationer mellan kopplingarna tycks ha följt med från medeltid tills ganska nyligen.

Med tanke på DNA-råden vi skulle följa så tittade vi efter alla som rest iväg, för emigranter har alla har vi lärt oss. Men ju mer vi letade desto mer konfunderade blev vi. Vi gick tillbaka och fyllde i de rutor vi kunde, och på samma sätt som vid kriminalundersökningar vände vi på det och gick framåt. Vissa barnkullar var stora, men ibland var det nästan tacksamt att alla inte gifte sig och bildade nya familjer. Tänk att i en familj fanns det 12 syskon och ingen förde arvet vidare, åtminstone inte vad som finns noterat i arkiven. Andra var desto mer produktiva, så det blev en hel del att kolla. När vi sedan ansåg oss ha tillräckligt med material, och hamnat tillräckligt nära i tid för att få med emigranter så kunde vi konstatera att de totala antalet var en, en enda man hade emigrerat. Man må undra hur det gick till, men det är i alla fall så som det ser ut för oss.

Med en emigrant så kom frågan upp hur många som kan finnas i de amerikanska registren, hur många hade han lämnat efter sig. Svaret tror vi finns i de uppgifter som säger att han gifte sig på gamla dar och dog utan arvingar, åtminstone genetiska sådana.

Så hur gick det ned DNA-testerna, vad blev resultatet. Det får vi återkomma till senare, något måste vi ha kvar till nästa år. Ett år som vi hoppas blir bättre, även om detta år innehöll höjdpunkter som att jag fick utmärkelsen Årets Eldsjäl av Sveriges Släktforskarförbund, men i övrigt så har det varit lite ensamt.  Så, som sista ord detta år, önskar jag alla ett

Gott Nytt År.

Det blev en vit jul i år. Eget foto. Snölandskap i juletid. Eget foto.

Nu börjar året att närma sig sitt slut. Endast några dagar kvar innan detta på många sätt konstiga år är över. Vi får blicka framåt och hoppas på ett bra år 2021. Det kan ju knappast bli sämre än det snart gångna året. 

Julen var stillsam för min del. Jag firade hos min syster och hennes pojkvän, det var bara vi tre. Vanligtvis brukar vi vara minst tio personer på julafton men så blev det inte nu av förklarliga skäl. Hoppas att vi kan återgå till någorlunda "normalt" julfirande nästa år. 

Jag vill tacka alla er läsare för detta år så ser vi fram med tillförsikt mot nästa år. Åtminstone jag gör det. Jag önskar er ett gott slut på detta år och ett gott nytt år! 

Bästa juldagen i år blev lillejulafton. Då träffade vi barn och barnbarn. Jag har två söner, båda är gifta och har barn och bor i Stockholm. Jag har fem barnbarn mellan sju och fyra år. I onsdags träffades vi allihop i ett naturreservat som heter Rösaringsåsen. Det ligger i Låssa i Upplands-Bro och är ungefär halvvägs mellan Västerås och Stockholm. Ett bra sätt att träffas i dessa coronatider. Vi höll avstånd och var utomhus hela tiden. Jag fick ny energi bara av att träffa dem, att få se mina barn och barnbarn och kunna prata med dem.

Rösaringsåsen visade sig vara ett perfekt ställe att träffas på med leksugna barn med spring i benen. Det här är ett område rikt på fornfynd och inom reservatet finns både gravrösen, en husgrund från 800-talet och en gammal processionsväg. Den vägen leder fram till en forntida labyrint. Mycket intressant och givetvis pratade vi mycket om historia. Läs om Rösaringsåsen.

Den gamla processionsvägen går rakt fram genom skogen i 540 meter. Eget foto.

Vid processionsvägens slut finns en öppen plats med gravrösen och en forntida labyrint. Här fick vi en fin stund i solskenet dagen före julafton. Eget foto.

Julafton var alla hemma hos sig och firade jul.

För att komma till Rösaringsåsens naturreservat passerar man Låssa kyrka. På hemvägen stannade vi till där, maken och jag. En släktforskare tar väl alla tillfällen i akt att se sig om på en kyrkogård... Den vackra lilla kyrkan ligger fint i den nedgående vintersolens ljus. Delar av kyrkan är från medeltiden och den var från början patronatskyrka till Säbyholms gods alldeles i närheten. Läs mer på Wikipedia.

Låssa kyrkogårdsmur har en stiglucka med grindar. Eget foto.

På Låssa kyrkogård finns ett gravkor för släkten Sparre. Eget foto.

I graven som är omgärdad med staket vilar brukspatronen Andreas Hebbe, död 1825, och hans hustru Anna Catharina Timm, död 1820. Gravstenen i förgrunden gäller Dagmar Tamm, 1903-1995. Eget foto.

En del äldre gravar är bevarade men det stora flertalet gravar verkar vara mer nutida. Alldeles intill södra väggen finns de inhägnade gravarna för brukspatronen Andreas Hebbe, född 1734 och död 1825, och hustrun Anna Catharina Timm, född 1759 och död 1820. Andreas Hebbes far Christian Hebbe var invandrad från Greifswald i Tyskland till Stockholm. Andreas verkar ha varit yngst av fem bröder. Han gifte sig 1777 med Anna Catharina Timm men några barn fick de inte. De bodde på Ådö slott i dåvarande Låssa församling (numera är den sammanslagen med Bro församling) men ägde också flera bruk och andra gods. Anna Catharina var född på Semla bruk. Hennes mor Emerentia Sofia Barchæa kom från Skerike här vid Västerås, där Anna Catharinas morfar var kyrkoherde. Läs mer om Andreas Hebbe och Anna Catharina Tamm på släktforskaren Mattias Lomans hemsida.

Hanna Gerlofssons grav. Eget foto.

En mer anspråkslös grav är Hanna Gerlofssons från 1918. Hanna föddes 1881, hennes mor Carolina Charlotta Fagerström var då ogift dotter till en torpare i Svartkärret i Låssa. 1887 gifte modern sig med statdrängen Carl August Marmlund och Hanna fick senare styvfaderns efternamn Marmlund. Kanske var Carl August hennes far, men det vet jag inte. I slutet av 1890-talet var Hanna piga hos inspektorn på Säbyholm och sedan hos ingenjören Klas Adolf Tamm på Ådö slott, som alltså måste vara en sentida släkting till förra slottsfrun.

1903 gifte Hanna sig med Gustaf Adolf Hjalmar Gerlofsson på Ljusterö. Han var född 1877 i Gladhammar i Småland, den församling jag själv bodde i när mina barn var små. Han föddes på gården Bergebo, närmaste granne till den gård där vi bodde 1984-1994. Världen är sannerligen liten ibland...

Gustaf Adolf Hjalmar Gerlofsson var bonde på en gård som hette Ström på Ljusterö. Under sitt 15 år långa äktenskap fick makarna sju barn. Den yngste föddes den 16 oktober 1918 och en vecka senare, den 24 oktober blev Hanna ett av tusentals offer för spanska sjukan i Sverige. Hon blev 37 år. Att hon dog på Ljusterö men begravdes hemma i Låssa förklarar varför maken inte är med på gravstenen.

Maria Engströms grav. Eget foto.

Den 23 februari 1898 dog Maria Engström, hustru till statdrängen Karl Gustaf Engström på Toresta herrgård i Låssa socken. Hennes gravsten finns på norra sidan om kyrkan och på den står det "H. H. Vår älskade moder Maria Engström *18/12 1838 †23/2 1898 samt fader C. G. Engström" följt av faderns födelse- och dödsdatum. H. H. är förkortning av "Här hvilar". Att Maria står överst beror förmodligen på att hon dog först. Det vanliga är annars att mannens namn står överst på gravstenar. Kanske var Maria mer älskad av sina barn än deras far var. De kan ha rest stenen efter hans död 1920, det verkar nästan så eftersom texten är lik trots att det är 22 år mellan deras död.

Enligt husförhörslängderna var Maria född den 18 augusti 1838 och inte i december som det står på gravstenen, och hon hette Kindberg i efternamn. Hon är en av de många som bara fått Stockholm som födelseort när hon flyttat ut på landsbygden så vilken församling hon var född i kan man fundera på. Maria och Carl Gustaf fick fyra barn, tre döttrar och en son, efter att de gift sig 1867. En av döttrarna dog 1877 men de övriga tre barnen Johanna Charlotta, Axelina Matilda och Axel Ludvig överlevde barndomen. Familjen tog också hand om ett barnhusbarn som fosterbarn på 1880-talet och vid Marias död hade de en dotterdotter som fosterbarn.

De var statare under hela sitt gemensamma liv och säkert var det både slitsamt och ibland bedrövligt, som för de flesta statare. De kom till Toresta 1872 efter att ha haft statplats på några olika gårdar i Färentuna och Adelsö. Eftersom de stannade kvar på Toresta kanske det var bättre villkor där än på andra ställen. Året efter Marias död gifte maken om sig, fick två söner till och levde till 1920. Kanske är det inte så vanligt att fattiga statare har kvar sina gravar efter mer än hundra år.

Kyrkoherde Hallgrens grav. Eget foto.

I en av gravarna på Låssa kyrkogård vilar kyrkoherden Birger Theodor Hallgren, född 1802 och död 1857, med maka och barn, enligt texten på gravstenen. Kyrkoherden hade tillträtt sin tjänst 1847 och dog tio år senare, alltså förhållandevis ung. Han dog av bröstvärk, enligt kyrkboken, kanske var det influensa.

Makan som nämns på gravstenen men inte fått sitt namn där var Ida Fredrika Palin, född 1822 och död 1898 i Stockholm. De hade flera barn. En dotter hette Mathilda och gifte sig 1864 med Paul Peter Waldenström, känd ledare för Missionsförbundet, men först präst i statskyrkan. Hans memoarer är digitaliserade av Projekt Runeberg och där berättar han om det romantiska mötet med fröken Hallgren. En bild på henne finns ett par sidor framåt i boken.

Delar av Låssa kyrka är från medeltiden. Eget foto.

Att kunna träffa barn och barnbarn blev en fin avslutning på det här året. Nu ser jag fram emot ett nytt år och nya livsöden att berätta om.

Kanske inte ett stort skepp, men det kommer godbitar då och då, inseglande på olika bärare. Ibland är det någon som pekar ut just det stället i en kyrkbok, som löser upp en stor knut. Ibland är det ett foto där någon får ett namn eller en plats angiven. Det kommer också skepp från utlandet, idag kom det en liten matchning på mitt DNA-test som seglade rakt in i rätt hamn, en träff på FTDNA från Worcester i Massachusetts, som gav svar på vart en försvunnen släkting tagit vägen. Eller försvunnen är ju fel ord, nu när han är hittad, men han var försvunnen för mig.

Kort i förf ägo

Ibland så dyker de upp, skeppen, på andra ställen. Jag tittar på kortet som jag har, och funderar på varför en Norrköpingsfotograf ställer upp ett skepp i sin ateljé och tar ett foto på, som jag tror, en av min farmors många bröder. Eller kan det verkligen vara pojkens eget, och då kan man fundera på de övriga bröderna hade för föremål som de gillade. Svaret på gåtan kanske jag aldrig får, men kanske är det någon mer som sett ett foto från Eric Peterson i Norrköping med den här båten. Jag hittar ingen i Porträttfynd, men kanske finns båten i album någonstans i vårt avlånga land. Tur att Norrköping har en hamn, annars är det inte Östergötland och mina anor där jag förknippar med båtar av den här typen. När de är stora alltså, modeller kan ju finnas var som helst.

Eget kort

Just nu så kanske det inte är skepp som kommer lastat, utan en det är en släde, med julklappar. Just i år lär inte tomten kliva in genom dörren som han gjorde tidigare, och braskaminens skorsten är nog inte heller det bästa sättet.  Jag tror att tomten sitter i sin släde, och styr ner hans nya drönare , som bär säcken fram till dörren. Kanske kan vi kalla både släden och  drönaren för ett ”luftskepp” så blir inte min titel på denna Julblogg helt missvisande-

I vilket fall som helst så önskar jag alla läsare en helg som blir precis så som era förväntningar är, att det blir tid för kraftsamling och så syns vi i mellandagarna, strax innan detta år tar slut.

Julkort från Uppsala postat 1969. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Årets jul blir ju, av kända skäl, annorlunda än vad vi är vana vid. Vi ska inte umgås och träffa andra personer än de vi bor med. Vi får göra det bästa av situationen och hoppas på en mer "normal" jul nästa år, att vi då får träffa våra nära och kära igen.

Jag hoppas på en vit jul i år. Just nu är det vitt här på marken men eftersom det har varit plusgrader hela helgen och ska vara så även i början på kommande vecka ser det inte så ljust ut för snön. Jag hoppas att den inte töar bort och försvinner utan att den får ligga kvar åtminstone till julafton.  

Släktforskning är ju ett intresse man kan ägna sig åt utan att behöva träffa folk. Det passar ju bra att släktforska denna jul, det tänker jag göra. Alltid finns det några "nya" uppgifter man kan hitta och fylla ut släktforskningen med. Jag har några grenar i släktträdet som behöver kompletteras. Man kan ju alltid ringa sina äldre släktingar (telefonsamtal är ju smittsäkert) och skänka de en tanke. Samtidigt kan man ju passa på att fråga de om släkten och vad de minns om sina släktingar. Glöm inte att anteckna vad som sägs, eljest är det lätt att glömma. 

Att besöka kyrkogårdar och tända ljus på sina släktingars gravar är ju också något som är smittsäkert. Det ska jag göra. De bortgångna kan också behöva omtanke så här i juletider. 

Undvik att bli smittade av covid-19 och ta hand om er. Vi får lägga detta år bakom oss och hoppas att nästa år blir bättre. Dessvärre verkar det som att vi får stå ut med smittan även i början av nästa år, innan alla har blivit vaccinerade. 

En riktigt god jul önskar jag er alla!  

En frostig och vit jul kan vi nog drömma om i år. Vädret ska vara novembergrått åtminstone ända tills julhelgen är över. Men vi får göra så gott vi kan ändå, alla vi som detta år firar jul i enskildhet, utan nära och kära. Det är så det är detta coronaår, som vi vill lägga bakom oss så fort det bara går. Tyvärr väntar nog en vår med fortsatt smittrisk och många sjuka.

Så vi får fortsätta släktforska, alla vi som håller på med det. Mer tid för det, nu när så lite annat sysselsätter oss. Men tusen gånger hellre hade jag planerat för en vanlig jul ihop med barn och barnbarn.

Jag har sparat några gobitar i släktforskningen som jag ska ta itu med i jul. Några svårbemästrade kyrkböcker och oklara uppgifter. Kanske kan jag komma något mer på spåren. Vi får se.

Dessutom har jag laddat med böcker för de kommande helgerna. En nyutkommen släkthistoria (mer om den kommer senare), Hilary Mantels "Spegeln och ljuset" som är tredje delen i hennes trilogi om Oliver Cromwell och 882 sidor. Plus ett par nya deckare. Numera, sedan vi flyttat till stan och har ett stadsdelsbibliotek tio minuters promenad hemifrån, lånar jag det mesta där.

Och så måste jag ta tag i lite nödvändig administration i mitt släktforskarföretag. Som småföretagare sköter jag allt själv, även bokföringen, och den måste skötas.

Att vara sysselsatt kan kanske lite döva längtan efter de små, de som jag får vänta ett tag till med att träffa. Tills dess fortsätter jag med deras, och min och deras föräldrars, släkthistoria. Alla mina fem barnbarn ska så småningom ha tillgång till sin och sin släkts historia, även om det kanske dröjer tills de är vuxna innan de tar del av den. En meningsfull julsysselsättning är det i alla fall.

God Jul!
Håll ut och håll dig undan från corona!

Historiens vingslag, ett begrepp som används lite olika. För vissa något som handlar om det som hänt för riktigt länge sedan, för andra helt andra betydelser. Idag tyckte jag att jag kände några av dessa vingslag. Inte var det för så länge sedan som det hände, men det var en inblick i vad historia kan ge för reaktioner, och historia i detta fall var för 80 år sedan och lite längre bak. Fast ska vi vara ärliga så blev det också några vingslag några hundra år till tillbaka i tiden.

I dessa tider så träffas vi inte så ofta, men det finns möjligheter att göra det på ett säkert sätt. Vi var två stycken idag som gick in genom varsin dörr, in i en tom, på andra människor, stor lokal. Fram till var sitt bord med bra många meter mellan oss och en riktig jätte-TV som det centrala. Genom den stora skärmen så gick det bra att se vad som visades utan någon form av närkontakt.  Nu kan man titta på olika saker på TV, men det här var faktiskt kopplat till min lilla dator och på den fanns det som var det centrala. Lite släktuppgifter och en del bilder.

Kanske inte det mest revolutionerande innehållet, men för mannen, som jag mötte, var det ganska stort. Här kunde vi tillsammans titta på det material som löste upp frågor som burits i många år. Och det dök upp berättelser från förr, därav det här med vingslag, och det kom även in andra strömningar allteftersom hans berättelse och mina uppgifter från dokument och arkiv kunde vävas ihop till delvis nya sanningar.

Fri bild, Jacob Owens, Unsplash

Att få se sin förmodade fars namn för första gången, att få titta på uppgifter om släktingar och även se lite bilder på de som skulle ha kunnat ingå i en släktgemenskap, rör naturligtvis upp känslor. Glädje över nyfunnen kunskap, sorg över de som undanhöll dessa uppgifter baserat på värderingar som vi kanske inte framhåller idag. Det som då gjordes för att, som det hette, skydda barn från obehagliga sanningar, visar sig i efterhand ha skapat mer frustration och funderingar än vad sanningen skulle ha skapat. Mormor undanhöll uppgifter kopplat till barnet som tillkom på ett sätt som inte var passande i samhällsklassen, och följde upp det med att förhindra en gemensam uppväxt med mammans nya familj, när hon stadgat sig, som de sa.

Att det hände i en närliggande tid gör det lite svårt att förstå, det som jag fick uppleva idag var en ny erfarenhet hur vi kan använda släktforskning. Att berätta om nutid och ge ny kunskap är givande. Att vi sedan hamnar i de ”finare” släktena långt bak i tiden, med hammarsmedsmästare och valloner gör ju inte saken sämre, det blir en bra balans på den tidigare något tunna kunskapen om den egna släkten-

Att det kommer en ny tid, med alla dessa nya kunskaper, gör att livet blir lättare, och tänk vad mycket att berätta för sonen. Nu ska vi bara följa upp det här och kontrollera att det stämmer, för tänk om det är fel i protokoll och kyrkbok. Hur vi gör det?  Hoppas det nya DNA-testet kan ge de slutliga svaren, om inte så får vi göra nya försök.  Mycket kan vi säga om jul och nyår, nu tycker vi att de här helgerna ska ta slut så fort som möjligt så att vi hamnar i närheten av den tidpunkt då svaret kommer, baserat på de topspinnar som skickades iväg idag.

... frågar en präst en liten gosse i en klassisk Staffans Stollar. Och den lille gossen har svaret klart: Kalle Anka! 

Faktum är ju, att den lille gossen har ganska rätt. Kalle Ankas jul på TV är en 'vattendelare' på julafton. 'Vi åker så att vi hinner till Kalle Anka' 'Vi dukar fram glögg lagom till Kalle Anka' eller 'Vi tar julbordet efter Kalle Anka' är vanliga repliker under julplanerandet. 

Som släktforskare är jag lite oroad. Ankeborg, där vår anka framlever sina dagar (när han inte är ute på halsbrytande äventyr, förstås) grundades enligt uppgift av Cornelius Knös. Den älskvärda Farmor Anka är ättling i rakt nedstigande led till honom. Själv härstammar jag från Knös-släkten i Västergötland. Bör jag lägga till Farmor Anka i min antavla? Kan jag vänta mig fjäderväxt på kroppen framöver? Snattrar gör jag redan... 

Kalle Anka har ju till och med två släktträd framritade, ett vardera av Carl Barks och Don Rosa. För mig gick det upp ett litet julgransljus när jag konstaterade att Knattarna egentligen borde säga morbror Kalle eftersom deras mamma är Kalles syster Della. Samma sak är det med farbror Joakim. Han borde egentligen heta morbror Joakim. Men när Kalle såg dagens svenska ljus någonstans på 1940-talet, så var mannen fortfarande allenarådande, åtminstone i översättarnas värld, och det blev farbror. Till deras försvar ska väl sägas att släktträdet inte var publicerat i Sverige på den tiden. 

För egen del fick jag Kalle-prenumeration i julklapp under många år som barn. Ankan med vänner och familj var en självklar del av min uppväxt. Än idag ramlar det ut en del citat ur min snattrande näbb... 

Jag kom på mig själv med att fundera på vad man egentligen gjorde på julaftonseftermiddagarna förr, innan Kalle med vänner dök upp i bilden. Men så insåg jag att TV trots allt är en ganska ny uppfinning, och att jul har firats i århundraden innan Kalle Anka ens var påtänkt. Man roade sig med sällskapslekar och historieberättande. En syssla som idag i hög grad övertagits av TV-apparaterna. 

Det går dock inte att förneka, att  'Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul' har satt en enorm prägel på vårt samhälle. Man behöver bara säga 'Hördu Ferdinand' i rätt tonläge för att alla ska förstå vad som menas. Själv var jag så avundsjuk på en klasskamrat, som exakt kunde imitera den här irriterande fågeln i Kalle Ankas djungeläventyr. Det klarade inte jag! Och så alla dessa melodier, som numera är julmelodier fastän de inte alls är det från början. Om kompositören Franz Schubert fått höra att vi numera anser att hans militärmarsch associeras med ett antal leksaker som går, hoppar och snurrar in i jultomtens säck, skulle han nog blivit rätt förvånad. Jag vet inte var Lady och Lufsens romantiska 'Bella Notte' egentligen kommer ifrån, men inte är det en jullåt från början? Nu är det det...

Alla har vi väl vår favoritscen i programmet? Själv är jag hopplöst fascinerad av den schackrutiga målarfärgen som tomtenissen raskt bestryker brädet med. Och slutnumret, med Bengt Feldreich och stearinet som långsamt rinner nedför det röda ljuset är så otroligt fridfullt. 

Kort sagt: har vi förlorat en massa annat till julen i år; så har vi i alla fall Kalle kvar! 

God Jul och Gott Nytt År allihop! 

Tack för att ni läst min blogg, nu tar jag jullov ett par veckor.

Vi ses i januari hoppets år 2021!

Bilden: ett par helt andra julankor. Foto: Pixabay