Vem var han

Jag sitter och läser om pojken som underhöll sin omgivning med olika styrkeuppvisningar, att dra, att bära eller på andra sätt visa den inneboende styrkan som han på något sätt fått. Kanske fanns en del i generna, för länge sedan var förfäderna gruvarbetare och kolare, något som säkert byggde muskler, men det räcker nog inte som förklaring. Fanns det andra sätt att bygga muskler när det inte var så mycket föda på bordet runt 1865?

Jag tror inte att hans sysselsättning, den som innebar att valla korna uppe i skogen i närheten av Östra Löa, en plats i Ramsbergs socken, närmaste större ställe var och är Lindesberg.  Det ligger i Västmanland om vi talar om landskap och det som i dag är Örebro län. Att ta med sig husbondens tre kor var inte så jobbigt, men det var många andra kor som skulle ut och den stackars vallpojken var ensam. Inte så roligt och kanske var det ren självbevarelsedrift att försöka vara stark eftersom vargen fanns och rörde sig i området.  Det var inte så långt från hemmet till Hyttgärdet, och just där så tog vargen en hund, det berättas att det bara blev benrester kvar av den stackars hunden.

Kan inte ha varit roligt att gå där ensam, med ansvar för kor och hela tiden fundera på, inte om utan när, vargen skulle dyka upp. Om de inte gav sig på korna så kanske de såg honom som ett lämpligt byte, vad vet jag. Och träningsredskapen fanns ju runt omkring, det behövdes inga dyra styrketräningsmaskiner som de som används idag, när skogen var full med stora stenar och nedfallna trän. Och tydligen gav det resultat, för musklerna växte för varje vända till skogen. Men samtidigt så blev det inte mycket läst, längtan till böckerna fanns hela tiden, men det fanns inte så många att låna och läsa.

Varken uppvisningar i styrka eller kunskapen om att läsa gav den föda som behövdes så när det blev en plats ledig hos ”Anders Lars vid vägen” så tog han chansen.  Att hustrun i den gården kallades ”Kära mor vid vägen” vet jag inte om det har någon betydelse, men det står så i de renskrivna anteckningarna. Och nog kunde de finnas annat också som lockade. En piga på gården, hon vars mor bodde i den egenbyggda stugan i Bakluta, det var visst den åttonde i raden räknat från Ramsbergsvägen, blev en bra vän. Tre år yngre var hon och hade tagit pigtjänsten när pappan gick bortför att hjälpa mor, efter det att hon och mor hennes byggt den lilla stugan.

Morfars födelseplats i Ramsbergs socken. Foto i min ägo.

Där tar anteckningarna slut, och jag får lita på andra källor, när jag ser hur det gick för den starke pojken. Lite pengar fick han ihop och kunde bli torpare, och förtjäna sitt levebröd och inte bara sitt utan den familj som kom efter giftermålet med pigan.  Fem barn fick de och trots all den styrka som byggts upp i unga år, eller var det kanske på grund av all träning, så orkade inte hjärtat slå i mer än 50 år. Idag kan jag känna kopplingar till honom, även om jag inte alls har den kroppsliga styrkan, när jag står vid hans lilla gravsten på kyrkogården i Götlunda, min morfars pappa har fortfarande sin gravsten kvar, snart 120 år efter sin död.

Det blev lite enkla tankegångar, lite av återblick på en som är orsaken till att jag finns, och det är min morfars noteringar, som han själv beskrev som minnesanteckningar baserade på alla de historier som hans pappa och mamma berättade för honom i unga år.  Kan kanske vara värt att lyfta upp den här historien, i den blogg som är nummer 300. Tänk vad tiden går, och jag som egentligen inte kan skriva, har plitat ihop en del. Kanske inte de stora orden eller omvälvande berättelserna, men de är i alla fall mina tankar.

Ha det riktigt bra, det ska jag ha, åtminstone tills nästa blogg ska ”värkas fram”  😊