Jag har varit tyst ett tag, men nu är historietentan skriven och inlämnad. Jag vill inte undanhålla er ett rättsfall från Svea Hovrätt som ingick i min skrivuppgift.

Pigan Segrid Larsdotter i Nääs, Timrå socken dömdes i Sköns häradsrätt till ”lijfstraff”, alltså till döden för att hon ”bannat och slagit sin moder, Enkian hustru Margreta Jacobsdotter”. Lagen, som inkluderade Guds bud efter 1608 och därmed var en mosaisk lag, sade att det var dödsstraff på att bryta mot fjärde budet: ”Du ska hedra din fader och din moder, på det att det må gå dig väl”. Häradsrätten var skyldig att döma efter lagens bokstav. Eftersom alla domar som avsåg dödsstraff prövades av hovrätten tar man nu upp fallet.

Det är den 29 april 1696. Hovrättspresidenten, greve Lars Wallenstedt, och assessorerna hälsar också generalmajoren och landshövdingen, välborne herr Carl Gustaf Frölich som meddelat rätten om den förestående avrättningen, den som nu ska prövas.

Segrid har gjort sig skyldig till att själv ha tagit hela fatet mat vid middagen och vägrat låta sin mor och syster Marit dela det. Segrid tog fatet med sig in i kammaren, då blev modern arg och tog en brinnande sticka ur spisen, samt slog till Segrid på axeln. Då tog Segrid stickan från modern och råkade skada henne lite. Det var inte meningen, sade Segrid.

Dessutom har Segrid under julhelgen inte velat äta barkbröd som de andra, hon hade tjänat i Stockholm och var van vid annat, sade hon. Hon gick istället till en annan stuga för att ta bättre bröd, men den var låst. Då slog hon sönder ett fönster i sin ilska.

I redogörelsen beskrivs ett antal händelser när modern och dottern rykt ihop. Segrid erkänner att hon kallad sin mor för ”både tiufkona och Rofferska”, när hon tyckt att modern retat henne. Dottern har ett oregerligt sinne och modern är hastig och obetänksam, skriver häradsrätten.

Beslut:

”Kongelige rätten pröfwar skiähligt Segrid Larsdotter ifrån lijfsstraffet att befria; dock skal hon sig till straff, och androm till exempel, plichta med Otta dagars fängelse wid watten och bröd, samt stå uppenbara Kyrkoplicht, jemwäl till att undfly all wijdare oenigheet med sin Moder, begifwa sig från henne, och hoos annat godt fålck sig tiänst taga och sin föda söka.”

Segrid döms alltså till att flytta hemifrån. Men också till fängelse och till skamstraff genom kyrkoplikten.

Det var inget curlande år 1696, man skulle lyda sina föräldrar och vörda dem. Man fick inte utöva våld mot dem och inte säga kränkande ord till dem. Brottet föll under allmänt åtal, vem som helst kunde anmäla det. 1734 ändrades lagen så att dödsstraffet togs bort, men det var kriminellt att inte respektera sina föräldrar ända fram till 1864. 

I helgen som varit reste vi genom Tivedsskogarna från Askersund till Kristinehamn och tillbaka, på väg 205. En väg, som liksom många andra i Sverige, kantas av storskogen och där man ser enstaka skyltar för enskild väg rakt in i djupaste skogen.

Det är ganska tråkigt att köra bil, efter några tester av det magra utbudet på radion (valanalyser och sport) börjar jag fundera över vägskyltarna och de fåtaliga hus som skymtar. Visst, jag har läst en del om Tivedenområdet, men jag blir mer och mer nyfiken, precis som en äkta nörd ska bli. Tänk om man kunde få höra berättelser om livet här i skogarna förr under resan.

När jag kommer hem kan jag kolla på datorn. Bara namnet Guldsmedsboda är ju spännande, den övergivna brukslängan längs vägen väcker nya frågor. Vem bodde här och vad gjorde de? Ännu mer spännande är historien om mordet i Sirsjötorp som jag hittar när jag googlar. Efter ett tag hittar jag ”Skogens pärlor” på Skogsstyrelsens hemsida (http://www.skogsstyrelsen.se/skogensparlor), där kan man zooma in en karta och klicka på olika punkter, då kopplas man till Riksantikvarieämbetets Fornsök eller till Skog och Historia, ett arbetsmarknadsprojekt som kartlagt kulturhistoriska lämningar i våra skogar. Skogens pärlor finns som app också. Där hittar man massor av kolmilor, gruvhål, boplatser och platser med kulturell betydelse, men inte några detaljerade uppgifter. Fortfarande finns det ändå mängder av information att leta efter, i kyrkböcker och andra släktforskarhjälpmedel. Vi har många och långa mil med liknande vägar i Sverige, vägar som väcker nyfikenhet. Precis som utlagda foton på Facebook eller Anbytarforum väcker diskussioner och detektivarbete så väcker vägen genom den stora skogen lusten att leta, det blir gärna så när man är en äkta nörd.

Att köra bil och samtidigt fippla med en app är inte att rekommendera, än mindre försöka leta i kyrkböcker under färd. Tanken slår mig – varför finns det inga nördappar? Något man kan lyssna på under färd och som tar upp intressanta historier om livet och folket längs en väg. Precis som man kan hyra inspelade guider på muséer. Troligen är det dålig mobiltäckning längs många av våra fina vägar, så en fil att ladda ner för avlyssning i mobilen eller i bilradion kanske fungerar bättre. I vissa (sällsynta) fall kanske även medpassagerarna vill höra.  En levande beskrivning av trakten kan också locka till flera stopp längs vägen och små utflykter från den fastlagda rutten. Den kan locka till fördjupade studier när man kommer hem och kanske till och med till ett besök hos de lokala föreningarna i framtiden. Släkt- och hembygdsföreningarna sitter på en skattkista med information, kan det vara något för dem?

På 70-talet fjällvandrade jag varje år. Ett år strövade vi i Grövelsjöfjällen. På den tiden hade man ännu inte hunnit göra nya fjällkartor över området och det fanns ingen vandringsguide att köpa. Däremot hade jag tagit med mig den bok jag fick som premium i flickskolan, Linnés Dalaresa, för att komma lite i stämning. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det gick alldeles utmärkt att istället ha vår kanske störste och mest observante vetenskapsman som ciceron, trots att han tecknade ned sina råd och iakttagelser 1734. Bara ett exempel – vi närmade oss lunchtid och magen skrek på mat. Men vi behövde vatten till den frystorkade röran, dessutom var vi rejält törstiga. Nu brukar just vatten inte vara något problem på fjällvandring, annat än när det blir för mycket av den varan. Men just där vi befann oss fanns inget vatten alls, vi gick och gick och blev allt surare i takt med att blodsockret sjönk och törsten ökade. När vi väl, efter några timmar, funnit en bra rastplats slog jag upp Linné. Jovisst, han beskrev just detta område och talade om att det mycket riktigt saknade vattenkällor! Det skulle vi läst tidigare. Men - när man passerat så kom man till en plats där:

"Alla [källorna] förde ett vatten, vars like man aldrig smakat, så för dess klarhet och köld som för dess smak. Det vatten smakar rätt, som intet smakar."

Man kan också vandra med de gamla kartorna, en kulturskatt som finns bevarad i arkiven. På Släktforskardagarna i Karlstad fick jag en fin demonstration av Disgens kartfunktion, den kan man använda för att på samma sätt resa i historien genom att lägga en gammal karta på det område man vill studera. Många platser har ju förändrats ordentligt, men visst finns spåren kvar på en hel del ställen. I Disgens kartprogram använder man en enklare version av mjukvara, en av de professionella heter ArcGIS och är kanske mest känt för de som tittar på programmet ”Tidsresenärerna”, där kan man se animationer och analyser av utgrävningarna på bildskärmen. Det är också möjligt att göra kartöverlägg, dvs lägga en gammal karta över en modern och anpassa, rektifiera dem så att de täcker samma område i samma skala, manuellt med hjälp av genomskinlig kartfilm där man ritar in viktiga strukturer.

 Som examensuppgift i arkeologi för några år sedan gjorde jag kartöverlägg och analyser av landskapet i ArcGIS, området var trakten runt vår sommarbostad utanför Motala. Det har aldrig varit speciellt påverkat av de många skiftesförrättningarna eftersom det mest består av herrgårdar. Det blev en ny aha-upplevelse, man kunde faktiskt se spåren av 1600- och 1700-talssamhället om man tittade ordentligt i landskapet! Ibland var de oförändrade, ibland fanns det bara spår. Gamla vägar användes än, eller fanns som tydliga linjer i markerna. Små rester av gamla byar och torp kunde man hitta med hjälp av de gamla kartorna. Åkrarna låg där de hade legat i sekler men en del hus var flyttade. Med lite mer letande i Lantmäteriets arkiv fick jag till och med ett uttömmande svar på varför ängen framför huset heter Trätängen. Karteringsprojektet blev till ett äventyr under promenaderna i terrängen.

Historiska kartor finns inte bara på Lantmäteriet, man kan också finna mycket i Krigsarkivet och på Riksarkivet. Många går att få som fina utskrifter och som filer. 

Den 8 november har Genealogiska Föreningen ett arrangemang om kartor och Lantmäteriets arkiv. Där kan ni få veta mera, om arkiven och om hur man kan använda dem. Det kan bli början på just din vandring i historiens landskap.

Tips för resor med Linné:

http://www.linnaeus.se/se/download/18.56b8d98510eec17014d80002782/studiehandledning.pdf

http://www.dalanaturguider.se/Linneguide_nfd.pdf

Vi släktforskare uppskattar gärna lite konstiga saker, med vanliga mått mätt. En källa till exalterad glädje hos många av oss är att hitta en person som begått ett brott. Det innebär att vi, i den sedvanliga rätt anonyma massan av födelser, vigslar och dödsfall, kan ha en chans att få veta mera. Kanske till och med hitta ett fotografi, en mycket tidig användning av kameran var just för att dokumentera brottslingar. Vi kan hitta utförliga domstolsprotokoll med ingående personundersökningar och synnerligen detaljerade beskrivningar av själva brottet. En person i min släktfil dömdes för hor i början av 1800-talet, protokollet från tingsrätten beskriver i detalj hur själva brottet gått till. Man delade ju rum med många potentiella vittnen på den tiden. Min farmors farmors bror dömdes flera gånger för stöld, hans porträtt finns i flera upplagor, från ung till gammal, i arkiven.  Han är den enda släkting jag har en så tidig bild av, han är dessutom skrämmande lik min far, faktiskt.

Personer som bara försvunnit finns det också gott om, långt in på1900-talet. Då går man gärna till Polisunderrättelser (PU) och letar. Chansen är relativt stor att man finner den försvunne där, lösdriveri var straffbart, personer som varnats eller dömts för lösdriveri, det vill säga gått på luffen, kan återfinnas i PU. Många gånger har de också begått brott. Det kan gå att kartlägga en sådan person över många decennier, när han i kyrkoarkivalierna står som obefintlig.

Många av oss släktforskare hjälper också andra att hitta försvunna anor. Då kanske vi ska ta ett djupt andetag och tänka efter. Vill den som frågar veta att farfars mor var prostituerad och att det var skälet till att han blev barnhusbarn? Hur kan vi berätta att en anan var mentalsjuk i många år eller aatt han eller hon behandlades för syfilis? Hur ska vi meddela de fakta vi fått fram på ett seriöst sätt? Ska vi välja att dölja något eller ska vi berätta ”allt”? Ska vi lägga ut de olyckligas livshistoria på nätet?

Själv har jag ofta gjort så att jag berättat en del om förhållandena förr. Till exempel kan man ta fram uppgifter från historisk forskning som visar, att en landsortsflicka som kom till Stockholm inte hade någon reell möjlighet att ens få mat och bostad på de löner som betalades. Det drev många in i andra försörjningssätt. Dessutom ledde dubbelmoralen till att ett beteende som idag anses helt normalt, att träffa killar, var stigmatiserande och en orsak till förlust av ett normalt socialt liv. Hur gör ni? Min erfarenhet är, att de flesta vill veta och att det finns en stor förståelse för anornas livsval. Dessutom kan kunskap om de verkliga förhållandena bidra till att ge förklaringar till ”familjemysterier”.

En nyligen utkommen bok som just tar upp etiken runt historisk personforskning är Anna Götlinds och Helena Kåks bok ”Mikrohistoria”,nya upplagan. Den boken är även läsvärd av många andra skäl och kan rekommenderas för släktforskare som vill göra mer med sin forskning. 

Bild från Riksarkivets databas Frigivna straffångar. 

Det har varit en konstig sommar, kall och regnig juni, stekhet juli och en ännu kallare och regnigare augusti. Det har funnits gott om tid att läsa böcker och att reflektera över släktforskningen.

Det finns många olika sätt att släktforska och många olika intressen inom släktforskningen. I sommar har jag kopplat av från kyrkböckerna och ägnat mig åt mitt stora intresse. Jag är inte så väldigt intresserad av bara anor i långa banor, däremot är jag helt insnöad på livet under svunna tider. Hur levde de, hur tänkte de? Hur såg omgivningen ut och vilka idéer om livet och världen rådde under olika epoker.

Nu är det inte alltid så lätt att få veta mera just om sin egen släkt, speciellt om man är begåvad med en ganska trist släkt, dvs de var idoga småbönder och torpare som inte gjorde så stort väsen av sig. Jag tillhör den äldre generationen forskare som träffat släktingar födda på 1800-talet och som haft förmånen att få se lite av vad livet på en gård innebar. Men våra unga kollegor har inte fått den kunskapen. Men man kan läsa om betingelserna rent allmänt – eller man kan prova på själv.

Jag var på spinnträff för ett tag sedan, 40 kvinnor träffades i en gammal hembygdsgård i Östergötland och spann i tre dagar. Det har blivit inne att bereda ull från får till tröja igen, att återuppliva den gamla kunskapen och känslan för hantverket. Det ledde till funderingar över de karga notiserna i husförhören. Tänk vilket jobb att bara få kläder på kroppen! Fåren ska födas upp, vallas och skötas. De ska klippas, ullen ska tvättas, kardas, spinnas, tvinnas. Sedan ska den vävas eller stickas och till slut kanske ett plagg ska sys. Ännu jobbigare var det med linet. Jag fick ihop ett litet, litet nystan med entrådigt garn på tre dagar. Mina förmödrar skulle fixa allt detta vid sidan av att sköta kor och höns, tvätta i den stora bykgrytan vid ån, slakta, ta reda på slakten, konservera och salta, laga maten och sedan hålla rent utan några som helst bekväma hjälpmedel. Männen skulle på samma sätt sköta alla förekommande sysslor i jordbruket, tillverka sina verktyg och kanske också arbeta för att få in lie kontanter. Det ser vi inte i kyrkböckerna och inte heller i DNA-testerna. Däremot ser vi då det stora antal barn som föddes (och alltför ofta dog) under tiden som allt arbetet pågick, inga mödraledigheter eller pappamånader där inte. 

Det är en brist på bra och välskriven litteratur om livsbetingelserna på svenska. Visst finns det folklivsforskning och liknande ämnen men vi har få som skriver om vardagen och de sociala förhållandena som de engelska historikerna. Det har länge varit lite tabu att publicera ”populärt” för svenska historiker. Däremot kommer en uppsjö av böcker från England, jag skulle önska att vi fick fler goda berättare inom svensk facklitteratur också. Visserligen handlar böckerna ofta, men inte alltid, om överklassen. Det är där vi kan hitta bra källor i form av släktarkiv och brev till exempel. Jag har ägnat ed stor del av sommaren till att läsa mina 20 kg böcker om just socialhistoria.

Vill man läsa om en svensk överklassfamilj så finns en avhandling från Finland om familjen von Fersen. De slapp det dagliga slitet för mat och kläder och hade en uppsjö av tjänstefolk, men det var jobbigt värre att hålla sig på topp. Trots årsinkomster som närmast motsvarar Bill Gates idag, jämfört med vanligt folk, så var de ständigt i skuld, att konsumera och att se till att visa upp sin lyx var en nödvändighet på den tiden. Samma bild möter oss i många engelska böcker om överklassen.

Visst är det intressant med DNA, men jag saknar den andra sidan av släkt- och personforskningen som kommit lite i skuggan. Livet de levde, oavsett var de stod på rangskalan. Världsbilden de hade och hur den påverkade deras liv och deras val i olika situationer.

Litteraturtips:

Johanna Ilmakunnas: Ett ståndsmässigt liv. Familjen von Fersen på 1700-talet

Hannah Greig: The Beau Monde (om engelsk statusjakt på 1700-talet)

Jessica Parland-von Essen: Affärer, allianser, anseende. Konsten att tillhöra eliten i Helsingfors 1740-1820.

Idag hakar jag på Teds blogg, det finns inget tristare än att blada igenom hundratals sidor på jakt efter en person! Men det finns mer hjälp, jag funderar lite runt alla de register som finns. Nu när sommaren teoretiskt har kommit kan man sitta inne och släktforska i frid och ro. Vi har under ett par veckor varit några stycken som via Facebook har jobbat med de passhandlingar som hittades i ”Assistansen”, Domstolsverkets nyrenoverade hus (http://www.genealogi.net/projekt/inrikespass-1800-tal/hedin/). Det handlar i högsta grad om nålar i höstackar, detta var teatermänniskor som reste runt i landet under det att de gifte sig, födde barn och till slut avled.

När man med sitt långsamma sommarbredband ska söka brett och förutsättningslöst efter personer som förekommer i den växande sagan om passinnehavarnas familjer så utstöter man gärna ett förtvivlans stön när man kommer till en trolig församling och ser att den enda källan är inflyttningsattester. Visst, jättebra, de brukar vara små guldkorn om man bara kan finna just den person man söker. I många fall så har dessa originaldokument gallrats bort så om de finns så är det en bonus. Bilagor till flyttningslängder – 406 sidor att bläddra i, med snigelfart.  Men - titta längst ner på menyn, där finns register!  För länge sedan, innan datorernas intåg, har några suttit och gjort maskinskrivna register över attesterna! Guldkornen dyker upp, ett efter ett.

Det kommer fler och fler av dessa register på nätet, Arkiv Digital har fotograferat många, inte bara i kyrkoarkiven (husförhör, födda, vigda, döda) utan också till exempel släktnamnsregister, alla de släktnamn som förekommer i vissa län före år 1800, med hänvisningar till kyrkoarkivalierna. Register till kyrkoarkiven är speciellt värdefulla i större städer, där förvirringen annars kan bli total. För att inte tala om bouppteckningsregistren! De sparar mycket tid och kan också användas för att söka personer. Riksarkivet/Svar har till exempel register över mantalslängder i Stockholm före år 1800. Då är de handskrivna och inte i strikt bokstavsordning, men fungerar ändå. Det finns också register i de lokala arkiven, Malmö stadsarkiv har utmärkta register, en del finns på AD-online (http://blogg.arkivdigital.se/). Örebro stadsarkiv har register över bouppteckningar med ingresser, gjorda av släktforskarföreningar (http://www2.orebro.se/stadsarkiv/filarkiv.htm). Stockholms stadsarkiv har en uppsjö av register, en del sökbara (http://www.ssa.stockholm.se/Anvand-arkiven/). Jag har inte hittat alla register som finns, botanisera ni också och ni ska finna! Sedan finns naturligtvis alla utmärkta sökbara register, på CD eller på nätet, många gjorda av flitiga, frivilliga föreningsmedlemmar runt om i landet.

Det allra roligaste med att bläddra i registren, speciellt pappersregistren, är att man ibland hittar sina gamla surdegar på de mest oväntade ställen, plötsligt finns lösningen på ett helt annat problem än det man startade med.  Är man sedan nyfiken som jag, så hittar man dessutom en massa roligt att gräva i, det kan bli lite störande för den egentliga fråga man ville besvara.

De maskinskrivna registren på landsarkiven gjordes ofta, åtminstone till en del, av sk beredskapsarbetare eller arkivarbetare, personer som av någon anledning inte hade arbete på den vanliga marknaden.  Skulle man kunna tänka sig att släktforskningsintresserade arbetslösa idag kunde få arbeta med liknande uppgifter istället för att träffa en radda hurtfriska fas-3 coacher till ingen nytta?  Eller är det politiskt inkorrekt? Jag skänker en tacksamhetens tanke åt alla de som suttit med kort eller pappersremsor och sorterat namn, transkriberade från ibland nästan oläsliga källor för att sedan skriva ut de sorterade registren på maskin. Det var ett arbete för framtiden som är till stor glädje idag och som kommer att vara till glädje även framåt i tiden.

Tack alla ni som skapade dessa register, vare sig ni var anställda, beredskapsarbetare eller föreningsaktiva!

(Bild från AD-online, Släktnamnsregister Bohuslän)

Jag har alltid sagt att jag har en så tråkig släkt, de hette Olof Olsson i massor av generationer och föddes, döptes, vigdes, fick barn och dog på samma plats i flera sekler, de gjorde inget mer, verkar det som. Men - finns det tråkiga släkter egentligen?

Magnus Sälgö skriver idag en stilla fundering på GFs Facebooksida om hur han upplever programmet för släktforskardagarna som stelt, med enbart envägskommunikation på föredragen. Han beskriver nivån som ”så bygger du ditt träd”. Ja, bygger träd gör vi och det börjar man kanske med. Då blir många släkter som min egen, lite tråkiga – inte så lite heller förresten. Är det därför så många suktar efter adliga anor, även om de är påstådda och illegitima? Om inte annat så har man ju Elgenstierna att ta till då, när man ska bygga trädet, det är lättare att hitta en adelsman än drängen Per Olsson, framför allt är det lättare att hitta mer om hans liv och göra honom till en människa av kött och blod istället för en anteckning i en husförhörslängd.  

Nu behöver vi inte göra dyra resor till arkiven för att bygga våra träd, nu är det dags att fylla träden med liv. Det är nämligen ytterst sällsynt med tråkiga släkter. Efter ett antal år med svarande på frågor på olika forum, med uppdragsforskning för GF och andra så har jag kommit fram till att de allra flesta släkter är enormt spännande, även utan adliga och kungliga snedsprång, bara drängar och pigor så långt ögat kan nå. Vilka fantastiska livsöden som rullas upp genom alla de källor som finns! Fler och fler kommer på nätet, så forskningen tar aldrig slut. Har man lite fantasi och försöker sätta sig in i livet som det var då kan man googla och läsa böcker för att få kött på benen. Framför allt kan man hitta massor i mer okända arkiv, på ibland överraskande ställen. Vem kunde tro att en målande bild av personen bakom sambons anfader, soldaten Wellington, skulle finnas i Lantmäteriets arkiv, laga skifteshandlingarna?

Tänk er bara när domböckerna kommer på nätet, de från 1800-talet speciellt. Då kan vi ju hitta anteckningar i husförhören om domar, tänk att kunna gå direkt in och läsa vad som egentligen hände. Protokollen brukar vara försedda med en rejäl personundersökning om den anklagade dessutom. Visst, man kan gå till ett landsarkiv och läsa men av någon outgrundlig anledning brukar åtminstone ”mina” rättsfall utspelas i ett annat arkiv än det närmaste, gärna 60 mil bort. 

År 2007 diskuterades nya vägar för släktforskningen på Anbytarforum, LAN-partyn var en av idéerna, men sedan har inte mycket hänt. Varför inte ta upp tanken med anbytande igen, fast i cybervärlden! Kanske några sitter tillsammans och de andra är med via nätet. Problem kastas fram och alla jobbar med att lösa dem i dialog med bilder. En del problem är enklare, en del kräver allas uppmärksamhet – en släktforskningslavin bildas och forskningen går framåt med stormsteg. Det är ett sätt att komma nära många fler öden, spännande, roliga ibland sorgliga, öden. Idag finns det billig teknik tillgänglig för att genomföra sådana möten. Kanske vi kan ordna gemensamma träffar där vi skriver och layoutar böcker, websidor eller bloggar om alla spännande saker vi hittar? Kanske kan vi göra YouTube-filmer om pigan Elnas öden i 1800-talets Sverige?

Klä på träden – gå på djupet i släktforskningen och gör det interaktivt! Det finns inga tråkiga släkter!

Släktforskningslavin – ett ord bildat av Åke Abrahamsson på Anbytarforum 2007.

LAN-partyn: http://aforum.genealogi.se/discus/messages/274/118400.html?1198116485

Bild: Wikimedia Commons

Det allra första året jag släktforskade, i början av 2000-talet, satt jag tålmodigt vid datorn medan bilderna på Genline sakta tickade fram genom den gamla kopparledningen från 30-talet. Jag försökte komplettera min gårdsgenealogi med nya data. Att gå igenom dödboken för Motala var ett veckolångt projekt, men man hann se mycket annat än det man egentligen letade efter.

En notis som jag haft mycket i tankarna ända sedan dess är lilla Anna Cajsas död den 23 september 1809. Hon var dotter till en gift dräng på vår granngård. Anna Cajsa kom att påverka min framtid, 200 år efter sin död.

En fri skrivning av prästens kommentar: ”Detta barnet hade ingen överläpp, utan lik elephants snabel istället, för det modern sett en elephant-målning i Skänninge då elephanten var där 1806”

Elefant? I Östergötland 1806?

Jo, det var sant. 11 augusti 1806 visades en elefant upp på Skänninge marknad och förorsakade ett upplopp som gått till historien. Den fransman som visade elefanten tog för mycket betalt, ansåg publiken. Borgmästaren Mikael Wejdling blev inträngd i rådhuset av den rasande massan. Landshövdingen fick skicka trupper för att kväsa de oregerliga drängarna. Elefanten nämns redan av Årstafrun, Märta Helena Reenstierna den 25 februari 1805 som ett ”förunderligt kreatur”.

Den lilla dödsnotisen över Anna Cajsa visar en historisk händelses genomslag i det vardagliga livet. Prästen, en av de få utbildade personerna i socknen, lägger skulden på modern, något man gjort i århundraden och fortfarande gör i många kulturer. En gravid kvinna som får se något obehagligt eller ovanligt kan skada sitt barn. Vilka skuldkänslor mamman måste haft. Frågorna hopar sig – vilket liv levde de, vilka föreställningar om världen hade de?

Under min relativt korta tid som släktforskare har forskningen förändrats radikalt. Vi kan nu läsa originalhandlingar på nätet, inte bara kyrkoarkvalierna utan bouppteckningar och andra handlingar också. Min pappas högar med mikrofilmer och långa resor till landsarkiven för att få fram en antavla har blivit, i de flesta fall, en enkel del av forskningen. De rackarns anorna tenderade ju att flytta i zick-zack över arkivgränserna, något som idag inte är samma problem. Nu är det möjligt att verkligen sätta kött på benen, att ägna tiden åt fördjupningar, det som jag anser vara det allra roligaste i släktforskningen. Och då hamnar vi förr eller senare på de fysiska arkiven, med sin speciella känsla. Nyfikenheten sträcker sig långt utanför den egna släkten. Som uppdragsforskare för Genealogiska föreningen (GF) hamnar jag ofta i samma nyfikenhet, långt utanför det egentliga uppdraget. Jag bara måste få veta mera om vissa personer och orsakerna till att deras liv blev som det blev, trots att det tar egen tid.

Jag ser idag många frågor på olika forum som också handlar om ”att få veta mera”, det gläder mig. Den stora popularitet som släktforskningen fått beror säkerligen på de spännande historierna, inte på torra antavlor, något som också förmedlats via media. Vi vill veta mera helt enkelt. Det är inte bara jag som gått vidare och börjat läsa historia för att stilla nyfikenheten. 

Och ja, jag har forskat på borgmästaren i Skänninge också, han som blev offer för de arga drängarna. Som någon skrev i en blogg här så hör allting ihop. Hans sentida släkting är förstearkivarie på Riksarkivet i Oslo och känd släktforskare.

Vill du läsa mer om elefanten i Skänninge?

Martin Gustavsson. Elefantupploppet i Skänninge, om händelserna på Olofsmässo första marknadsdag den 11 augusti 1806. Examensarbete, Lunds universitet, 2006

http://www.svd.se/kultur/understrecket/upplopp-en-uppvisning-i-folklig-makt_6293976.svd