Tittar i ett nummer av Angeläget, Sveriges Släktforskarförbunds informationsblad till anslutna föreningar, och ser att det finns ungefär 70 000 medlemskap i anslutna föreningar. Hur många personer det blir kan säkert diskuteras under många och långa kvällar. Att det finns personer som är med i mer än en förening, det är helt klart, men hur många och vad blir nettoeffekten av en sådan räkning?

b2ap3_thumbnail_Angelget.jpg

Egentligen en sån där ”onödigt vetande” sak, har ju ingen praktisk betydelse om det blir 45, 50 eller 60 tusen personer. Många är det och förhoppningsvis ska det kunna bli ännu fler när det nu kommer det ena efter det andra programmet i TV med anknytning till sånt som släktforskare sysslar med. Att de tio amerikanerna som visas upp engagerar, det ser jag. En del blir glada men andra lite missnöjda. På torsdag börjar en serie, Bye bye Sverige, som ska försöka beskriva emigrationsproblematik. Vad det blir det får vi se, men förhoppningsvis väcker det tankar och frågor som kan få svar bland de runt 170 föreningar som finns över hela landet. Även om många vårprogram är spikade så går det kanske att lägga in en eller flera emigrantäventyr, så att frågorna kan få ett svar. En härlig utmaning, jag hoppas inte det ses som en belastning.

b2ap3_thumbnail_Namnls.jpg

Jag var på Dramaten häromkvällen, Ola Larsmos Swede Hollow har satts upp och spelas på ett för mig nytt sätt. Lokalen, som kallas Elverket, innehåller ett antal spänger som löper i hela lokalen. Publiken placeras på golvet, kuddar finns, och blir därmed en del av föreställningen. Rollfigurerna rör sig, de finns bakom, framför, ovanför och ibland sittande på kudden bredvid. Jag blev en del av föreställningen, jag var med nere i dalen, med den förorenade bäcken, jag kände hur det var att gå uppför trappan till världen ovanför. Jag kände tröttheten efter en dags hårt arbete, fick vara med i den smärta som förnamns men också uppleva de glädjestunder som fanns. Kanske inte så många, men innerliga. Att som gammal man sitta på en kudde i tre timmar är kanske inte det optimala, men det som förundrade var att tiden bara flög iväg, det var en upplevelse av sällan skådat slag. Det var en paus, visst var det så, men då hördes diskussionerna och funderingarna om de egna emigranternas öde. Var det så för morfars farbror, hur gick det för släkten och liknande. Hade lust att ställa mig upp och inbjuda till en emigrantforskningskurs, men det blev inte av. Men kanske kan Swede Hollow vara en inkörsport till medlemskap, vad vet jag.

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPG

Började bloggen med antalet anslutna släktforskare, den siffran som vi inte är så säkra på. Men jag är säker på att det snart finns lika många DNA-testade i Sverige som det finns släktforskare. Nu vet jag också att alla som är testade inte är forskare, utan är testade av någon släkting eller god vän som behöver uppgiften i den egna forskningen, men antalet är intressant. Det är inte helt lätt att hitta den exakta siffran eftersom testföretagen inte släpper all information, men genom de kanaler som finns så kan jag med stor sannolikhet säga att det i dagsläget finns en bra bit över 40 000 test där adressen på den testade finns i Sverige. Nu finns det säkert ett antal som testat sig hos flera bolag, men det kan inte vara så många att det påverkar i någon större skala. Just nu är det rea hos de flesta företagen och ökningen av antalet testade är enorm.  Snart finns det fler testade i Sverige än det finns de som är medlemmar i förbundets medlemsföreningar. Tänk vilken bas för släktforskarföreningar, att suga upp alla dessa och få dem intresserade av föreningen. Många är nog redan med, men det finns en stor grupp som det gäller att locka. Har du bra tips på hur det kan gå till, så kan du skriva i kommentarsfältet.

I olika sammanhang, vid olika tidpunkter och med olika bevekelsegrunder så framförs då och då kravet på sanningskommissioner. Riktigt vad en sådan är kan kanske diskuteras, men många gånger så tycks det finnas en misstanke om att allt inte kommit fram i ljuset, att allt inte står rätt till och att det för allas eller någons bästa borde grottas ordentligt bland tillgängligt och otillgängligt material.

Ibland finns det kanske något i den ursprungliga frågeställningen, men lika ofta ligger det ett annat motiv bakom, något dolt, något som man hoppas ska komma fram som ställer någon eller några i dålig dager. Men vad är det man vill uppnå, den ultimata sanningen trots att den inte finns eller är det för att ställa saker till rätta.

Oavsett bevekelsegrund så kanske den ultimata sanningen inte finns, det som vissa ser på ett sätt ser andra på något annat sätt. Betraktningsvinkeln kanske avgör om det ena eller det andra är det som ska kallas rätt. Hur gör man då, hur gör man när den ultimata sanningen skyms av annat?  Ibland slåss individer, grupper eller länder får att få fram det som inte går att få fram. Ibland kanske det finns ett bakomliggande syfte som gör att oavsett vilken sanning som kommer fram, så är det ”fel sanning”.

b2ap3_thumbnail_Domstol.jpg

Och vad har det här med släktforskning att göra, kanske du undrar. Förutom att det ibland hettar till när olika konstellationer inom rörelsen inte har samma åsikt, så är det nog mer hur vi ska hitta den sanning som vi själva tror på som kan diskuteras. När har jag funnit den sanning som verkligen gällde/gäller?  Vet jag när min släktforskning är rätt och att jag med säker hand kan skriva under att så som det står här, så var det verkligen.

Det har under många år presenterats det som sagts vara den riktiga sanningen. Verk av erkända släktforskare likväl som mindre kända har fått stor spridning och nåde den som motsätter sig de slutsatser som finns däri. Med tiden har många verk befunnits ha fel och brister, och det som var sant då är inte sant längre. Nya sanningar eller är det nya antaganden presenteras och lever ett tag, tills det framkommer något som talar i för en annan sanning.

Under en lång tid så har vi lärt oss att ange källor, så att det vi presenterar går att följa, det går att kontrollera och på så sätt hålla sanningshalten på en bra nivå. Det är bra att använda olika källor för att säkerställa att vi läst rätt och att det verkligen är den som vi tror att vi läser om som är beskriven.

 b2ap3_thumbnail_Sanning.JPG

När allt är kontrollerat, dubbelkontrollerat och kanske trippelkontrollerat så lutar vi oss bakåt och kan med säker röst säga att här behövs ingen sanningskommission. Detta är så säkert det kan vara och ingen kan hitta minsta osäkerhet.

Det gäller åtminstone tills någon hittar en ny källa, en motstridig uppgift eller annat som talar mot det som jag tills nu ansett vara sanningen. Kan det finnas en annan sanning än som tills nu varit den gällande?  Vad gör man när nya påfund pekar på att det kan finnas en annan sanning, när det dyker upp nya sätt att kolla sin släkt och de nya uppgifterna inte stämmer.  När DNA-testet visar på en träff som är obekant, eller när den träff som ska finnas inte finns där.

 b2ap3_thumbnail_Sanning2.JPG

Det blir ganska uppenbart att det finns en annan sanning än den som gällde igår när sådant händer och vad kan vi lära oss av det. Den sanning som gällde igår gäller kanske fortfarande, men det kan också komma nya signaler som ställer allt på huvudet.  Så varför fundera för mycket, låt oss se på det vi vet idag, och vara öppna för att det kan ändras, ändras i alla möjliga riktningar, och då får det bli en ny sanning. En fördel är att vi kan konstatera att vi aldrig blir färdiga, det finns nya upptäckter att göra och det är väl skönt när verkar ta slut på forskningen.

Ovanstående klipp ur kyrkbok och träfflista är illustrationer och har ingen direkt koppling till texten (inte än i alla fall)

Första bilden: Photo by Claire Anderson on Unsplash

Jag har i dagarna fått min östgötska linje, som jag har via min farmor, aktualiserad eftersom det startats upp ett samlingsprojekt hos Family Tree DNA för de som har rötter Östergötland. Vissa delar av trädet hamnar ibland i skuggan av allt annat och när det dyker upp något nytt så måste hjärnan få en liten tid på sig att komma i fas. Östergötland är av någon anledning inte den mest DNA-topsade delen av Sverige, även om det gjorts försök att få igång intresset. Men vad gör det, de som finns de finns och då gäller det att göra det bästa av saken.

Ibland kan intresset ökas om det nämns något om en intressant östgöte, som har stora delar av sina rötter i landskapet. Kanske finns det fler som kan komma igång för att få en konversation, och därmed större intresse. Själv tycker jag att en uröstgöte som Tage Danielsson kan vara ett bra exempel. De flesta vet vem han var och hans släkt är väl dokumenterad. Själv har jag en gemensam punkt, i sjätte generationen, men hur var det såg ut, vilken linje och vilka andra linjer finns det. Då kommer en ”gammal” goding fram.

 b2ap3_thumbnail_arsb96.jpg

Sveriges Släktforskarförbunds årsbok 1996, i mina ögon den bästa årsboken (motargument kan lämnas i kommentersdelen) innehåller mycket. I just det här fallet så är det Bo Lindwalls sammanställning av Tage Danielssons som är av intresse. Visserligen har det gått 21 år sedan den skrevs, men fortfarande rykande aktuell. Här finns alla leden, här finns det möjlighet att leta och se var andras grenar passar in och på vilket släkt jag är släkt med andra. Visst kan det vara skoj att vara släkt, om än på håll med Tage, men det känns ibland som humorgenerna hamnade lite orättvist, han fick allt och jag inget. Men det finns ögonblick som lyser upp tillvaron, tänk bara att få kommentarer: ”Jag tycker det är intressantare att vara släkt med dig än med Tage Danielsson”. För oss som levde med Hasse och Tage är det en underbar upplevelse, jag är mer värd än han (för den som inte ser mitt leende så kan jag berätta att det finns)

I samma underbara årsbok finns en fantastisk artikel om Bure. Urban Sikeborg delade med sig av sin stora kunskap, som han hade redan då, om den sägenomspunne Bure. Underrubriken till artikeln är ”Tillkomst och tillförlitlighet”. De tre orden har präglat en stor del av debatten runt Bureätten sedan dess. Än idag ser och hör vi alla möjliga tolkningar, funderingar och diskussioner dyker upp när nya fynd kommer, eller när ifrågasättanden sker. Visst är det då tur att släktboken i original återfunnits och gjorts åtkomlig. Får passa på att göra lite reklam här, nu finns en utgåva där DVDen ersatts av USB-sticka, och det har ju ingen betydelse för innehållet, men det viktiga är att den går att använda även i Macvärlden. När vi dessutom kan få hjälp av nya fynd och inte minst av allt, det som inte fanns 1996, nämligen DNA-testerna, så är det fantastiskt att artikeln från 1996 fortfarande är så rykande aktuell. Allt ”gammalt” är inte skräp.

 b2ap3_thumbnail_JohanBuresSlaktbok-1503675559980.jpg

Ibland undrar jag vad som är viktigast på skivan/stickan, är det bilderna av släktboken, är det uttolkningarna av texterna på bilderna eller är det alla de texter som beskriver så mycket mer än bara släktboken. Över 500 sidor med kunskap om metoder, om dåtidens tankevärld, begreppsvärld och mycket annat. Det går att läsa och läsa igen, det kommer fram nytt varje gång. Jag tror att mycket konstigheter och många mystikers uttolkningar skulle kraftigt förändras om de texterna lästes av fler. Har du skivan/stickan, kolla ordentligt, har du inte den, varför inte skaffa den. Den finns hos Genealogiska Föreningen.

Det finns idag en mängd kanaler som sköljer över oss med information. Den lite äldre uppfinningen med det tryckta ordet kompletteras med mängder av radiokanaler. Ovanpå det kommer den något senare TV, även här med kanaler av alla de slag som gör att vardagen fylls med nya intryck.  Fast inget av detta är väl som dagens nya informationsflöde, baserat på internet som (nästan) alltid är uppkopplat, som använder otaliga sätt att ge och trycka på ny information.  Begreppet uppkopplad har fått en ny innebörd, var vi än är så nås via av nya upptäckter, nya trevliga händelser och även ytterst otrevliga sådana.

Men det berör inte de som släktforskar, eller hur. Våra förfäder fanns och deras liv går inte att ändra. Vi kan få veta när de föddes och när de dog, och inget av detta kan vi ändra på.  Vi kan inte med drev på sociala medier förflytta ett enda dödsdatum, vi kan inte få facebookgrupper att skapa nya släktingar, som aldrig funnits. 

b2ap3_thumbnail_mujibur-rohman-272855.jpg

Och mitt i allt detta överflöd av information, där allt tycks finnas och inget är omöjligt, sitter en liten gubbe och har kört fast. Allt han letar efter verkar finnas bakom en ogenomtränglig dimma, spåren leder framåt men förloras i denna dimma. Det kommer ny information, personer runt omkring jublar när de ser att dimman lättar så det kan följa spåren ytterligare. Ny indexering, nya databaser och många gånger nya kostnader gör att alla, verkar det som, gör stora framsteg, och där sitter den lilla gubben. Han känner att orken rinner ut, han känner att den av många tidigare omtalade tegelmuren, the brick wall, bara blir högre och högre, bredare och bredare. Någonstans ekar en ramsa från förr, du kan inte gå över den, du kan inte gå under den, du kan inte gå runt den eller något i den stilen. Och muren blir högre och högre!

b2ap3_thumbnail_StockSnap_637F0E57B1.jpg

Kanske dags att bara luta sig tillbaka, vila och vänta på rätt tillfälle. Lägg allt åt sidan, syssla med något annat!  Läsa några böcker, gräva i landet eller vad som helst. Mitt i all bedrövelse, när orken tagit slut, kanske finns det små, små öppningar. Ett besök på ett trevligt föredrag, utan tanke på prestation. Söka kontakt med en främling, som skrev något intressant för ett år sedan. Fundera på nya verktyg, nya vägar som inte provats förr.

En dag så släpper det, någon flyttade en sten i muren, någon gav gubben en borrmaskin så han kunde borra ett hål, någon värmde lite luft så dimman lättade. En ny uppgift från ett oväntat håll kan visa sig vara det som behövs, en hjälpande hand från en ny bekantskap eller en ny match på DNA-listan likaså. 

Livet är ju upp och ner, så är det även med släktforskningen, och även om jämförelsen haltar så kan det vara skönt att få vara med om genombrottet, att få känna att det blir roligt igen och att få känna sig upprymd och ta ett rejält skutt och få uttrycka sitt Yeah!!

b2ap3_thumbnail_alan-hurt-jr-79392.jpg

Sitter på tåget från Göteborg hem till Stockholm. Efter en intressant dag med mycket diskussioner om DNA och annat så är det skönt att luta sig tillbaka och bara njuta av resan. Titta lite förstulet på medpassagerare, titta ut genom fönstret och se landskapet passera. Regnet känns inte men syns. Att det tar några timmar till känns både bra och lite mindre bra. Avkopplande, men visst kunde tiden användas till annat. Fast, varför inte, numera går det ju att nå de resurser jag behöver för att kunna leta efter information om både det ena och det andra. Jag kan kolla mina frågor, jag kan kolla mina testresultat och jag kan läsa, och leta i, de kyrkböcker som är aktuella.

b2ap3_thumbnail_ombord.jpg

Tankarna går vidare, undrar hur de reagerat, de jag läser om, om de sett vad jag kan se nu på min skärm. Kunde de någon gång fantisera om att deras liv skulle vara av intresse för någon annan. Tänkte prästen någon gång tanken att det jag skriver ner nu, kommer någon att sitta på ett tåg och läsa i framtiden. Naturligtvis inte det där med tåg, det fanns ju inte ens då. Men resten, att i en avlägsen framtid skulle någon sitta och försöka förstå vad som skrevs för mer eller mindre eget bruk. Kanske skulle handstilen vara mer precis, förkortningarna mindre svårförståeliga om den som skrev förstått vilket värde någon sätter på det som skrevs ner. Skulle beskrivningen av Anna och Per vara mer utförlig, skulle deras upplevelse beskrivits annorlunda, nu lite torr text om den tid då de förlorade alla sina sju pojkar på mindre än ett år. Det kanske är tur att inte allt för mycket skrevs, upplevelsen är ändå skrämmande och sorgesam.  Ja, vi får aldrig veta om det blivit en annan text, men tankarna kan ändå flyga när landskapet far förbi utan för fönstret. Fast det är ju vi som far förbi landskapet om vi ska vara ärliga.

b2ap3_thumbnail_landskap.jpg

Resan bland kyrkböcker och annat arkivmaterial är ju en resa i tiden, bakåt, och vi kommer lite olika långt beroende på vad som finns tillgängligt. Inget nytt material tillkommer, det som är skrivet är skrivet, men alltmer blir tillgängligt genom den digitaliseringsvåg som sveper genom samhället. Det går knappt en dag utan att nytt material blir tillgängligt, det ena mer intressant än det andra.

En annan resa är det som sker genom att olika studier släpps om det som kallas ancient DNA, DNA från för länge, länge sedan avlidna människor. Här kan vi säga att det tillkommer nytt, nya upptäckter ger nya slutsatser och gamla sanningar måste revideras. En utveckling som sker inom detta område accelererar när tekniker och forskare går hand i hand för att minska kostnader att ta fram resultat. Snart är det lika dyrt/billigt att ta DNA-prover som det är att ta kol-14test. Snart är det naturligt att fylla på databaserna med stora mängder DNA-data från stenåldern och framåt, något som kommer att berätta nya historier och också ge alla de som testat sig idag en koppling långt, långt tillbaka i tiden.

Vill vi veta allt detta, ja det kan vi fråga oss, men visst ger det en större insikt i vår historia, visst öppnar det upp sinnet för nya, fantasieggande funderingar. Kanske kan vi se både forntid och nutid med nya ögon, ny kunskap ger oss förmodligen vidgade vyer och det är ju inte fel.

Nu stannar tåget i Skövde, måste hoppa av och posta inlägget, eller hur får man annars ut det till alla som vill läsa, skulle säkert prästen ha funderat (fast det var en annan präst, lite senare i tiden, som sett ett tåg)

Det finns ett uttryck som kanske användes mer förr “outgrundliga är Herrens vägar” och det kan passa på det som hände i lördags. Uti serveringen Gröna Stugan vid Lötsjöns strand i Sundbyberg samlades några människor. Några kände varandra sedan tidigare under det att andra var okända för de flesta. En liten skara och det var nog tur det för det var svårt för de flesta att inte vilja berätta. Det berättades om olika delar av släkten och det frågades och frågades igen.

b2ap3_thumbnail_20170823.jpg

Där berättades om den unge pojken, född i Häverö, som gav sig av i unga år för att söka lyckan till sjöss. Efter ett antal långa seglatser under sju år mönstrade han av i London och där fann han den stora kärleken. Efter en tid så lockades han och hans hustru till Australien, där han blev snickare på ett varv för att sedan fortsätta som hamnkapten.

Nu satt Steve i Gröna Stugan och berättade om sin mormorsfar, Anders Söderlund, eller Andrew Sutherland som han kallades down under. Historier av skilda slag, inte minst om en av båtarna som familjen byggde för eget bruk. Anders och två av hans söner byggde båten Orme, en båt byggd utan en enda spik. Den var vacker men en dag försvann båten, med sex mans besättning och återfanns aldrig. Två av de som försvann var sönerna.

b2ap3_thumbnail_201708231.jpg

Där fanns Elvy, som för flera år sedan passerat de nittio, och som när jag först kontaktade henne var avvaktande. Inte kan väl jag vara med, visserligen har jag varit i Australien, men det är länge sedan och nu talar jag inte engelska så bra, och dialekten de pratar kan ju vara lite svår. Efter lite övertalning så kom intresset, det är inte varje dag en fyrmänning bara dyker upp så där. Att Elvy hade mycket att berätta från de trakter där förfäderna verkat, det blev klart fort. Och inte var språket något problem!

Där fanns Lillemor och Kent, fyrmänningar med Steve och Elvy, som träffat sin kusin efter ganska många år och där det fanns en del att komma ikapp med samtidigt som det gällde att uppdatera Steve, och även hans hustru Eastern.

Sedan fanns Ulrika, som vet att hon är släkt med Steve, men inte riktigt hur. De finns på varandras träfflistor efter att ha skickat in DNA. Efter den trivsamma träffen så blir det nu till att leta ännu djupare efter kopplingen.

Och allt detta efter en enkel efterlysning i en facebookgrupp: ”Finns det någon som vet vem Andrew Sutherland var, svensk var han men han berättade inget om sin hembygd eller familj”.
Outgrundliga var visst vägarna.

Nu till något helt annat.

b2ap3_thumbnail_201708232.jpg

Nu i helgen är det Släktforskardagar i Halmstad. Hoppas många kommer och varför inte just du. Själv ska jag ta mitt pick och pack och försöka få ihop något, tillsammans med några amerikaner och SSGG, i den mest spännande montern (om jag får säga det själv) som har nummer 155 och där det står Family Tree DNA. 

Välkommen för att fråga, diskutera och kanske ta ett test eller uppgradera ditt befintliga.

Nästan varje dag dyker det upp nyheter om digitalisering. Den ena informationen efter den andra blir digitaliserad och åtkomlig från all världens hörn. Bok efter bok kan brännas, den finns ju på nätet och vad fyller då den tryckta upplagan för funktion?

Kommer det en dag då Världens längsta bokbord på Drottninggatan består av ett bord, 1 meter och 20 centimeter långt, där rariteten ligger, den sista odigitaliserade boken?  Eller hann de med att få in den i datorns underbara värld veckan innan och slänga eländet, så bordet blev tomt?

Visst kan man tycka olika om böcker, läste nyligen att inredningskunniga ställer böckerna i bokhyllan, med ryggen inåt, för att kunna spela med de olika nyanserna som finns på papperet. Lär bli snyggt, men aj vilket elände att hitta den bok man vill läsa, när det är strömavbrott och varken dator, padda eller telefon kan laddas. Det kan gå åt ett antal stearinljus innan rätt bok är hittad.

b2ap3_thumbnail_GF-Bok3.jpg

Naturligtvis är det bra med digitaliserade källor, men det är också en speciell känsla att gå mellan hyllor i bibliotek, antikvariat eller andra platser där de finns, många långa rader av böcker. Mängder av titlar, ordnande efter något system, så att det går att hitta det man vill. Fortfarande finns de ju, böckerna, och många är de. Man kan fråga sig hur högt det skulle bli om man kunde stapla alla böcker som finns ovanpå varandra.  Och om begränsningen är släktforskningslitteratur, hur hög blir den stapeln?

b2ap3_thumbnail_GF-Bok2.jpg

Jag gick en sväng i Genealogiska Föreningens Arkiv och Bibliotek i Solna en kväll. Botaniserade bland ”riktiga” böcker, mantalslängder från Stockholm och väl namnsatta arkivkartonger. Trots att jag inte är uppväxt med släktforskning utan halkat in på denna sida millennieskiftet, så är det en mäktig känsla att se allt det material som finns samlat. Samlat av frivilliga under många år, sorterade, registrerade och ställda på hyllor så att vi kan hitta dem lätt och kunna nyttja de kunskaper som finns mellan pärmarna. Många av dessa alster är så udda i sig så det kommer att ta lång tid innan någon digitaliseringsvåg når dem, och därför är det tur att finns entusiaster som orkar hålla på, det kostar ju både resurser och pengar.

Bland hyllorna finns det en avdelning för föreningstidningar, mest från släktforskarföreningar, men jag undrar om det var någon hembygdsförening också. Tänk vad mycket som produceras, tänk vilken tid som läggs ner av många olika människor. Jag undrade för länge sedan om allt det som producerats kunde samlas på något sätt, men den frågan dog nog. Men här hittade jag en del, fast långt ifrån alla byter tidning med Genealogiska Föreningen om jag tolkar innehållet rätt. Kanske dags att lyfta frågan om ”central samling” på nytt?

Jag kan inte låta bli att nämna ett av de mest fantastiska digitaliserade verk jag mött. Inte bara är den gamla boken fotograferad, den är tolkad också. Dessutom finns mer än 500 sidor kompletterande text med beskrivningar, förklaringar och annan som är bra att veta för att jag själv ska kunna bedöma innehållet i originalboken. Jag har nämnt den förr och vissa kanske tycker jag tjatar, men den risken får jag ta, nu när jag nämner Johan Bures Släktbok. Den är en guldgruva för alla, oavsett Burekoppling eller ej, som är intresserade av släktforskning i äldre tider.

b2ap3_thumbnail_Johan-Bure.jpg

Att det inom släktforskningen ofta talas om källkritik, om att kontrollera uppgifter inte bara en gång utan kanske också två, det torde flesta som kommit en bit med sitt eget sökande efter släkt ha hört från andra många gånger. Ordet källkritik låter inte speciellt roligt, jag tycker det har en tråkig ton, men det har många av de ord som är viktigt inom olika slags forskning. Men, kom ihåg, bara för att något sagts många gånger eller presenterats av erkänt duktiga personer så behöver det inte vara rätt.

Ibland kommer påminnelsen från olika områden, signaler om att det vi tar för givet kanske inte är det rätta svaret. Häromdagen blev jag påmind om hur mycket klichéer kan sätta sig på näthinnan och att vi många gånger lever med föreställningar som inte har någon koppling alls till det som verkligen hände.

b2ap3_thumbnail_vikingaliv.JPG

Jag besökte, tillsammans med hustru, barn och barnbarn, en av Stockholms nyare attraktioner. Jag har nämnt det tidigare: Vikingaliv på Djurgården i Stockholm. Ett nytt sätt att berätta om den tid som vi benämner vikingatiden, med nyttjande av ny teknik blandat med gedigen kunskap om den tid som beskrivs. Naturligtvis finns det fortfarande ”hål” i vår kunskap och nya rön gör ibland att vi måste förändra vår syn, exempelvis så innebär utgrävningarna i Varnhem en del förändringar. Men, tillbaka till Vikingaliv, där en entusiastisk och kunnig guide gav oss nya inblickar och förändrade bilden av den tid som svunnit. Att stå framför gestaltningen av en person från den tiden, som tittar på dig med sina kluriga ögon, och man funderar på när han ska blinka kan vara nästan skrämmande, men han är skapad med hjälp av DNA-spår och ser säkert ut som de gjorde då. Men det var några som gick undan och inte ville stå i närheten.

Berättelsen om vikingarnas horn var något som fångade hela familjen. Att det kanske inte var den vanligaste huvudbonaden, hjälmen med horn, var det nog några som funderade på. Men att bilden, från början skapad av en kostymansvarig vid en opera, sitter så djupt är förunderligt djupt är fascinerande: Ska vi skylla vår felaktiga bild på Wagners opera, på personen som hittade på vingarna på hjälmen som senare blev horn eller vems fel är det att så många tror så fel?  Att man inte hittat hjälmar med horn, och inte dryckeshorn heller, vid utgrävningar betyder kanske inte så mycket. Vi har hört så länge att det ska vara horn så vi fortsätter tro på det.

Något som överraskade många var kvinnornas ställning, att de var likar, att de själva kunde äga stora gårdar var inte så känt. Ändå vet vi, från besöken jag skrev om förra veckan, att många av de finaste och största gravarna på Öland är kvinnogravar. Betydligt mer jämlikt än idag säger vissa och definitivt en stor skillnad mot det som blev kutym när kristendomen kom och kvinnan blev mannens ägodel. Att besöka Vikingaliv ger många fler upplevelser, så……

 b2ap3_thumbnail_arte.jpg

Från vikingatiden till en tid betydligt närmare oss. Under 1800-talet växte genealogin sig starkare och starkare, den blev lite mer lättillgänglig, även om det mest var för de bäst beställda. Duktiga genealoger började sammanställa uppgifter på nytt sätt och med bättre kommunikationer, inklusive enkla brevkort, kom nya kalendrar av olika slag till stånd. En av de mer kända är Gabriel Anrep. Han och hans arbete har många gånger ifrågasatts och ibland känns det som ingen vet riktigt vad man ska tro, var han en sådan dålig genealog som en del säger. Eller är allt det han skrev helt riktigt, framforskat av en duktig person.

Det är därför intressant att läsa senaste numret av Riddarhusets tidning Arte et Marte. Där finns en artikel av Marianne Setterblad, kalenderredaktör, som beskriver Gabriel Anrep och hans arbete och dess villkor.  Den är skriven efter att Välborne herr Gabriel Anreps eget skåp återfunnits i Riddarhuset. En målande beskrivning av de villkor som gällde som hjälper oss att tolka det som producerades. Mycket var säkert riktigt, men det finns en mening i texten som etsat sig fast, en mening som många behöver läsa och förstå innan man öppnar Anreps verk, Svenska Adelns ättartavlor. Jag citerar från artikeln: ”Anreps ättartavlor innehöll nästan alla fel och ofullkomligheter som fanns i originalgenealogierna, vilket gav Gabriel Anrep en hel del personlig – och orättvis kritik. Han var nämligen högst medveten om felen, men bakbunden av riddarhusdirektionen att vara originalgenealogierna trogen.”

Det innebär att vi när vi läser dessa verk idag måste fundera på, ska vi tro på det som står, eller ska vi se dessa ättartavlor som de var, en reproduktion gjord trots medvetenhet om de innehöll fel och brister. Känner man till bakgrunden kan man, precis som vikingahjälmarnas historia, se att de har skapats av annan orsak än den som vi tror oss se nu.

Så, allt vad vi ser måste sättas in i rätt perspektiv, då kan vi svara på frågan:

Vad ska vi tro?

http://www.vikingaliv.se/

https://www.riddarhuset.se/aktuellt/senaste-arte-et-marte-2/

Jodå, det är rätt stavat och det finns en del att berätta. Lite längre ner blir det kanske mindre allvar, men det ser du säkert.

Jag stod för ett par dagar sedan på Vi alvar, eller Wij alvar, som det benämndes förr. Det ligger vid Källa på norra Öland. Finns ingen speciell skylt vid vägen som visar det, men det är lätt att hitta ändå. Om inte annat så kan handlaren eller de som är på Glasscafét visa var det ligger.

b2ap3_thumbnail_Alvar4.jpg

Vi alvar var under många år en helig plats, det berättas att den använts från den tid då vår tideräkning startade fram till 800/900-talet.  Det finns runt 300 gravar som man kunnat registrera och det är onekligen en mäktig syn, olika former av gravar, en del med ”liggande hönor”, större stenar upplyfta på några mindre, andra som treuddar eller liknande formeringar. Att denna plats användes under så många år är imponerande. Hur många begravningsplatser har vi idag som använts regelmässigt i 900 år?  Kunskapen om platsens betydelse minskade naturligtvis när kristendomen gjorde sitt intåg och man samlades i och runt de kyrkor som byggdes. Det sades att det man såg, alla dessa stenformationer, var resultatet av en jätte som släppt ner stenarna från en högt belägen hand.

Platsen användes senare som avrättningsplats för Åkerbo härad, och det sägs att åtminstone den sista avrättningen, en halshuggning 1768, skedde på en av gravarna.

b2ap3_thumbnail_Alvar5.jpg

Att vara på denna plats, när dagen närmar sig sitt slut, när kalkstenen, som under dagen blivit uppvärmd av solen, avger sin värme och det uppstår små luftrörelser, rörelser som känns som en hälsning från de som vilar där, är en mäktig upplevelse. Det finns en känsla av samhörighet med historien, och trots de långa tidsavstånden så är vi alla del i en lång kedja av människoöden. Jag förmodar att jag inte var vid den plats, där halshuggningen ägde rum, när mörkret sänkte sig, det kom ju ingen kall känsla som man kanske kunde befara.

När jag ändå är på Öland så kan jag passa på att leta efter information om gamla tider, kanske har jag släkt långt tillbaka i tiden som lämnat spår efter sig. Det går ju inte att kontrollera alla gravar som finns runt öns många kyrkor, men en titt här och där kan man göra. Nu finns ju inte alla minnesmärken bara där utan det gäller att ha ögonen öppna hela tiden.

b2ap3_thumbnail_Alvar1.jpg

Vi besökte en av öns väderkvarnsrader, det finns ju ett antal kvarnar kvar idag, lär vara cirka 400 stycken av de ursprungliga 2000 som fanns i slutet på 1800-talet. Platsen vi besökte var Lerkaka. Där hittade jag en intressant sten, med information som gjorde att nackhåren reste sig. Ju mer jag läste på stenen, desto märkligare blev det. I min egen forskning har jag namn som återkommer runt var tredje generation och här fanns de. Det stod ” Olof och Gammal och Saxe reste denna sten efter Unn, sin fader. Geirvi lät efter sin make här göra denna minnesvård. För Rike-Unn hämnades Olof vid miomu; Unn ägde här halva byn." 

Hur kan det finnas Unn och Jervi i min släkttavla, följda av Olof och Saxe generationen efter, inte bara en gång utan återupprepat?  Är det så att jag egentligen är ägare till halva byn, undrar vad de som bor här idag säger om det?  Undrar varför Gammal inte finns med i min tavla, hände det något med honom, var han för gammal för att bli ihågkommen?

Nu får jag sluta med fantasierna, men visst finns det släkttavlor som påminner om min "fantastiska koppling" till Lerkaka, med påhittade bevis och länkar både här och där. Jag hoppas att alla läser även denna del och inte tar min tolkning bokstavligt.

Men stenen finns och texten är sann. Tänk om vi en gång får veta vad som hände, och var ligger miomu?

En trevlig augusti tillönskas just dig, och kanske syns vi i Halmstad

Mitt i den hårda verkligheten är det skönt med andningshål. Att bara få sluta ögonen och koppla av, att låta tankarna flyga iväg, kanske sa man förr att tankarna fick vingar, numera finns de säkert de som säger att sinnena är som en drönare, inte från djurriket utan en sån där sak som flyger med en kamera på magen och ser allt från ovan. Ibland visar det den verklighet som vi vill se, ibland, om man får tro kritiker, så får den se det som inte är mening ska ses, och då ska den som ger sådana möjligheter förbjudas. Kanske kan det bli begränsningar av sådana nya uppfinningar, kanske kan nya byråkrater försöka hitta ursäkter till ingrepp i teknik eller användning. Så liknelsen med en drönare ska vi kanske stoppa tillbaka i asken den kom ifrån (även om den gör sig bra på bild).

Men oavsett om tankarna får vingar, eller det är en drönare, så finns det tillfällen då vi upplever ett nästan berusande tillstånd, det är när önskedrömmarna kommer, när de tränger undan stojet och besvärligheter från det verkliga livet. Vi kan, nästan ansvarslöst låta fantasin flöda och hitta på både det ena och det andra.

När det gäller min egen släktforskning, så finns det drömmar och förhoppningar. Det finns uppgifter som jag så innerligt önskar ska återfinnas, som ska stå på det nyligen frambläddrade arket eller återfinnas via något index, ett index som skapats av någon som vill dra sitt strå till stacken och visualisera hemligheter i någon udda källa. Och visst händer det att uppgiften kommer till mig, när jag sluter mina ögon och dagdrömmer. Oftast finns inte uppgiften kvar när jag vaknar, av naturliga skäl, men vid några tillfällen har det hänt att jag plötsligt fått för mig att leta på nya ställen, att titta där jag tidigare inte trott att något finns och där finns den, födseln, vigseln, flytten eller vad det nu månde vara som jag så gärna vill veta. Det är inte något övernaturligt, det är min önskedröm som fått min hjärna att ta ett nytt spår, att släppa det invanda mönstret och försöka något nytt.

Det finns naturligtvis många tillfällen till önskedrömmar, ibland en flykt från verkligheten och ibland bara en avkopplande stund, trots att allt är väl. Att kunna fly verkligheten är också ett sätt att hämta nya krafter, att orka gå vidare men det vi vet är att verkligheten finns där när vi är vi är tillbaka från drömmarna, men kanske i en ny belysning, kanske lite mer lätthanterad. Fast så är ju inte alltid fallet, det finns ju önskedrömmar som aldrig blir annat än drömmar, men det var skönt med en liten stund i en annan värld.

Just nu lever jag i en önskedröm, jag får tillbringa tid med hela min familj, vi får rå om varandra, vi kan göra saker spontant och det finns inga måsten. Jag vet att det kommer andra tider då jobb, skola, föreningsliv och en massa andra saker (kanske bloggskrivande) lägger hinder i vägen för den otvungna samvaron, men varför fundera på det, nu njuter jag, lever min dröm och önskar er, än en gång, en underbar sommartid.

Ha det bra!

Photo by Jakob Owens on Unsplash

Det är tyst och lugnt runt mig, de flesta sover och de som inte gör det sysslar med något som inte låter. Jag funderar på vad som ska plitas ner denna vecka, mitt i det sommarfagra landskapet, vad är det som fångar mitt intresse och kanske även läsarens, eller kanske ska det vara tvärtom, det passar nog bättre i en blogg att något fångar läsarens intresse än tillfredsställer skribenten. Ett just nu tomt blad, som ska fyllas med innehåll.

b2ap3_thumbnail_StockSnap_1F945JG4Z9.jpg

Ett tomt blad ett uttryck som används vid många olika tillfällen. Det står i många föreningars årsskrifter, det som betecknar det kommande året eller åren, och styrelsen vill kanske beskriva alla de möjligheter som ligger framför. Eller kan det vara att inspirationen tagit slut, att orken inte finns längre och det ser inte ut att finnas något att fylla planeringskalendern med. Finns det en förhoppning om att det ändå kommer något på pränt när året är slut, att det vänt och att framtiden åter ter sig ljus.

Ett tomt blad kan ibland beteckna ett nytt liv, som familjen får ta hand om. En del nyfödda får en liten bok, med rubriker men utan detaljerat innehåll. Vikt och längd, första steget, första tanden, första av en massa olika saker. Undrar hur många av dessa blad som blir fyllda, sparade och kanske en skatt att återkomma till på ålderns höst?

Men hur är det, är ett tomt blad alltid något som är i början på en process, är det naturligt att det ska fyllas med innehåll?  Ibland önskar jag, och säkert många med mig, att den ifyllda sidan kunde bli tom igen, att det skrivna kan bli oskrivet och på en mer bildlik nivå att det som nyss sades blir osagt. Att få slippa det gjorda och få förmånen att starta om finns det säkerligen många som önskar sig.

En ganska ny typ av blad är de Facebookgrupper och sidor som poppar upp om än det ena efter det andra ämnet. Det finns många grupper som är intressanta för oss som släktforskar, grupper om lokala företeelser, om människor i byar eller länder, om de som stannat och om de som rest. Ibland är det öppet för alla att läsa, ibland är det bara för ett utvalt sällskap. Spännande med all ny kunskap men också farligt för det finns de som kan styra och ställa efter eget behag. En administratör kan leda och styra, kan radera inlägg, kan förhindra att de som inte passar in i mallen förhindras skriva och läsa.

När det gäller de slutna grupper som inte accepterar andra åsikter än den som en person framför, och som kontinuerligt rensar ut ”obehagliga” inlägg genom radering eller helt enkelt blockerar de användare som upplevs ha ”fel” inställning, med motivering att de bryter mot en eller annan regel, då önskar jag att det finns en möjlighet att göra dessa till tomma blad, att det som står där försvinner upp i rymden.

Med förhoppning om att de tomma bladen fylls med det just du är intresserad av, att det finns radergummi för de uppgifter som kom fel och att vi är ärliga mot varandra önskar jag just dej en fin tid framöver, oavsett vad den må innehålla. En tid då du kan upptäcka tomma blad och fylla dem med det som gläder dig.

När jag var ung, och det är länge sedan, så var det ganska vanligt att affärsidkare såg till att ta semester och det tillsammans med eventuellt anställda.  I dörren satte de upp en skylt

b2ap3_thumbnail_Semesterstngt.jpg

I vissa delar av landet ser jag liknande skylt än idag, kanske är det i delar av landet som inte besöks av så många turister. I andra delar är det tvärtom, de lokaler som under vintern står tomma, fylls med både det ena och det andra, allt går ju att sälja med mördande reklam. Gatorna är inte folktomma längre utan under en kortare tid sprudlar det av aktivitet.

Kan vi överföra de här bilderna till släktforskningen?  Hur är det med den personliga släktforskningen och hur är det med aktiviteter i föreningar, från de minsta till de största?

Att det går att släktforska på många sätt vet vi, allt är inte kopplat till innesittarverksamhet. Det finns för många, som har den möjligheten, platser att besöka, miljöer att uppleva, där kopplingen syns i släktträden. Kanske en liten avstickare på semesterresan, kort eller lång, för att passera någon form av minnesmärke. Ett besök hos någon nyfunnen släkting eller kanske en vän från länge sedan, som delar något minne kopplat till släkten. Det finns många sätt att verka och vara när man vill lämna innesittarmiljön och sitt släktforskarmaterial.  Fast i dagens tekniksamhälle finns det säkert de som tar med sin släktforskning, i telefon, platta eller dator, ut i solen och kombinerar ”nytta med nöje”. Bara det inte blir för mycket av det goda, lite inspiration måste finnas kvar till hösten.

Hur är det då med föreningarna, visst är det många som sätter upp skylten om semesterstängt. Volontärer behöver komma loss, de vanliga besökarna är spridda för vinden och det är inte lätt att hitta något som lockar. Men visst finns det aktiviteter, jag berättade för en vecka sedan om mitt besök i Dalarna, på den inledande aktiviteten i ett program som sträckte sig över hela veckan. När jag tittar i Rötters kalendarium, att titta där är ett bra tips för att hitta nya aktiviteter, så finns beteckningar som lockar, det kan vara Loppis, Hembygdsgården, Amerikaveckan, Dan Andersson veckan och annat. Inspirerande att läsa om och spännande att få höra om hur det gick, kanske hörs det något när släktforskarna samlar sig i slutet på sommaren i Halmstad.

Jag undrar om det finns någon som har ett bord på en marknad och ”säljer” släktforskningsinformation.  Kanske är det inte det lättaste, men kan det fungera? Kan man få besökarna att inte äta på en halvtimme så att det går att göra en DNA-topsning på en knalle på en västgötamarknad? Frågor som jag inte vad svaren på (än), kanske finns det en uppsjö av erfarenhet ute bland alla föreningar, dags att skicka in din/era erfarenheter till redaktören för Rötter?

b2ap3_thumbnail_Rtter.JPG

Kanske ska jag ta med min lilla DNA-väska och en dator och sätta mig på torget i exempelvis Borgholm, synd att jag inte har en skylt som lockar (har inget bord heller men det kanske finns redan). Undrar om jag blir bortförd av polisen som ordningsstörande eller om det finns någon som törs komma fram.

Har du erfarenheter eller tips, kommentera eller kontakta Rötterredaktören!

Har du orkat läsa ända hit så är du verkligen värd en Trevlig Sommar som svarar upp mot de förväntningar som just du har!

Ibland händer en massa saker samtidigt och det kan vara svårt att sortera alla intryck. I semestertider blir det än mer som händer, både det som tillhör vardagen och det som kommer sig av ledighetsaktiviteter, antingen egna eller andras.

Kanske dyker det upp en släkting eller vän, väntat eller oväntat, som tar tid från de vanliga sysslorna. Kanske åker vi på nya äventyr, till nya platser och får nya intryck. För många innebär det kanske ett välkommet avbrott.

När jag sitter framför datorn och funderar på vad som händer runt omkring mig, så blir det ibland en upplevelse som påminner om en kombination av vardags- och semesterliv. Den ena händelsen kuggar i den andra, trots att de egentligen inte har med varandra att göra och det dyker upp oförutsedda händelser, liknande det som händer när en semesterbesökare ringer på dörren.

 Dela1.JPG

Det här lilla urklippet från en lista över de som har liknande DNA, från den manliga Y-kromosomen, säger kanske inte så mycket. Jag ställde en fråga för ganska länge sedan, till personen som är listad, och i veckan kom det svar. Ett svar som  bekräftar att trädet stämmer. Den något osäkre Jan, född 1788, hade en bror som enligt kyrkböckerna hette Jonas. I Davids träd har han denne Jonas och det stärker verkligen hela kedjan som jag ser framför mig. Nu är det inte min raka fädernelinje, men min morbrors, så det är min morfars linje som jag med gott samvete kan lita på.

Inte blir det sämre av att en god vän kontaktar mig och berättar om vad hans nyankomna svar på DNA-testet säger. Han har en nära träff på en okänd person, en amerikan, som inte har något träd upplagt. Men det finns en uppgift om den äldst kända manlige anan, namnet påminner om en som försvann 1885 och födelseåret är exakt rätt. Kan det vara den sedan länge eftersökte?  Har vännen en sådan tur att det finns en annan testad från just den linjen.

Ja, det var en släkting som ringde på dörren, om än bildligt, och jag vet att genom den dörren väller det nu av information, åt båda hållen. Ett uttryck för detta är en kommentar från andra sidan Atlanten: We have been trying for so many years to trace back our Swedish ancestry and have not been able to. DNA is a wonderful thing!

b2ap3_thumbnail_eric-didier-245447.jpg

Under den här bilden hade jag tänkt skriva en del om de negativa tendenser som jag ser när det gäller förmedling av kunskap och information. En text om de som inte tål andras påpekanden, om de som helt sonika klipper banden om man tycker annorlunda och låsa in sina kunskaper.

Men varför låta den exceptionellt lilla minoritet som tycker så ta upp plats. Det är mycket trevligare att skriva om de som gör allt för att öppna upp för släktforskning. Jag var i nu i måndags i Borlänge, och kunde besöka första dagens engagemang i Släktforskardagarna i Dalarna. Intressant upplägg, tråkigt för mig att jag inte kunde följa upp med besök de andra dagarna. Det är händelser som denna och liknande som gör att jag har stor tilltro till en fortsatt växt inom släktforskningen, oavsett form och fason (liten anspelning på kommentar till mitt förra blogginläggg).

Nu ringer det visst på den fiktiva dörren igen, gamla och nya kontakter, vill in och ta upp min tid. Tänk vilka underbara problem.

Önskar Er alla en underbar sommar!

Det finns anledning att fundera över vad som händer framöver med ideella föreningar, hur länge finns de kvar eller kanske ska jag vara lite mer positiv och skriva, i vilken form kommer de att finnas kvar. Frågetecknen är många.

b2ap3_thumbnail_evan-dennis-75563.jpg

I vårt samhälle talas det idag om att civilsamhället måste ställa upp, vi måste alla hjälpas med det som vi under en tid trodde skulle skötas av någon annan. Kan det finnas plats för släktforskningsföreningar i ett sånt resonemang, kan vi vidga våta vyer och försöka nå ut på nya sätt, kan vi engagera oss och många andra i ett viktigt värv, att visa på historien som gjorts oss till de vi är.  Man brukar säga att är man historielös så är man ingenting, en sanning med modifikation.

Samtidigt som många fortsätter i invanda gamla hjulspår, så dyker det upp nya spelare, spelare som har andra bevekelsegrunder än vad vi har. Oftast så finns det monetära tankar bakom de nya aktörernas agerande, även om de många gånger är duktiga på att maskera den delen.

Idag har vi alla möjligheter att för mer eller mindre stora belopp köpa oss en frihet från föreningslivet. Vi kan sitta hemma med ett antal införskaffade betaltjänster, som ger oss möjlighet att strunta i föreningars öppettider, att inte bry oss om ifall någon personal vill gå hem från arkivet vi besöker eller att slippa umgänget med de stofiler som tycker att det ska vara som förr.  Vi gör inget eget, vi serveras lösningar på fat och det finns den ena indexeringen efter den andra att tillgå. Det som vi förr hittade i föreningens bibliotek, när vi väl tagit oss dit, finns nu bara några knapptryckningar bort. Det känns nästan som datorn blivit en husgud, något som det mesta centreras kring. Inte mycket mänsklig kontakt, men vi slipper dispyter om den ena eller andra, vi behöver inte ta hänsyn till andra och det är väl skönt.

b2ap3_thumbnail_StockSnap_V89HFPEFN3.jpg

Tänk när allt finns på nätet, när företagen som har informationen kan styra vår tillgång, vad händer då? Det vill vi nog inte veta. Är vi då uppätna av Glufs-Glufs, som sedan inte släpper taget?

Men visst är det trevligt med lite sällskap och visst är det skoj med lite nya grepp. Många vet kanske att jag gillar släktforskning kombinerat med DNA-forskning. Det som idag kallas Genetisk Genealogi med lite finare ord. Jag upplever att det är en av de nya grenarna som leder till möjliga förändringar. Det är så mycket nytt att ta in att man gärna träffas för att spåna om det man upplever, det tilltalar nya grupper som kommer in i släktforskningen en annan väg. Kanske lite jobbigt med nybörjare, men oj vad de lär sig fort.  Detta med att man många gånger propsar på att få träffas är faktiskt en återgång till gamla tiders träffar. Naturligtvis med svenskt fika i anslutning till det. Det finns så många berättelser om nytändning i föreningslivet på grund av nya arbetssätt, på grund av nya tekniker, så det lite dystra anslaget i början blir nog inte mer än en fundering.

b2ap3_thumbnail_StockSnap_L848KAA2DH.jpg

Visst vill väl vi alla att det ska bli många som intresserar sig, visst vill vi att både det som varit grundbulten i släktforskning tidigare ska kunna samsas med det nya som kommer och att vi på så sätt kan balansera jätten Glufs-Glufs så att vi kan samverka, inte bli uppätna.

Har du berättelser från din förening om lyckade ”nytändningar”, om fortsatt positiv utveckling eller annat som du tycker andra bör få veta, skriv en kommentar!

De dyker upp ibland. Notiser, sparade papper, kanske ett litet häfte eller något liknande. Ibland finns de i de egna skrymslena, ibland är det någon som visar upp något. Det är spår efter de som levt före oss, som på något sätt bidragit till det liv vi lever idag. Ibland genom raka linjer i släktforskningen, ibland kanske de finns i periferin men har på något sätt en koppling.

Kan man beskriva en människas hela liv utifrån ett enkelt papper?  Naturligtvis inte, men det kan vara starten på att leta, det kan vara det som gör att tankarna börjar flyga, att lusten att få veta mer väcks.

Det här finns i en kartong med efterlämnade papper, en kusin till min frus mamma har bett mig ta hand om kartongen och titta om det är något av värde.

 b2ap3_thumbnail_Hilma.JPG

Många har sett dem, kuverten med svarta kanter, som förmedlade ett dystert besked. Någon hade lämnat jordelivet och nu var ”bara” begravningen kvar.

Just det här kuvertet berättar om Hilma, den äldre systern som reste till Amerika som ung. Det var hennes bror som skulle ta över gården, så det var kanske lika bra att resa iväg. Äventyret väntade, de som rest före kanske lockade med sina berättelser. Hilma var duktig, hon lagade god mat och blev en uppskattad person i flera hushåll. Men lönen räckte inte långt, trots långa och ganska tuffa arbetsdagar, så det blev att fortsätta med slitet dag ut och dag in. Vad som sen hände vet vi inte riktigt, men Hilma bestämde sig för att resa hem. Hon kom hem och ibland så sa hon att hon skulle resa till Amerika igen, men det blev inte så. Vem var det som skickade både smycken och biljetter för att få henne att resa, varför berättade hon inte det. Ingen fick se paketen som skickades tillbaka över Atlanten, ingen fick veta vem som var mottagaren. Varför lockades hon inte av alla de försök till återresa?

Att kofferten med fina amerikanska klänningar och hattar var intressant för brorsbarnen, det är klart. Men den lilla väskan fick ingen röra, det var hemligheter. Tiden gick, Hilma var lika tyst om sin vistelse i Amerika, år ut och år in. En första hjärnblödning gjorde hennes liv svårt, hon behövde hjälp och flyttade till sin brors familj. En andra släcktes hennes liv, och kuvertet med de svarat kanterna måste skickas ut. Kofferten stod kvar i broderns hus, men den lilla väskan, den var borta. Hemligheten försvann, och något svar kom aldrig, den begravdes med Hilma.



b2ap3_thumbnail_Auktion.JPG

I den ovan nämnda kartongen finns också ett litet häfte. Det är auktionsfirmans noteringar om vem som köpte vad för vilket belopp när det var gårdsauktion. Far i huset hade inga syskon, barnen ville inte ta över och andra släktingar hade nog med sitt. Kroppen började ta rejält med stryk, det var ingen dans på rosor att sköta djuren, att odla jorden och skörda. Gården var inte stor, intäkterna räckte till familjen men inte till någon dräng eller piga som skulle kunna hjälpa till. Markerna var hyfsat bra och det fanns de som ville arrendera dem, men ingen ville köpa gården med allt vad det innebar. Så det var med tungt hjärta som beslutet togs, vi lägger ner. Orken finns inte, kroppen säger ifrån och då är det bara att göra avslut. Jobbigt beslut, tungt och vemodigt.

En grej för en krona, en annan för två, de bjuder dåligt kanske han tänkte. Men se där, vagnen med de för tiden ganska ovanlig hjulen, gummihjul, den stack iväg bra, det blev en tusenlapp. Sist i häftet står de åtta korna, och de gav från 410 kronor upp till 850 kronor. När de var sålda så vara auktionen slut. Slut var också det aktiva livet för bonden, nu satt han där vid stugknuten och funderade. Var det meningen med livet?  Slita och släpa och sedan få in lite till pensionen genom att sälja allt? Är auktionshäftet det som blir mitt eftermäle?

Nu hann han med en del till efter avslutad auktion, så det blev mer skrivet, men det var kanske så för många, att auktionshäftet blev det som lämnades till eftervärlden.

Jag önskar er alla en riktig bra midsommar!

Det är varmt ute, solen skiner även om den är på väg ner och en Nationaldag börjar närma sig sitt slut. En dag med upplevelser tillsammans med familj och vänner. Under vissa korta ögonblick också den utökade familjen, familjen som kan vara hur stor som helst, beroende på hur jag karaktäriserar omfattningen av det som finns i mitt släktforskningsprogram, eller släktbok eller matchningslista från DNA-test. Naturligtvis finns det hur många sätt som helst att utöka eller avgränsa, och det varierar från tid till annan.  Det finns ju historiska exempel på hur nytänkande ger effekt långt efter det att normer flyttats eller någon tänkt utanför boxen, som det ibland uttrycks.

Jag kommer att tänka på Johan Bure, som med sin släktbok, skriven på ett sätt som är långt ifrån den tidens normer, ger oss en inblick i 1400/1500 talets familjer, både hur de levde och hur de kopplades ihop. Det är en gåva att den hittats, att den bearbetats och att den presenterats. Den ger åtminstone mig en hel del aha-upplevelser, och visst är det lätt att springa iväg med egna tankar och kopplingar, men det gäller då att återgå till det som vi vet.

Om Johan Bure var en nytänkare på sin tid, så finns det nya tekniker som ger oss nya möjligheter idag, att följa den lilla och den stora familjen.

 b2ap3_thumbnail_19022678_10212550780222426_793465106_o.jpg

Jag kan sitta nästan varsomhelst, med mitt ”förstoringsglas” och följa släkten, genom olika arkiv, upp och ner på sidorna, fram och tillbaka i tiden. Med datorns hjälp kan jag göra tidsresor som ingen trodde möjligt för inte länge sedan. Väntan på en ny bok kan kännas lång, det kan ta flera sekunder att beställa, hämta, lämna ut och öppna boken. Arkiven ligger precis framför mig, inga sjuvåningsbyggnader med milslånga hyllor utan på något sätt transporteras jag och mina önskningar till rätt bok och rätt uppslag. Sedan är det en helt annan sak om jag hittar den uppgift jag söker. Får jag fram den sista pusselbiten så att Ann, med pappa Edwin Bard, boende i USA, och jag kan hitta den sista pusselbiten.  Hur hör vi ihop, var finns kopplingen som vi letat så länge efter. Har jag läst fel, har jag kopplat ihop rätt Erson med rätt Hansson. Nya möjligheter finns det, en koll på Tunaskivan med hjälp av ett mail, gör att det inte verkar vara någon miss där. Men var finns vår koppling, hur kan den vara så svår att hitta.  Ett släktträd på internet kan kanske ge svaret, för visst pekar det på en möjlig väg. Källorna är svåra att hitta, trädet ser visserligen tillförlitligt ut, och nu ser jag fler träd och alla pekar på samma punkt, det finns till och med en bok utgiven om denna del av släkten. Men ingenstans ser jag hur det kan hänga ihop, den imaginära kopieringsmaskinen har arbetat hårt. Boken är kopierad från andra, men någonstans försvann ett viktigt kapitel, träden på nätet är kopplade till varann och till slut står det klart att det blir en rundgång och ingenstans finns slutet på nystanet, mycket verkar påhittat för att få ihop släktkedjor, någonstans blev en dräng far till en adelsman, eller var det tvärtom. Det är bara att konstatera, tillbaka till utgångspunkten.

b2ap3_thumbnail_18987365_10212550768222126_1730731815_o.jpg

Det blir att börja i en annan ände, jag läser på igen, försöker lära mig ytterligare nyheter. Är det något jag missat, något som kan lösa knuten. Trots många och långa sökningar hittar jag inte med hjälp av den nya tekniken heller, hur ska jag göra?

Jag får hoppas på att verktygen utvecklas, att framtida (och nuvarande) släktforskare kan ge mig en fingervisning om var jag ska leta. Att nya släktingar testar sitt DNA, kanske finns ledtråden i en dombok som snart publiceras på nätet. Det sista som överger människan är ju hoppet, och det ger mig tilltro till framtiden, att någonstans finns svaret.

Om jag ska avsluta med en något annorlunda upplevelse så är det ett besök jag gjorde, på ett museum, som använt mycket ny teknik, med animationer, med DNA som grundlag för gestaltning, med en tidsresa i en liten ”elbil”. Allt för att ge oss som lever nu en möjlighet att förstå hur det vara att leva för lite mer än 1000 år sedan.  Jag rekommenderar verkligen ett besök på Vikingaliv, beläget på Djurgården i Stockholm. En upplevelse för både ung och gammal.

Ibland känns det skönt att ta en paus, att bara luta sig tillbaka och låta tankarna fara dit de vill.

Inga krav på prestation, inga måsten från något håll och då kan man gå in i sig själv och fundera på sådant som annars inte får tid och plats.

Jag har ”jagat” ett antal okända släktkopplingar under en tid, både åt mig själv och tillsammans med andra som har okända släktingar både här och där. Det är ju inget ovanligt bland släktforskare, det förekommer nästan hela tiden.  I allt letande efter fakta, källor och kopplingar så glömmer jag ibland människan, vars namn och data finns på skärmen framför mig, i anteckningsblocket eller någon bok.

b2ap3_thumbnail_05301.JPG

 Häromdagen så dök det upp ett kort. Jag har sett det många förr, men den här gången började fantasin ta fart, vad tänkte hon på, Wilhelmina Jansson i Öster Sänsjö, när hon sitter lutad mot sin köksbänk. Den lilla sopskyffeln som hon använde både för att borsta ner smulorna från matbordet i och till att ha aska ur vedspisen i, noggrant rengjord efter varje användning finns där.  Hushållspappersrullen på väggen, en modern uppfinning, men den fungerade. På bänken står ett av många resultat av hennes gröna fingrar, nu när orken inte finns till slåtter och potatisland, den så omhuldade lilla blomman. Kortet andas lugn, men vad tänker hon på? Är det på sina barn, de som bor i närheten och de som bor längre bort. Hur ofta fick hon veta vad som hände de utflugna, ingen mobiltelefon som ringde, ingen chat på datorn utan det var kanske de efterlängtade breven som gav en inblick i hur allt utvecklades.

b2ap3_thumbnail_05302.JPG

En av döttrarna lämnade Roslagen och befann sig plötsligt mitt i hjärtat av Dalarna (nu kanske jag gör bort mig och får de från Mora, Leksand, Orsa och så vidare på mig) , i Rättvik och fick en bostad på höjden med utsikt över Siljan. Att byta Östersjöns vatten mot Siljans gick kanske bra, men hur var det med dialekten, hur lätt var det att komma in i gemenskapen när man var utombys?  Jag undrar om det bara var behovet av att sitta still som återspeglar sig i mammans ögon på kortet. Funderade hon på hur det skulle gå för den lilla flickan som fick vara i centrum på kortet. Drömde hon om sin framtid och var det något som bekymrade henne?  Det vet jag inte, men jag känner det nästa som jag dras in i kortet, jag skulle vilja få vara där en stund och lyssna till samtalen. Makens något mer självsäkra uttryck, vad beror det på? Var det han som ville till Rättvik och inte hon, eller fanns det något annat bakom masken. Han kanske också var fundersam, han kanske delade sin hustrus funderingar. Det som jag tro mig kunna konstatera är att flickan i mitten inte hade några djupa funderingar, utöver förundran för den där manicken som stod i ena änden på rummet och som alla skulle titta mot och vara helt stilla.

b2ap3_thumbnail_05303.JPG

Det jag vet är den lilla flickan växte upp, för hon finns på nästa foto. Jag frågar mig vad hon kände inför fotografens utrustning nu, det gällde att lyda instruktionerna och samtidigt se så avslappnad ut som möjligt. Och det ser ut att ha gått bra, hon håller koll på sig själv och de båda busbarnen.  Ett ganska typiskt kort för sin tid, det var ju inte möjligt att ta kort hur som helst, det gällde att allt fungerade när man gick in till fotografen. Några större möjligheter till att ändra utseende, att ta bort skuggor eller liknande fanns ju inte. Tänk om man hade haft photoshop då, hur mycket lättare hade det inte varit. Var det en pina att sitta där och vara uppsträckt, det kanske det var. Kan man se det i ögonen månntro. Inte vet jag, känner sig nästan hemmablind när sådana funderingar dyker upp. Kanske är det lättare för andra att bedöma, att tolka de signaler som ett kort kan ge.

En stunds avkoppling, med drömmar och funderingar, ger ny energi. Det gäller att ta tillvara dagen, så kanske ska den vanliga släktforskningen få lite mer tid. Gräva fram lite mer uppgifter ur den där matchningslistan från DNA-testet, det gäller att hitta fler som har samma mitokondrieDNA som de tre kvinnorna på korten, för samma har de eftersom det är en rak linje med mammor.
Ta reda på fler födelse och döduppgifter, inte på dessa för jag vet att de blev 89 , 98 och nästan 93 år gamla, men det finns ju fler och mer uppgifter att ta fram om andra, så jag kan låta tankarna fara iväg med deras öden och äventyr nästa gång det blir en paus.

Ibland känns det som händelser kommer slag I slag, helt olika delar inträffar och trots att de kan upplevas som totalt motstridiga, så får jag en känsla av att det hänger ihop på något vis.

Delar som vävs ihop till en nästan osynlig väv, en väv som hjälper mig att förstå lite bättre samtidigt som den innehåller olika bilder tagna ur olika vinklar.

De senaste dagarna har jag fått uppleva lite av framtidens väv. Jag har påmints om att vi är på väg, vi testar nya stigar, okända men ändå känns de igen.

Jag skrev för ett par veckor sedan om det ideella arbetet och vart vi vill. Vad har vi för mål med det arbete som läggs ner, och i lördags drogs riktlinjerna upp för en av de föreningar jag är med i. Ska vi stanna upp, göra en u-sväng och gå tillbaka till det som varit eller ska förändringens vind få råda. Inga stormbyar utan en stilla bris som gör förändring och förflyttning möjlig. Debattens vågor går ibland höga, ibland med stormvarning, men det väsentliga är att vi, när föreningen bestämts sig, att vi arbetar utifrån de riktlinjer som lagts fast, att vi lägger det gamla bakom oss och tittar framåt.

 b2ap3_thumbnail_Frja.JPG

Och framåt det kan det gå på olika sätt. Själv var jag inte med på den släktforskarkryssning som skedde i helgen, men jag har fått mig förtäljt att det var en härlig upplevelse. Inte en helt ny företeelse, men ändå på något sätt annorlunda. Ett större gäng med gemensamma intressen samlas på en liten yta och umgås, jag höll på att säga vare sig man vill eller inte. Det är ju lite svårt att smita iväg efter frukosten eller vid annan tidpunkt, och ändå så finns det en frihet att göra det man tycker bäst om. Jag undrar hur många ledamöter i släktforskarföreningar som kunnat tänka sig detta för ett antal år sedan. Nej, då skulle man vara allvarlig, sitta i dammet och ha vita handskar. Fast det kanske inte var riktigt snällt sagt, men det är skönt att det blåser nya vindar, både till sjöss och inom släktforskargemenskapen.

 b2ap3_thumbnail_DNAdag.JPG

På tal om nya vindar, jag kan inte låta bli att koppla till det alltmer framväxande intresset för DNA kopplat till släktforskning. I veckan, tisdagen, var det National DNA Day i USA, då man både tittar tillbaka på allt det som redan uppnåtts och naturligtvis tittar framåt på det som komma skall, eller ska vi säga komma kan.  Intresset för den här typen av forskning sprider sig inom många olika grenar. Vi vet att forskarna nu kommer fram med nya rön om mänsklighetens historia, om inte varje dag så åtminstone varannan. Tidigare teorier kullkastas och nya kommer fram. Ibland tar det inte lång tid innan även de nya rönen ställs på huvudet och ytterligare en teori lanseras. Från den historiska forskningen är inte steget långt till att använda den nya tekniken för att visa på rimligheter och orimligheter i vår egen släktforskning. De senaste dagarna har vi också fått läsa om den ena efter den andra framgången i sökande efter okända fäder, både i ganska nära tid och mer avlägsen. När vi kan kombinera det nya med det gamla så vinner vi många segrar, något som inte varit möjligt om vi bara suttit still i båten och inte tagit till oss det nya.

Det har varit en kraftig ökning av aktiviteten runt DNA de senaste dagarna, mestadels beroende på att alla leverantörer av tester firat DNA-dagen med att sänka sina priser och för alla som vet hur det ser ut vid en riktig realisation, förstår att det varit och är en anstormning av köpsugna. Passa på, företaget med bäst täckning i Sverige har rea fram till fredag morgon klockan 07:00  

Framtiden innehåller mycket som vi inte känner, men vi ska inte vara rädda att testa nytt, om vi samtidigt tar med oss det goa av det vi lärt oss tidigare.

Bilden på båten är från Viking Line.

Vad är det som gör att det finns så många ideellt arbetande överallt i vårt avlånga land. Varför lägga ner timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka på uppgifter som det verkar som ingen vill betala för?

Det finns en stor drivkraft på många håll, att hålla igång verksamheter där det inte finns pengar till att ha anställda, där det inte kan dras in tillräckliga resurser för stötta med en större eller mindre slant som tack för nerlagt arbete. Det är berömvärt att se alla de som ställer upp.

 Men vad händer om verksamheten går i stå, vad händer om det som de slitit inte orkar längre, blir det korthus, som bara faller ihop? Eller finns det någon medicin som hjälper, som kan hålla igång de viktigaste funktionerna med en förhoppning om att det snart kommer något underverk som sätter fart på hjulen igen.

 b2ap3_thumbnail_hydda.jpg

Inom olika delar av vårt samhälle kan man köpa sig tid, saknas resurser kan man hyra in de resurser som saknas, man kan lägga ut delar av verksamheten på entreprenad. Orkar ingen städa, köp tjänsten. Ingen kassör, använd bokföringsbyrå.  Men saknas medlen, så är det ingen framkomlig väg, då återstår bara det oundvikliga slutet på verksamheten.

Går det att se tecknen, går det att undvika det oundvikliga?  Eller är det bäst för alla att fatta det tråkiga beslutet, vi avslutar här, vi lägger ner.

Många gånger är det nostalgin som får råda, vi ska behålla allt som det varit och alla vi som lagt ner mycket tid vill att allt ska var som förr. Om någon då börjar prata förändring så ses det nästan som förolämpning mot alla de som lagt ner sin själ i verksamheten.

Men vad händer om någon vågar ändra, vad händer om nya infallsvinklar törs användas. Ibland händer det stora saker, nästan som underverk, det börjar röra sig både här och där. Gamla trötta ryggar rätas och nya krafter strömmar till. Det som kanske såg ut som aska förvandlas till riktigt användbart material. Nya idéer får flöda och det som tidigare känts som belastning blir nu en fröjd.
Resultatet syns i nya aktiviteter, det kommer nyfikna som lockas med och spiralen fungerar. Fler nyheter lockar fler som möjliggör ännu fler nyheter som ytterligare fler. Och så fortsätter det, från det fallfärdiga korthuset till en ny skapelse som utstrålar rymd och styrka.

b2ap3_thumbnail_hydda-2.jpg

Risken finns att några tycker det är fel väg och att allt ska vara som förr, men den nya kraften är ofta så stark att hinder på vägen undanröjs, de som vill tillbaka till det gamla orkar inte stå emot, ibland lämnar de, ibland ändrar de sig och drar sitt strå till stacken.

Kanske är det en dröm för vissa ideellt arbetande att det ska hända, när någon sliter ensam och det ser mörkt ut, men det går att ändra riktning, det går att nå framgång om förutsättningarna finns och de tas tillvara.

Hur tycker du din förening, din verksamhet, ska vara, ska den utvecklas eller ska vi stå still och titta bakåt. Ska allt vara som förr eller är det spännande med utveckling. Jag hoppas vi är många som vill bidra till utveckling och att vi får upp rejäl fart på många ställen i vårt land.

Ibland händer det oväntade, en allmänt känd slogan är ju: Plötsligt händer det!  Och i söndags fick jag den känslan, en nästan overklig känsla när det ringer i telefonen och en för mig okänd röst frågar, lite försynt, om min släkt. Vet jag något om den och kan det finnas en koppling till Norrköping.

 Visst har jag en koppling till Norrköping, min farmor föddes ju där, men de flesta i hennes familj spreds till olika delar av vårt land så jag har aldrig lärt mig att koppla den staden till min egen släkthistoria. Kanske borde jag ha gjort det för smidesmästaren Melcher Karlsson har eventuellt lämnat några spår efter sig, men jag hörde nästan inget om honom och hans arbete under min uppväxttid, så finns det något så har det varit fördolt för mig.

När tankarna börjar gå, då dyker minnesbilder upp, bilder som finns där men som vanligtvis inte kommer upp till ytan. Hur var det nu, var det inte så att åtminstone ett syskon blev kvar, för visst fanns det ett sommarställe i Tyrstorp som jag var på som riktigt ung. Och Tyrstorp ligger ju nära Norrköping.

Hade jag mer fördolt i minnet, visst dök det upp små minnesbilder. En bror till farmor blev riktigt gammal, hann bli 100 år innan han dog. Han hade skrivit någon form av berättelse om sin tid som aktiv pastor, men det fanns inte så mycket om övriga delar av livet efter vad jag minns. Dags att leta reda på det dokumentet. Jag måste erkänna att ibland ligger det som hände i slutet på 1800-talet och in på 1900-talet lite för nära. Det känns mer intressant att borra sig längre tillbaka i tiden, det finns fler utmaningar ju längre tillbaka vi går, och det verkar ibland som det inte är fint nog att hålla sig i det som nästan är närtid. Men i nästa stund slås jag av att det är ju samma tid som många emigrantfrågor handlar om, och där finns det många gånger en längtan och ett sug efter att få veta, att få hitta tillbaka till sina rötter så det kanske inte är så dumt att titta lite i närtid också.

 b2ap3_thumbnail_melcher.jpg

Tillbaka till samtalet, varför blev jag uppringd?  Jag fick en nästan osannolik historia berättad för mig. Vid en auktion i Sjöbo, som ju ligger i Skåne och är en bit från Norrköping, fanns det en låda med gamla kort och ett av dem, en man med yviga polisonger som sitter på en cykel, drog uppmärksamheten till sig. Det såg så intressant ut att lådan med kort ropades in.  Där kunde det ha slutat om det inte varit för att Christer och Märit Mårtensson, köparna av lådan, började med att försöka identifiera personerna på bilderna. Det fanns familjebilder, det fanns bilder med ett eller flera barn och på en del stod det något namn. Jag vet faktiskt inte hur länge som arbetet pågått men de hittade familjen, de tog reda på barnens namn och födelsetid och försökte följa dem under uppväxten, genom olika kort. Och vad gör man med den information man har fått fram. Kanske ska man sätta in korten i ett album, med information om personerna, och ställa i en hylla. Eller lägga tillbaka korten i lådan och stoppa undan dem, det är ju inte vår släkt.

Inte gömdes korten undan, utan det finns ju möjligheter idag att sprida en fråga. Man kan använda Anbytarforum eller man kan använda någon av de släktforskarrelaterade grupper som finns på sociala medier, i det här fallet på facebook. En efterlysning i gruppen Släktforskning för noviser blev det val som Märit och Christer gjorde. De la upp information om familjen och några fina bilder i lördags, och det går ju att följa flödet i gruppen, hur det kommer tips en från välkänd släktforskare, Alster-Olle, som leder till telefonsamtalet.  Det känns nästan lite konstigt att jag inte scrollade genom gruppen själv, för det brukar jag göra, men inte denna lördag, då fanns det annat som pockade på uppmärksamhet.

Nu är ett paket på väg till mig, från Sjöbo, med kort. Den första funderingen på varför korten från Norrköping såldes på en auktion i Sjöbo fick ganska snart sin lösning. En sonson till Melcher, han med polisongerna, gifte sig med en flicka från Överluleå som någon gång efter makens död flyttade åt ”fel” håll, ner till Sjöbo, där hon avled för 27 år sedan. Hur lådan med kort sedan funnits i Sjöbo har detektiverna Mårtensson klurat ut, genom sitt nätverk av vänner (som jag uppfattade det)

Nu ska jag snart studera bilderna, jag vet att något kort är på Daniel som dog 11 månader gammal 1892, ett kort innehåller min egen pappa uppklädd vid en bröllopsfest och andra är från min farmors uppväxttid, med olika grader av Melchers polisonger, för de behöll han livet ut. Samtidigt får det bli lite mer efterforskning runt cykeln och hur de fick fast den, för den lär inte rullat vid tillfället då kortet togs.

b2ap3_thumbnail_brllop.jpg

Är det så att du känner igen någon på kortet från bröllopet, så tycker jag att du skriver en kommentar nedan, tänk om kedjan med kortinnehavare kan ökas, till glädje för Christer och Märit i Sjöbo och mig.