På en hallvägg hänger en målning, en söt liten dam som verkar ta en paus i det vardagliga arbetet. Konstnären har säkert suddat ut en del av rynkorna och de släta händerna har nog dolda spår av hårt arbete.

b2ap3_thumbnail_J.JPG

Varför sitter hon där och varför hänger tavlan i hallen? Ett barn ställer den frågan, så där direkt som barn kan. Kanske är den underliggande frågan ”Vad gör hon här?”  Det leder till en berättelse om en del av familjen, där deras liv ibland verkar ha varit för så länge sedan, men där deras minnen ändå lever i nutid.

Hon på målningen, den lilla damen, var barnets mammas mormors moster. Född i slutet på 1800-talet och trots att hon finns på en målning så var hon en vanlig bondhustru. Fast vanlig kanske inte är rätta ordet, hennes man var ju trots allt lite av kändis i den lilla socknen. Han var nämndeman och ofta anlitad i olika sockenfrågor, han var under många år ordförande i socknens missionsförsamling, söndagsskollärare och sedan var han, trots avsaknad av utbildning, den som fungerade som ortens veterinär. Närhelst ett djur fick problem så var det honom som de kallade på, oavsett tidpunkt på dygnet.

Han hade läshuvud sa de i socknen, och visst läste han på de stunder då det var möjligt, men han var ibland nerstämd över det faktum att det som han önskat, att få studera i sin ungdom, inte blivit av. Det fanns inte pengar till det och han behövdes på det lilla hemmanet som enda sonen. Storasyster, 14 år äldre, reste till Amerika när han var fem år så all hjälp som föräldrarna behövde när de blev äldre var han tvungen att ställa upp med.

Tankarna far vidare, hur kändes det att inte få studera, hur kändes det att slita på den lilla mark de hade, som hans pappa lyckats köpa loss. Pappa var stolt över det hemman han lyckats skaffa efter sitt avslut som soldat, soldat nummer 1 stod det på den soldattavla som tidigare följt soldattorpet, men som nu, när inga nya soldater rekryterades till roten, fick en plats i fina rummet. Det var viktigt att få visa på den tjänstgöring han gjort, det gav en viss status i byn. Och det berättas att han kom hem med nya idéer efter varje samling han varit med om. Kanske gav det impulser till utveckling i byn, vem vet.

b2ap3_thumbnail_soldattavla.JPG

Hur gick det förresten med systern som reste till Amerika? Hon gjorde karriär som kokerska och hushållerska i några fina familjer, som det hette. Av någon anledning så återvände hon till hemtrakten, för att träffa sina föräldrar och vänner. Kan det ha varit så att hon lämnade för att komma bort från något? Hon uppvaktades av någon från andra sidan Atlanten, som sände smycken och även löften om att betala biljetten till återresan till Amerika. Kanske började hon fundera på det, men som historien berättades så kom kriget och stoppade överresan. Vet inte om det är en efterhandskonstruktion, men hon reste aldrig till Amerika igen. Hon köpte sig ett hus i en närliggande stad och levde ensam under ett antal år, tills en hjärnblödning ändade hennes liv.

Tänk vad det kan dra iväg när man tittar på en målning och när frågan ställs av ett barn: ”vem var hon”.  Kanske ska jag skriva ner lite om henne och hennes liv och sätta på baksidan av ramen, så att nästa gång någon frågar om tanten på hallväggen, då finns det ett litet svar, oavsett vem som finns i närheten.

Då är det dags igen. En vecka har gått och det ska skrivas ner några tankar. Det har hänt både det ena och det andra. Ett nytt år, igen, har anlänt. Ett attentat, eller det är visst fler, har släckt ett antal liv på årets första dag. Fantastiska dagar i fin fjällmiljö med familj och goda vänner gör att hjärnan kunnat rensas. I brevlådan julkort, reklam och en tidning, eller ska vi kalla det en skrift för det passar nästan bättre.

När den kom, på årets första postutdelningsdag, så var det en välkommen publikation. Svensk Genealogisk Tidskrift, nummer två för 2016 hann nästan komma i tid. En skrift som är tung, fysiskt, med sina närmare 100 sidor och med ett innehåll som kan attrahera både de som nyligen börjat och de som har historia som profession. Numera utgiven av Genealogiska Föreningen, som en prenumerationstidskrift efter det att föregående utgivaren, Svenska Genealogiska Samfundet, överlåtit skriften och sedan somnat in.

b2ap3_thumbnail_SGT.jpg

En intressant skrift, som ligger bra i sitt egna segment, mellan alla de tidningar som ges ut och den till upplagan större Släktforskarnas årsbok, som ges ut av Sveriges Släktforskarförbund. Den senare är värd sin egen lilla betraktelse men det överlåter jag till tjänstgörande redaktör att svara för.

I mitt förra inlägg nämnde jag de diskussioner runt olika begrepp, som poppar upp på diverse facebooksidor. Tänk om vi kan få igång en diskussion om allt det som publiceras av olika föreningar över hela vårt land. Tänk om vi kan samla det som produceras av många frivilliga krafter så att det är digitalt åtkomligt för fler än de som tillhör utgivande förening. Det finns så mycket kompetens och det finns så mycket skaparkraft som idag läggs ner på alster vilka bara kommer en bråkdel av alla släktforskare till del. Vilken fantastisk kunskapskälla som går våra näsor förbi, vi som inte är med i alla föreningar.

Nu vet jag att många föreningar ser sin egna tidning som en del av medlemsvård och också underlag för medlemsvärvning, så viljan att släppa ifrån sig materialet är därför, av naturliga skäl, låg. Men kan vi komma runt det, kan vi samordna de artiklar som inte är direkt föreningsanknutna och som inte innehåller föreningsinfo, kalendarier, kallelser och liknande så att de publiceras i den gemensamma lösningen en tid efter första publicering i förenings skrift. Kanske ett halvår eller år efter ursprunglig tid. Det kan säkert göra det intressant för de som skriver att veta att det man presterar når en större publik likväl som det kan ge upphov till nya artiklar, baserade på de rön som framkommer. Att sprida kunskap som genererar ny kunskap är för mig en viktig del av föreningslivet, det kan ju vitalisera våra sammankomster och det ger nya insikter för förening såväl som för enskilda medlemmar.

Jag undrar om det finns någon i förbundet eller bland medlemsföreningarna som törs ta upp tråden och se till att den hamnar på agendan för nästa samrådskonferens. Och ska det realiseras , så finns säkert någon eller några som kan komma på hur man bäst gör det, för det finns ju inga tekniska begränsningar numera när det gäller lagring och sökning.

Det finns ett antal pågående diskussioner på olika facebookforum om vad en riktig släktforskare är, om vad som krävs för att få kalla sig släktforskare. Kombinerat med detta kommer det upp frågor om vilka källor, vilka leverantörer och vilka register som är godkända, och där kryper det fram den ena tokigheten efter den andra. Många uttalar sig om ämnena utan att ha anlagt någon form av egen källkritik och därav uppstår den ena fantastiska, eller egentligen sorgesamma, diskussionen efter den andra.

 b2ap3_thumbnail_Johan-Bure.jpg

Om dagens släktforskare dras med dessa problem, hur var det då förr? Långt innan internet, och långt innan detaljerade levnadsbeskrivningar. När läskonsten inte var utbredd men när det gällde att kunna sin släkt.

På Genealogiska Föreningens DVD, Johan Bures släktbok, har Urban Sikeborg många intressanta artiklar. Urban har inte bara transkriberat och tolkat själva släktboken, han har också producerat ett fantastiskt material kopplat till Johan Bure, till Buresläkten och kring en mängd av de faktorer som påverkar hur vi bör förstå det material som presenteras. För mig som inte är Bureättling är texterna faktiskt mer intressanta än släktboken. De rymmer så mycket kunskap att var och en av artiklarna är värde det skivan kostar.

Den delmängd av artikeln, Om den källkritiska bedömningen av Johan Bures släkt, jag fastnade för kallas Faktorer som gynnade god släktkännedom. Det är en underbar sammanställning av påverkande faktorer, varför de var viktiga och man kan också dra sina egna slutsatser avseende konsekvenserna om man glömde bort eller la till.

Att släkten och dess ursprung spelade stor roll i den sociala gemenskapen står klart och att det var viktigt för statusen att ha rätt släktled vet säkert de flesta, men att det var viktigt att komma ihåg rättsliga transaktioner som skett flera generation bak kanske inte är allom bekant. Skrivmaterial var dyrt, skrivare var dyrt och själv kunde man inte läsa, så då gällde det att komma ihåg.  När det gällde visst jordägande så var det viktigt att hålla ordning på både levande och döda släktingar eftersom arvslotter ofta förblev innestående i flera generationer.

För att klara sig från bekymmer med incestanklagelser så gällde det att kunna sin släkt, det fick inte dyka upp någon okänd fyrmänning (eller närmare) för då kunde det bli reella problem om man fastnade för den personen.

Att namnuppkallelse, traditionen att namnge barnet efter en äldre släkting, också gav en kännedom om den äldre släkten är det nog inte alla som ser som en beprövad metod att hålla liv i släkthistorien.

Detta, och mycket mera får jag lära mig när jag läser en mindre del av den angivna artikeln. Tänk då på att detta är en av flertalet artiklar, alla med ett överflöd av kunskap som förmedlas till oss av en av de främsta släktforskarna vi har. Det är en ynnest och fröjd att få all denna kunskap förmedlad, och du kan uppleva samma sak. Om du har skivan, studera artiklarna, om du inte har den, köp och studera. Skivan finns att köpa i Rötterbokhandeln och hos utgivaren, Genealogiska Föreningen.

Varför är det intressant med bakåtblickande? Det finns ju inget vi kan göra åt det som redan hänt, det går inte att ändra historiens gång, hur gärna vi än vill. Frågor och funderingar kring all form av historieforskning bubblar upp både här och där. De kommer från de som levt länge och de kommer från de som just påbörjat sin livsresa.

b2ap3_thumbnail_Backspegel.jpg

Finns det någon grund för att titta i backspegeln?  Det finns de som säger att vi lär oss av historien, men gör vi det, tar vi vara på de lärdomar som kan finnas i de historiska skeendena. När jag tittar mig omkring, funderar på egna likväl som andras uppträdanden i olika situationer, så blir slutsatsen att det kan inte vara mycket av historien som påverkat de beslut vi tar kontinuerligt. Det som jag tycker mig se i historien är upprepningar, vi gör samma misstag om och om igen. Vi ser skeenden som ledde oss fel och vi gör ändå om samma misstag om och om igen. Varför ska vi då bry oss om det förgångna, varför inte bara titta framåt och se till att all energi läggs på det som komma skall?

Men ibland är det de små sakerna som lyser upp tillvaron, ibland visar det sig att titta bakåt kan leda till en glädjestund i nuet, en oförglömlig upplevelse (åtminstone känns det så). Det behöver inte vara de stora historiska skeendena som påverkar, det kan var ett enkelt möte över en kopp kaffe som blir resultatet.

Jag berättade på en Facebook-sida om en händelse i veckan som var, men den tål att berättas igen.  Jag fick ett mail i början på veckan, en för mig (då) okänd avsändare skickade en enkel förfrågan, på engelska. ”Jag är i Sverige för ett kort besök, har hittat ditt namn bland min mammas efterlämnade papper om släktforskning. Kan vi träffas?”

Det lät ju så där lagom spännande, undrar var i Sverige personen befinner sig och jag undrar vad mamman och jag kommunicerat om. Men, det fanns ju tid att träffas, så svaret blev positivt, med uppgift om var jag bor och en försynt fråga om vilken familj som det gäller.

Att vi var nära varandra blev klart, jag bor i Vällingby i nordvästra Stockholm och personen i fråga satt i Jakobsberg, också nordvästra Stockholm, några minuter med bil från mig.

Att de mail som hittats var skrivna 2004, tur att jag inte bytt adress på min epost, var nästa överraskning och med ledning av några fraser från de gamla mailen så blev det klart att kopplingen fanns, genom giftermål, mellan min morfars bror och avsändarens mormors syster.

Min morfars bror, Carl Asp, emigrerade, bodde ett tag i Massachusetts och flyttade sedan till Rhode Island, där han gifte sig, fick en son och avled redan 1918 i spanska sjukan. Hans hustru, Tekla Horn,  var svenska, som emigrerat tillsammans med några av sina syskon.

b2ap3_thumbnail_tekla-.jpg

Vi träffades, över en kopp kaffe, och började tala om vad som hänt sedan 2004, vilka våra kopplingar var och det framkom ganska snart att det var mamman som varit intresserad av sin släkt, så kunskaperna om den amerikanska sidan var begränsad. När vi gick igenom de uppgifter jag hade kvar efter alla dessa år så kunde jag se hur ett ljus tändes i ögonen, hur berättelserna om det lilla jag visste gjorde att intresset stegrades, det var som en dörr öppnades och plötsligt så kom kommentaren: Nu förstår jag vad mamma pratade om, den känslan har jag inte känt förr. Nu förstår jag min sons önskan om att få veta mer om var vi kommer ifrån.

Samtalet fortsatte, vi kom in på lite av det som fanns i mammans papper. Tyvärr, fältmarskalk Horn var inte en anfader, så den antavlan kunde kastas. Namnet Horn kom istället från liesmeden Horn, verksam i Långöns bruk i Älvdalen och senare Regna.  De uppgifter om att det fanns släkt i Worcester, Massachusetts, kunde vi belägga. Smeden Horn gifte sig med spiksmeden Grundströms dotter, och för att krångla till det så gifte sig de båda kontrahenternas syskon med varandra, syster Horn med broder Grundström.

Kopplingen till Worcester ledde vidare till en berättelse, som ytterligare belyser hur olika vi kan se på historien. I samband med sökandet efter information 2004, rörande ovan nämnda släktingar, kom jag i kontakt med några Grundstrom i Worcester. Vi hittade en del och det fortsatte utmed några andra släktlinjer också. Det fanns ju inte lika mycket digitaliserat då, men tillräckligt för att göra intressanta fynd. Makan till en Grundstrom var dotter till en norrman och en svensk immigrant, Anette Westerling från Höganäs. Den kvinnan hade satt sina spår i familjens berättelser. Hon kunde inte engelska, förutom de grövsta svordomarna, och de använde hon flitigt, likväl som vanan att sörpla när hon åt soppa för att visa att det smakade gott. Det var hennes eftermäle. Vem var hon då? När jag kunde berätta lite av hennes släkt, till de två som ingick i mailkedjan, så fick jag två svar. En svarade: Jätteintressant, vill veta mer”.  Det andra svaret blev: ” Vill inte höra ett ord mer, och skriv aldrig mer till mig”.

Vad var det då som gjorde att svaren blev så olika?  Westerlind/Westerlin(g) ledde tillbaka till Werner Nilsson Wallin, som uppges ha varit bödel i Helsingborg.   Den uppgiften tände den ena och fick den andra att brådstörtat avbryta allt tittande i backspegeln.

 Tänk så olika vi är !

(Bilden ovan föreställer Tekla Horn och Carl Asp)

Det finns många anledningar att fira, finns behovet av ett avbrott i den vanliga lunken så går det alltid att hitta på något. Varför inte titta runt i den egna sfären, finns det något som hänt, vad kan vi tillsammans glädjas åt?

Vi kan börja med det som hände häromnatten, finns beskrivet i Rötters nyhetsflöde, när ALLT FÖR SVERIGE tog hem ett av de finaste priser en TV-produktion kan få, en Emmy. Jag tror inte att någon av oss förstår hur stort det egentligen är. Och det roliga i detta är att det visar på släktforskningen i Sverige, i en kombination av underhållning och faktaspridande.  För de som deltar i arrangemang i Solna, med Genealogiska Föreningen, så har ni säkert sett Fredrik Mejster fara runt i lokalen. Han är ibland volontär och ibland föredragshållare. Lika duktig i båda rollerna. Han är den som tar fram underlagen till de "släktresor" deltagarna får göra, uppgifter som gör att många intresserar sig för släktforskning.

När en deltagare får lämna programmet, får de släktforskningsuppgifter och ett fantastiskt släktträd. För de som tycker det ser vackert ut, kolla i Rötters bokhandel, Anna Edin, som gjort dessa träd, har gjort en del av de träd som finns till salu. (Det finns mycket annat bra också i bokhandeln, tänk på det inför jul)

En annan sak att fira är det boksläpp som var på Fars dag, då inte bara en far utan alla fäder de senaste 11 000 åren firades. Jag tänker på den nya boken av Karin Bojs och Peter Sjölund, Svenskarna och deras fäder de senaste 11 000 åren. På ett lättfattligt sätt beskrivs vår historia utifrån både gamla såväl som nya rön. En blandning av akademisk forskning och alla de rön som släktforskare, som låtit DNA-testa sig, ger en suverän bild. Om du inte redan har boken, eller om du tror att den passar som julklapp, så finns även denna i Rötters bokhandel.

Vad kan vi hitta på mer att fira?  Med risk för att verka tjatig så kopplar jag den tredje anledningen till samma sfär som ovanstående, DNA.  Det kommer rapport efter rapport om att det stora övertag som vissa delar av Norrland har när det gäller antal topsade (testade) successivt minskar.

Från Osbyholm i söder, från Mark i väster, från Mora i norr (om vi tar bort Norrland), från Västra Mälardalen i öster (nästan i alla fall) och många andra platser kommer det rapporter om samlingar med DNA i centrum. Välbesökta och intresseväckande, även lokalpressen vill vara med och sprida kunskap. För att ingen ska tycka att jag diskriminerar Norrland, så ska vi alla veta att där fortsätter det fina arbetet och det är en inspirationskälla för hela landet.

Några anledningar att fira, det finns naturligtvis fler, du får gärna berätta vad du tycker ska firas. Kanske som en kommentar nedan, kanske på lämplig plats i Anbytarforum.

Vad göra när frågan kom.  Vill du skriva ner lite tankar då och då? Vill du ge andra något att tänka på?

Det kommer först en liten fundering på möjlighet att göra sig hörd.           

b2ap3_thumbnail_blogg-talaut.JPG

Sedan kommer eftertänksamheten, vad kan jag skriva som andra kan tänkas läsa..

Eftersom jag inte vet vad som komma ska, så är det bara att köra på. Ta upp de ämnen som kan kopplas till släktforskning, till mig eller varför inte till någon aktuell företeelse.

Jag kastar mig ut på djupt vatten, påstår att det finns mycket att göra för att lyfta släktforskningen till de höjder den förtjänar.  Det finns visserligen många idéer, men som bara förblir idéer, det finns många uppslag som försvinner ner i en låda och det finns allt för många ”det har vi gjort förr, och det fungerar inte”. Men det finns också exempel på lyckade satsningar, ibland en gammal verksamhet som tas upp igen och blommar, ibland helt nya påhitt.   Tänk om vi samlade alla funderingar och förslag, delade med oss av detta och såg om det ger impulser till nytänkande på lokal eller central nivå. Tänk om vi stimulerade varandra genom att berätta om det som lyckats, likväl som det som inte gick som tänkt.   

 Jag har försökt att lyssna på de personer jag mött, försökt förstå vad det är som driver alla föreningsmänniskor att lägga ner all den tid de gör.  Många svar har jag fått, det absolut bästa var det svar en grånad eminens gav: Varje leende efter ett möte/arrangemang ger mig styrka, varje ”Tack för idag/ikväll” ger mig energi för en månad till. Hur många av oss som går till en aktivitet tänker på att tacka, hur många är vi inte som räknar med att det ska bara fungera.  För fungerar gör det på många ställen. Visar vi den tacksamhet för det som volontärer lägger ner?  Talar vi om att vi är nöjda, kanske uppfyllda av idéer om nya satsningar efter ett arrangemang, eller går vi hem och klagar på det som kanske inte fungerade just den kvällen. 

 
b2ap3_thumbnail_blogg-ros.JPG

Jag är övertygad om att det finns en framtid för släktforskarrörelsen, det kommer nya ”inkörsportar” hela tiden. TV-program inspirerar, nya intressanta rön blandas med gammal forskning i många intressanta tidningar, allt mer digitaliseras och medryckande föreläsningar läggs ut på nätet av allt fler föreningar.  En fråga är hur och var alla de som blir intresserade ska mötas, finns det behov av nya mötesplatser, både fysiska likväl som i cyberrymden.  Är vi mogna att möta nya på andra platser än de vi är vana vid, där vi känner oss säkra. Grupperingar som skapas, som växer och som sedan dör är något vi får vänja oss vid. Är Förbund och föreningar beredda på det? Är vi redo för de förändringar som kommer att behövas.

Svaret kommer säkert, undrar bara vad det blir.